Jevgenij Spririn ser ut över raden, den färskaste på kyrkogården, där vissa gravar bara är några dagar gamla. Hår ligger kistorna under enkla träkors och skyltar märkta med siffror och koder – men inga namn. 

– Det var jag som grävde ned dem, säger han med en del ironi, uppblandad med stolthet.

Ryssarna intog Butja, en gång i tiden en välmående satellit till Kiev, den 27 februari. En månad senare hade ukrainska styrkor befriat staden och lokala myndigheter kunde börja räkna sina döda. Minst 458 personer av Butjas cirka 37 000 invånare uppges ha omkommit under ockupationen. Men det var först helt nyligen som de sista kropparna sänktes i jorden.

– I många fall tillät inte ryssarna att döda begravdes. Lik fick ligga kvar på gatorna. Eller så grävdes kroppar ned, ofta tillsammans, huller om buller, någonstans i stan, säger Jevgenij Spririn. 

Extraknäckte på bårhus

Omfattningen av de grymheter som ­upptäckt­es i Butja väckte snart ett internationellt ramaskri. Såväl ukrainska som andra journalister strömmade till staden och bidrog till att kartlägga möjliga krigsförbrytelser. Själv kände Jevgenij Spririn att han kunde göra mer nytta som dödgrävare. 

– Jag är ursprungligen från Lugansk i östra Ukraina och tillbringade mina tonår med att skejta, dricka öl och busa. Jag extraknäckte också på ett bårhus för det var det enda jobbet jag kunde få, särskilt som min egen pappa chefade där, säger han.

Kyrkogårdsarbetare, poliser och volontärer började jobba med att dokumentera misstänkta krigsbrott. De letade efter kroppar i bostadshus, på gator och de omkringliggande skogarna, samt grävde upp kroppar från tillfälliga gravar. Nästa steg var att föra dem till bårhusen i Butja och närliggande städer samt de särskilda kyl­bilar som hyrts in för ändamålet. Först i maj kunde de döda börja begravas – i alla fall de som gick att namnge. Resten låg kvar i sina kylskåp, men fortsatte att ruttna, särskilt som ström­försörjningen i landet var och förblir osäker.

I månader jobbade Jevgenij Spririn och hans grupp med att identifiera liken – genom tatueringar, ärr, som han visade upp eller beskrev för familjer och närstående, och när det inte räckte även genom DNA-tester. En grupp franska kriminaltekniker besökte Butja och bistod med ett mobilt labb.

Inte längre journalist

Men i raden i kyrkogårdens utkant ligger kroppar som var i så dåligt skick att de hittills inte har gått att igenkänna. Det går inte ens att fastställa deras kön. Antingen var allt som fanns kvar av dem en sörja, eller så handlar det om enskilda kroppsdelar – som tre ben, som är allt som finns kvar av de människor vars lik ryssarna brände upp i en källare, troligen för att dölja spåren av tortyr.  

– Det är bara 17 människor vi inte lyckades identifiera. Med tanke på vilket skick vi fann dem i så tycker jag att det är ett väldigt bra resultat, säger han och ler igen. Å ena sidan är han traumatiserad av upplevelsen. Å den ­andra – stolt över att ha gjort det som få orkade göra. Galghumor är ett sätt att försöka hålla känslorna i schack.

Babel, den tidning han chefar över, är en nätportal som skriver om politik, kultur och tech. I alla fall var det så före den 24 februari. På sajten, som även finns på engelska, kan man läsa om tidningens värdegrund och stränga riktlinjer mot journalistisk ­aktivism. De binder inte honom längre, säger Jevgenij Spirin.

– När kriget började flög alla fina journalistiska principer ut genom fönstret. I en sådan situation behöver alla ukrainare bidra med det de kan. Att jobba med döda kroppar är inte något som alla kan göra, men jag hade erfarenhet sedan tidigare, förklarar han. 

Visserligen går det inte att jämföra det jobbet med arbetet i spåren av krigsförbrytelser – men han kunde i alla fall utföra obduktioner.

– Hur stolt jag än är över min tidning så har det här arbetet blivit mitt livs mening. Att omvärlden minns vad som hände i Butja, att släktingar har någonstans att gå för att sörja.

Nu är det bara en kropp från kriget som ligger kvar på det lokala bårhuset. Den tillhör en rysk soldat som gick vilse och slogs ihjäl av lokalbefolkningen.

– Ett krigsbrott, säger Jevgenij Spirin. 

– Men det var i början av kriget och ingen hade riktigt koll på Genèvekonventionen.

Han säger att ukrainarna lyckades identifiera soldaten och ringde hem till hans fru för att be henne hämta liket. 

– Men hon sa bara, ”åt helvete med en sån man, som lät sig dödas”.