Han skickade iväg bilden till några kompisar, som svarade med glada tillrop. Så började han lägga upp gubbarna med sina tillhörande, ofta politiskt vassa, formuleringar på Facebook. Likes och delningar lät inte vänta på sig. Snart hörde tidningen Omvärlden av sig och undrade om han ville publicera sina bruna gubbar regelbundet hos dem.

Resten är historia, som man brukar säga. Idag har Kent Wisti över 80 000 följare på Instagram och har publicerat sina karakteristiska satirteckningar i ett flertal tidningar, böcker och utställningar. Men själv är han tveksam till att beskriva det som en framgångshistoria. I backspegeln ställer han sig kritisk till många av teckningarna från de första åren.

– Det blev ett väldigt polariserat klimat. Och jag föll in i det... Mycket handlade om att förlöjliga och häckla sverigedemokrater. På ett ganska fult sätt, tycker jag i dag. Och det ledde egentligen bara till att de fick sin verklighetsbeskrivning bekräftad.

Så länge Kent Wisti kan minnas har bilder, berättelser och existentiella frågor varit viktiga. Han växte upp i en ”vanlig icke-religiös familj med socialdemokratisk värdegrund” i Älmhult i Småland. Hans pappa var bildkonstnär och mamman arbetade natt som vårdbiträde, vilket innebar att han inte gick på förskola. Men ibland deltog han i kyrkans barntimmar på dagarna.

– Jag minns framför allt berättelserna, det var något särskilt med dem. Det här med upprättelse, förlåtelse och försoning.

Med målbrottet i början av tonåren slutade Kent Wisti sjunga i kyrkans barnkör och började i stället hänga i vänsterkretsar, läsa Marx och gå med i SSU.

– Där skulle man ju plötsligt vara religionskritisk, vilket aldrig riktigt hängde ihop i mitt huvud. Jag provade att vara ateist där ett tag, men det höll inte särskit länge. Tron har liksom alltid bara funnits där. En längtan och tillit, som jag inte kan förklara riktigt var den kommer ifrån.

Efter gymnasiet utforskade han måleriet på konstnärsutbildningen KV i Göteborg. Det gick bra – med sin pappa som handledare kom han tidigt in i konstnärskretsar. 1997 medverkade han i Liljevalchs vårsalong och ställde därefter ut på flera gallerier. Samtidigt hängde barndomsdrömmen kvar om att läsa till präst. Han började läsa teologi i Göteborg och flyttade efter halva utbildningen till Lund ihop med sin nyblivna fru. Kent Wisti kombinerade studier med pappaledighet och prästvigdes 32 år gammal.

Som präst drogs han till att arbeta med själavård och enskilda samtal, men också att finnas med i en aktiv samhällsdebatt. Han ville slipa bort de höga trösklarna mellan kulturen och kyrkan. Ändå var det helt oberäknat som han slog igenom med sina satirteckningar 2011.

– Det var precis när Sverigedemokraterna gått från att vara det här extremistpartiet till att träda in i finsalongerna. Då började också sociala medier polariseras. Jag hann inte reflektera över det då. Men jag gick verkligen med i det, att utmåla dem som tjocka och korkade, hur de satt fulla hemma framför datorn. Det är problematiskt på så många sätt. Vem är jag som etablerad medelklassman att håna en sverigedemokrat i glesbygden för att den har Dressman-kostym? Vad är det för jävla klassförakt? Men det blev en enorm spridning. Till slut stod det mig upp i halsen.

I samband med sin 50-årsdag, den 8 november 2021, sade Kent Wisti efter tio år upp sitt uppdrag på DN och gick ut med nyheten att gubbteckningarnas tid var förbi.

När han tänker tillbaka på det politiska klimatet under åren då hans teckningar fick så stort genomslag, skakar han på huvudet.

– Det var ju så SD blev stora. Populismens grundbok 1A: Måla upp en bild av en etablerad kulturell elit som hånar och häcklar folket. Och vi svalde det med hull och hår – blev den kulturella eliten som hånade och häcklade folket. Sen har de satt agendan för allt.

Kent Wisti upplever att det politiska samtalet sedan dess kretsat kring att vara i opposition mot Sverigedemokraterna, snarare än att lyfta fram egna visioner.

– Hade SD gått ut för tio år sedan och sagt: ”Det är äckligt att äta bajs”, hade hela vänstern skrikit: ”Åh, nej, det är jättegott!” Det där har lett oss så fel. För det fick oss blunda för saker som vi behöver för att bygga ett gott samhälle. Vi skulle från början ha pratat om demokratifrågor och människosynsfrågor, i stället för att bara ropa: ”Dom är dumma!”

Efter en paus med teckningarna kände han ändå att gubbarna knackade på igen, fast med ett annat anslag. En önskan om att rikta udden mot läsaren, mot oss alla som kollektiv. Att gå mer åt det existentiella hållet.

I samma veva kände han också ett behov av att borra i ämnet: Vad handlar humor egentligen om? Varför är det viktigt? Resultatet blev essäboken ”Hädelsens helighet”, som utkom i augusti på bokförlaget Atlas. Här beskriver Kent Wisti humor som något grundläggande i människan, att den delar rum med både barnens lek och gudstron. Det är ingen slump att de klokaste människorna man känner ofta har en stor portion humor, menar han. För det handlar om något mer än att vara kvick och bra på att munhuggas – en livshållning som gör det möjligt att skratta åt sig själv.

– För att nå den tror jag att man först behöver bli desillusionerad över sig själv och över världen. Men sedan komma levande ur det, och fortfarande inse storheten i att vara människa. Den processen väcker en hållbar livsglädje, och framförallt en ödmjukhet. Då kan man också skratta åt sin litenhet. Och genom det blir man stor. Det är en paradox – men jag tycket om de sanningar som bygger på sådana. Hela kristendomen bygger på paradoxer: Seger genom kapitulation, liv genom död, den siste ska bli först…  

Som präst ser Kent Wisti hur stora delar av Bibelns berättelser genomsyras av humor – inte minst Jesus själv. De retoriska figurerna i hans liknelser, men också när det kommer till vem han förväntas vara.

– Man tror att han ska komma som en krigarhärskare och befria det israeliska folket. Och så föds han i ett stall, rider in i Jerusalem på en åsna, umgås med horor och tulltjänstemän, avrättas som en simpel tjuv. Samtidigt är han sann rakt igenom, håller sig nära kärleken.

I det religiösa livet kan humorn – eller bristen på densamma – vara mycket talande.

– Det finns en religiös förtjusning över kontroll, och en rädsla för det okontrollerbara. Humor liknar mycket sexualiteten på det sättet. Man tappar kontrollen i skrattet. Och det är framför allt när religion kombineras med makt, som kontrollen blir så viktig.

Kent Wisti framhåller i ”Hädelsens helighet”att allt i ett samhälle måste kunna kritiseras, skämtas om, brytas sönder om det behövs. Och att religionen inte har något frikort.

– Det är människor vi ska vara rädda om. Helighet är ett svårt begrepp, men jag försöker lyfta fram att det handlar om det mellanmänskliga. När jag begränsar dig som människa, ditt handlingsutrymme – det är den egentliga hädelsen. Gud klarar sig nog.

Ett praktiskt exempel på den saken är när Kent Wisti var med och arrangerade en ”roast av Gud” i St Johannes kyrka i Malmö 2012 – en komisk grillning där bland andra Magnus Betnér deltog.

– För dem som växt upp i destruktiva andliga miljöer med en väldigt hård och förtyckande gudsbild finns något väldigt själavårdande i att sträcka upp ett långfinger och säga ”Dra åt helvete!” Då kan de föreställningarna falla sönder. Det är ju gudsbilderna, och inte Gud, som grillas.

Humor och makt hänger också som bekant tätt samman. Den mäktige får tåla att bli kritiserad – satiren har alltid varit ett språk för att sparka uppåt, både i religiösa och politiska sammanhang. Som exempel ritades påven under reformationen i form av en bajsande gris som åt upp sin egen avföring. Svårare blir det om maktförhållandena är mer diffusa.  

– Den antagonistiska humorn ser jag som en form av våld. Det behöver ju inte vara dåligt. Ett väpnat uppror kanske inte behöver vara moraliskt fel. Men det kräver verkligen en maktanalys.

Även om han rört sig bort från den ställningstagande, vassa humorn skulle man kunna gissa att han fått ta en hel del skit genom åren för de budskap han fört fram. Men han skakar på huvudet till svar.

– Jag tror det beror på två saker: För det första att jag är man, medelålders och heterosexuell. Jag förväntas ha åsikter bara genom den jag är. Sen är jag inte konfliktsökande i botten. Det finns ju satiriker som tänker: ”Åh, det här kommer ta hus i helvete!” Jag är inte sån. Blir folk arga och ledsna är det ett misslyckande för mig. Det tror jag märks.

Med det sagt har han fortfarande en dragning till det opassande. Humorn som känns i magen och går över alla gränser. Som exempel nämner han en situation där någon offentlig och väldigt omtyckt person dött, och någon drar ett jättegrovt skämt om personen i fråga fem minuter efter nyheten har landat.

– Det älskar jag. Just för att man verkligen inte får göra så. Sen är det ju inte mitt sätt att skämta. Och, det kommer med ett pris – man skulle bli helt canceled…  

Cancel-kulturen har du varit inne en del på tidigare, att den skapar en väldig ängslighet?

– Det hänger ihop med den här positioneringen. Det är lätt att straffa ut sig ur sin egen in-grupp. Du är liksom antingen med eller inte. Avviker du en millimeter, så hör du till de andra. Det skrämmer mig enormt mycket, faktiskt. Jag upplever att det inom delar av vänstern finns en dogmatik som är rätt farlig.

I politiken finns heller inga former för nåd och förlåtelse, som i kyrkan?

– Nej, precis, det finns ingen väg tillbaka. Några av de mest religiösa tendenserna jag sett är faktiskt under min tid i SSU. Det liknar religionen i det att det är en stark kultur med gemensamma sånger, klädstilar. Och där vissa saker hålls så heliga att man inte kritiserar dem. Ingen skulle vilja hålla i en roast av arbetarrörelsen...

Du skriver också rakt ut i din bok, att det enskilt största hotet mot mänskligheten idag är människor utan humor.

– Amos Oz menade att kännetecknet för en fundamentalist är att den inte har någon humor, och det hänger så väl ihop. Den bokstavstroende fanatismen grundar sig i en oförmåga till lek, humor eller en poetisk förståelse av tillvaron. Just de förmågorna som behövs för att se att världen inte kan delas upp i svart och vit, rik och fattig, ung och gammal et cetera. Det vi behöver idag är just förmågan att kunna tänka nytt.

Som stiftsadjunkt i Lund, en tjänst Kent Wisti nu haft i sju år, reser han runt och föreläser i församlingar om kyrkans roll i samtiden. En tid som för tillfället präglas av ett slags ”religionens återkomst”, såväl bland allmänheten som på kultursidorna. I september blåste DN upp ett stort reportage om att allt fler ungdomar väljer att konfirmera sig, och flera skribenter har under det senaste året publicerat öppet konfessionella krönikor.  

– Ja, den här intervjun hade heller inte gjorts för 20 år sedan, säger Kent Wisti och skrattar lite.

– Egentligen tror jag det mest är en naturlig fortsättning på sekulariseringen. De som upplevt en överhetskyrka i Sverige, buren av makten, håller på att dö. De som växer upp idag har en väldigt svag relation till kyrkan. Jag skulle kalla det en avstigmatisering av kyrklighet snarare än religionens återkomst. Sen får vi se vart det tar vägen. Jag tror att människan i grunden är en religiös varelse. Det innebär en massa skit också. Men det är normaltillståndet.

I kyrkliga sammanhang sticker han ut med att lyfta sekulariseringen som god – en förlängning av reformationens bemyndigande av individen.

– Nackdelen med det hela är att vi tappat språket för livstydning. Vi har varken ett individuellt eller gemensamt språk för att förstå vår plats i tillvaron, från allt som har med kärlek och relationer att göra, till liv och död.

Trots lite fler konfirmander är den stora trenden fortsatt avtagande för kyrkan som helhet.  

– Jag tror inte att Svenska kyrkan finns om hundra år. Jag tror inte SSU eller AIK heller finns då. Men vi finns idag – det är det som är poängen. Som kyrka är man något annat än ett företag eller ett politiskt parti. Vi behöver inte öka försäljningen eller värva röster. Så mycket energi läggs på att minska medlemstappet – jag tror bara det kommer göra oss ledsna.  

I stället tycker han att kyrkan ska satsa på att skapa hopp genom den mänskliga gemenskapen här och nu.

– När AI kommer alltmer tror jag kyrkan har en superviktig uppgift. AI kommer vara proffs på allt utom just att vara människa. Då borde vi renodla det.

Det senaste året har Kent Wisti utkommit med ytterligare en bok, ”Känslan av att inte längre vara i Kansas”, en samling med hans satiriska gubbar. Ett besök i hans sociala medier visar att de fortsätter publiceras, om än inte lika ofta som förr. Ett av hans senaste instagraminlägg (med över 13 000 likes) visar en hålögd sned gubbe med texten ”Människan är resultatet av fyra miljarder år av evolution. – Det går sådär.” Så, är teckningarna här för att stanna?

– I början när jag försökte göra dem på ett nytt sätt, att mer driva med min egen position, med oss alla – så tolkade många det ändå som att det handlade om ”de andra”. Det tog ett tag innan folk fattade att jag inte ville gå med i det där längre. Men nu positioneras bilderna inte på samma sätt, tycker jag. Så jag låter dem komma så länge de vill det. Slutar de, är det också fine.

Med dragningen mot den existentiella humorn kan han också se hur allt han gör hänger ihop på ett tydligare vis. Vare sig han predikar, målar tavlor eller tecknar satir, möts rännilarna uppströms i samma källa.

– Jag skulle säga att det handlar om hopp. Om möjligheten att föreställa sig ett liv, eller en världsordning, som inte ännu finns.