Hon börjar stoppa in näsdukar i bh:n varje morgon så att hennes bröstvårtor inte ska synas. Hon blir besatt av lastbilar (de är hemska), rödljus (hon hatar dem) och polisbilar (de borde förbjudas).

Hon minns inte att hon en gång i tiden ­brukade göra underbara pajer med perfekt ­räfflade kanter.

Hon har gula post-it-lappar och ett lager av minnesknep. Något har hänt. Snart kommer hon heller inte ihåg när hon började glömma.

– Det fanns tillfällen där jag var otålig med henne för att hon upprepade sig, att det kändes som något hon gjorde med flit för att irritera oss. Om jag hade vetat tidigare så tror jag att jag hade haft mer tålamod, säger Julie Otsuka sorgset många år senare.

Den prisbelönta författaren har tidigare vigt sitt skrivande åt historien om japanska invandrare i USA. I den nya romanen ­”Simmarna” är ämnet istället djupt personligt. Romanen handlar om att förlora en anhörig i frontallobsdemens.

– Känslomässigt hade sjukdomen mig i ett strypgrepp. Jag tänkte på det hela tiden. Boken blev ett sätt att hålla kvar mamma hos mig, berättar Julie Otsuka över videolänk från sitt hem på Manhattan.

Två meningar per dag

Julie Otsuka är långsam. De senaste 30 åren har hon varje dag gått till kvarterets café för att skriva. Hon sitter alltid i samma hörn, ofta med samma stammisar intill sig. Men på tre decennier har det bara blivit tre böcker.

– Igår skrev jag två meningar, vilket verkade bra. Men sedan insåg jag att de inte fungerade och kastade dem. En hel dags arbete, skrattar Julie Otsuka, som gärna hade varit snabbare.

Men det långsamma arbetet har lönat sig. Hennes tre böcker är alla tunna, men storslagna. Sjungande prosa i utsökt koncentrat.

I bästsäljande ”Vi kom över haven” (2011) berättar en grupp japanska postorderbrudar i vi-form om hur de korsar Atlanten i mellankrigstid för att möta amerikanska män som beställt dem. De är unga kvinnor – ofta ­oskulder – som tror att ett liv i rikedom väntar. Vid kusten möts de av en chock.

– Männen var både äldre, fattigare och ­fulare än de gett sken av på sina bilder, säger Julie Otsuka, som samlade in ­berättelserna från levande släktingar till de japanska ­postorderbrudarna.

Mamman satt i läger

Debuten ”När kejsaren var gudomlig” (2002) handlade även den om japanska invandrare i USA, och om interneringarna under andra världskriget. Då tvångsförflyttades 110 000 ­japansk-amerikaner till läger på västkusten, som om de alla vore spioner från fienden.

Detaljerna hämtades från Julie Otsukas egna mammas liv.

– Mamma gick i femman när hon ­skickades iväg till interneringsläger. Hon gick i högstadiet när familjen kom tillbaka, säger Julie Otsuka.

Men det värsta var inte erfarenheterna i lägret, utan att återvända.

– Det var elever som mamma hade känt hela sitt liv. Och ingen frågade var hon hade varit. Man pratade inte om vad som hade hänt.

Efter lägret hade mammans familj förlorat alla pengar, allt de jobbat så hårt för. De blev både fattiga och tysta. En generation senare växte Julie Otsuka själv upp i den enda icke-vita familjen i sitt kvarter.

Många barn till immigranter vittnar om transgenerationella trauman där smärtan ärvs. Det finns också forskning på att trauma kan ändra en persons DNA och ärvas av kommande generationer. Hur har din japanska släkts erfarenheter från interneringslägren påverkat dig?

– Det där är svårt att säga. Jag är tacksam för att min mamma inte belastade mig med sitt förflutna när jag var liten. Men som barn tror jag att man alltid vet om det finns någon slags sorg i familjen. Du kan känna det, även om du inte förstår vad det handlar om. Jag visste att det fanns historier i min familj som det inte pratades om, säger hon och fortsätter:

– Och det är faktiskt därför jag blev författare. Så på ett sätt är författaryrket mitt sätt att ärva traumat. Om det hade pratats om mer så hade jag kanske inte haft behovet att skriva om allt det här.

I ”Simmarna” lyckades Julie Otsuka väva ihop två erfarenheter: sina egna år som motionssimmare i en kommunal bassäng, och mammans sjukdomsförlopp. I romanen har författaren placerat den dementa huvudpersonen Alice i bassängen. Hon kommer inte ihåg koden till sitt skåp eller var hon lagt sin handduk, men vet direkt när hon glider ner i vattnet vad som ska göras. Här uppgår hon i ett mycket speciellt kollektiv: simmarna.

Välsignelse i demens

Även om den nya romanen skildrar en sorge­process lyckas Julie Otsuka genom bokens dotter också skildra en poetisk lättnad i att förlora minnet.

”Du kommer att glömma ordet för cykel. Fisk. Sten. Färgen på gräs. Låter som ström. Och för varje tappat minne kommer du att ­känna dig lättare och lättare. Snart kommer du att bli helt tom, ett hål, och för första gången i ditt liv kommer du att vara fri. Du kommer att ha nått fram till det tillstånd som ­utövare av mindfulness och meditation över hela världen strävar efter – du kommer att helt och fullt existera ”i nuet”.

– Jag tror att det är svårast i början för den som får demens, när den inser att ­något är fel. Det var hemskt för min ­mamma. Men sedan kom stadiet efter ­ganska snabbt, där hon inte var medveten om sin demens. Det blev en slags ­välsignelse, men svårt för oss runt­omkring, konstaterar författaren.

På svenska finns ordet ”väntesorg”. Jag tänkte på det när jag läste din bok. Kan man säga att du började sörja din ­mamma fastän hon levde?

– Det där är väldigt intressant. Ja, jag känner att sorgen var som mest intensiv när min mamma fick sin diagnos och jag insåg att det inte fanns någon väg tillbaka.

Boken är uppbyggd av tusentals specifika minnen och detaljer. Har du en favoritdetalj i boken?

– Slutet i boken tycker jag om, men det kanske jag inte ska avslöja? Jag tycker också om när mamman inte pratat på två år, men plötsligt lägger sin hand på sin dotters arm. Hon inser att ”min mamma håller mig”. För första gången på flera veckor känner hon sig lugn.

Julie Otsuka om...

... böcker hon gärna rekommenderar till andra:

– Jag älskar författaren Rachel Cusk. Konturer-­trilogin är underbar. Katie Kitamuras ”Närheten” är en otrolig bok med fantastisk prosa och en ovanlig berättelse om en kvinna som är tolk vid den internationella domstolen i Haag. Och så tycker jag om Annie Ernaux.

... att hennes roman ”När kejsaren var gudomlig” blivit förbjuden på ett universitet i Wisconsin:

– För att tre personer i skolstyrelsen inte ville att boken skulle ­användas i undervisningen. Det var politiskt. De tyckte att den var för sorglig och vinklad, och inte hade ett tillräckligt amerikanskt ­perspektiv. Det händer överallt i landet, mest kring HBTQ- eller icke-­vita författare. Det är en rörelse som vill sudda ut de obekväma delarna av USA:s historia.