Jorik Otterbjörk: ”Man kan inte lägga ner ett helt samhälle bara för att det inte lönar sig”

Vi går ombord på färjan. Snart slår vågorna mot fönstren. Tiotusen meter tar 45 minuter i vinröda, stoppade säten som i en biosalong. Vi är nio personer ombord, besättningen inräknad. Alla känner Jorik, Jorik känner alla.  

– Man är alltid lite gaslightad av välfärden här, men Trafikverket är värst. De är fienden.  

Det är inte de som jobbar på färjan han är arg på, förtydligar han. Utan hur myndigheten brister i sitt ansvar. 

– Jag tror det handlar om att färjetrafiken här inte går att inrymma i något större politiskt program. Frågan är för liten.

Han är inte emot svensk offentlig förvaltning, tillägger han.

– Men det är utmattande att alltid vara ett undantag från alla regler.

Vi går i land. Holmön ligger flack och tyst. Två plusgrader. En vän till Jorik har beskrivit ön som en inverterad Stockholms skärgård.  

– Där finns många små öar i en jättestor sjö – här bor man på en jättestor ö med jättemånga sjöar.

På parkeringen står rader av bilar med tunga snödrivor på taken. Jorik pekar, guidar. För 2 000 år sedan började kobbar och skär sticka upp ur havet här. Omkring 1300-talet gick de första fiskarsamerna i land. Det här är första gången han är här sedan hunden Ava dog för en vecka sedan.

– Hon skällde alltid och var rädd för allt. Hon var med mig var jag än gick.

Snart passerar vi butiken, öns nav där han blev föreståndare som 25-åring. Förutom dagligvaruhandel fungerar den som bensinmack, apotek, bibliotek, systembolag och lantbrevbärarombud.

– Jobbet innebar både bostad och tillsvidareanställning. En sorts trygghet. Jag hade länge längtat bort från stan.  

Jorik Otterbjörk växte upp i Flurkmark, en by på pendlingsavstånd från Umeå. Båda föräldrarna var lärare.  

– Stadsnära landsbygd riskerar alltid att bli en fin kuliss. Man vill att barnen ska växa upp på landet men allt som händer – träningar och skola till exempel – händer ju i stan.

En ö däremot, är en sorts enhet. Saker behöver ske på plats.

– Gemenskap blir tydligare när man har gränser omkring sig, och ingenstans är väl gränserna så tydliga som kring en ö? Här finns inget diffust gränsland, inga problem som man kan påstå inte har med en själv att göra.

Utöver arbetet i affären var han aktiv i öns vattenförening, den gemensamma potatisodlingen och driften av öns vandrarhem och bygdegård. ”Ideell sektor sover aldrig och inte jag heller” rappar han på förstasingeln ”Jacka”. Att oavlönade engagemang fyller all ledig tid är han van vid sedan barndomen.

– Det är inget nytt. Det är en del av min grund.

Finns det en baksida med att ha det så? När man är en familj till exempel.

– Det spelar ingen roll vad jag tycker om det. Det här blev vårt hem och den här platsen kommer inte finnas kvar om inte vissa frågor drivs. Det finns inget annat sätt, om saker ska kunna fortsätta.

I drygt 20 år fanns ett ålderdomshem på Holmön i ett före detta bostadshus.

– Det drevs också som en ekonomisk förening, förklarar han.  

Föreståndare var Elise Tegström. Hon levde mellan 1932 och 2024.

– När jag och Lovisa flyttade hit var hon byns äldsta. Hon hade levt hela sitt liv på ön.

Man skulle kunna kalla ”Domus (Holmön 2014-2022)” för en både varm och tätt befolkad skiva – i kontrast till föreställningen om glesbygden som en isolerad, ensam plats.  

Här förekommer Bert, Stor-Sven, Benny, Rune, Constance, Ulla, Lars Briell. Joar nämns sju gånger. Men det är något särskilt med Elise. Hon beskrivs som en fyr, ett rättesnöre: ”Vad skulle hända om vi ba drog? Vad skulle Elise tro?”

– Elise var en sorts monark på Holmön. Hon var i öns och öbornas tjänst hela sitt liv, professionellt och ideellt.  

Under rekryteringsprocessen till jobbet som föreståndare i butiken hölls först en anställningsintervju per telefon. Därefter kallades Jorik och hans fru hem till Elises köksbord, trots att hon saknade en formell roll i butiken.

– Hon hade ett väldukat fikabord. Men jag tror också det handlade om att hennes godkännande krävdes.

Av en slump blev de grannar vid myren.  

– Hon var en väldigt viktig del av mitt liv.

Tog det lång tid för dig att vinna Holmöbornas förtroende?

– Jag är inte säker på att jag någonsin gjorde det helt, faktiskt.

I Flurkmark på andra sidan Kvarken fann han rappen omkring millennieskiftet, när han fortfarande var ett barn.

– Det gick ett rykte i byn om att Wu-Tang Clan betydde ”Hata dom vita”. Jag närmade mig dem med skräckblandad förtjusning. När min mamma blev sjuk och var hemma mycket började vi se mycket på ZTV och MTV tillsammans. Hon hatade Eminem för att han spelades så ofta, men jag tyckte förstås att även han var väldigt bra.

Där och då hörde han Craig David för första gången.

– Mamma dog sent år 2000. Jag tror vi hann lyssna på ”Fill me in” och ”7 days” tillsammans.  

Vad gäller svensk rap lyssnar han numera helst på STHLM Inkasso.  

– Den bästa rappen är alltid den samtida.  

I skrivande stund har rapskivan om Holmön legat i en månad på DN Kulturs kritikerlista. Ebban Kcch har varit med i PSL i SVT och i ett flertal lokala medier. Tidigare har han själv beskrivit musiken som om ”Sunes pappa gjort en skiva”. En artikel i Västerbottenskuriren har rubriken ”Rappande farsa från Holmön: ’Jag är inte särskilt bra’”.

– Jag är uppvuxen i en tekniskt fokuserad rapkontext. Jag är inte specifikt bra på någonting. Helheten är bättre än beståndsdelarna.  

Men gäller inte det all musik, i så fall – att helheten är störst?

– Kanske handlar det om att jag tycker det är svårt att prata om beståndsdelarna och att min arbetsprocess är helt irrelevant. Flera av beatsen på skivan är gjorda i affekt, medan jag försökt natta ett barn som inte somnar.

Uppmärksamheten kring musiken gör honom både glad och obekväm, förklarar han.

– Flera gånger har folk sagt att ”egentligen gillar jag inte rap, men din musik tycker jag om”.

Han ler besvärat. Menar att han är ”folk som inte gillar raps favoritrappare”. En som gör musik som godkänns av medelklassen.

 – Jag är också medelklass, det handlar inte om det. Men att bara konsumera kultur där du köper hela innehållsförteckningen – jag tror inte på det.  

– Det känns skevt om man gillar min musik bara för att man tycker Holmön verkar vara en trevligare plats än Tensta.

Vi stannar till vid myren och huset där han och familjen fortsatt bor vissa helger och lov. Han vill inte gå in där just nu. Har inte varit där sedan Ava, en norsk lundehund, fortfarande levde.

– Ava var alltid orolig men hon älskade Holmön. När vi var här i mellandagarna mådde hon bra. Men sen åkte vi tillbaka till lägenheten och på natten dog hon. Det var som om hon bara gav upp? Jag tror att hundar har en förmåga att administrera sin egen död.

Att Jorik Otterbjörk till slut gav upp livet på ön berodde på barnen. Framför allt den äldsta dottern, som då nått skolpliktig ålder.

– Länge var hon öns enda barn. När hon skulle börja förskoleklass fungerade det inte med färjan.

När den yngsta dottern föddes hann han med nöd och näppe till förlossningen på fastlandet. Nästa båt ställdes in.

– Folk som får barn flyttar härifrån. Det sista barnet föddes på ön 1963.

Men avflyttningen gäller inte bara den yngre generationen.

– När en av de äldre ansökte om hemtjänst häromåret valde kommunen att avslå och betala vite istället för att ge en timanställning till en vårdutbildad bofast. Till slut tvingades den äldre personen att lämna ön.

Kommunen har jättefina strategier för hur ön ska skötas, förklarar han. Problemen kommer när det ska implementeras.  

– Man drar in pengar på bidragsansökningar och Hela Sverige ska leva-entreprenörskap, men tydligen råder det olika bilder om vad liv är. Man kan inte lägga ner ett helt samhälle bara för att det inte lönar sig.

Solen har gått ner över ön som för 50 år sedan var en egen kommun. Vi har kommit fram till öns vävstuga – den som besjungs i ”Jag vet du väver men vet inte vad”. Den långsamma, gemensamma verksamheten härinne är den senaste nyheten på Holmön. Även om Jorik Otterbjörk avskyr ordet mötesplats är det här den sortens mötesplats han tror på.  

– Det här är ett initiativ som kommer från de som bor här.  

Idag jobbar han som tjänsteman på Arbetsförmedlingen i Umeå. Kommer han någonsin bo på ön igen?

– Ja, det tror jag. Kanske när barnen blivit stora och flyttat ut? Hemma kommer vara Holmön tills motsatsen bevisats.