– De ser oss inte längre som hot. På bara några år ändrades totalt vad en människas kropp betyder i den sjön. Och även min känsla inför hela det här ekosystemet, berättar Jonna Bornemark.

Hon och barnen har under flera somrar lärt känna just dessa fiskar och gett dem små munsbitar.

Närkontakten med mörtar är inte bara en kul sommarsyssla, utan en del av ett experiment i praktisk filosofi. Som forskare har hon de senaste åren blivit ett känt namn, flitigt anlitad i radioprogram och mediesoffor. Ett slags normbrytande orakel som förmår sätta ord på vad som skevar i vår samtid och lyckas omvandla svävande filosofiska resonemang till jord, till kött. Experimentet den här gången handlar om vårt förhållande till naturen och vår omgivning, vilket snart ska utmynna i en ny bokserie. Målet är att vi ska få redskap att påbörja en omställning – på riktigt.

Jonna Bornemark kan spåra en hel del av sig själv i sina rötter. Hennes farmor växte upp i en cirkusfamilj med ursprung i Österrike och Ungern och turnerade i perioder över hela världen. Hon hade en nära relation till hästar och ett tänkande som präglades av den tyska romantiken. Hennes farfar var en ”frifräsande intellektuell stalinist”, sjöman och deckarförfattare. På hennes mammas sida finns mer vanliga trygga svenska rötter, bönder och lärare – ”med lite psykisk ohälsa förstås, som sig bör”.  

Själv är hon uppvuxen i Stockholmsförorterna Sundbyberg och Täby. Samtal om filosofi ihop med pappa och farfar hörde till vardagen. När Jonna i femtonårsåldern märkte att vissa frågor inte hade några egentliga svar, inte ens hennes pappa kunde ge dem, ville hon gräva vidare i de existentiella frågorna och började plugga filosofi och religionsvetenskap.  

En bit in i studierna hände något som skakade om såväl kroppen som tänkandet: Hon blev gravid. Att långsamt känna en annan varelse ta plats i kroppen, från det första fiskliknande sprattlet till att vara fullkomligt bebodd av en liten människokropp, och att sedan föda den varelsen till världen, ändrade något fundamentalt.

– Innan dess var jag ganska okroppslig, mer inne på de abstrakta frågorna. Den enormt fysiska upplevelsen ställde saker på sin spets. Jag försökte skriva om det redan då, men det var som att språket inte fungerade.

Även om hon inte kunde skriva rakt ut om erfarenheten, puttade den henne mot tänkare som var förankrade i kroppen: indiska filosofer och kristna mystiker. 2010 disputerade hon med avhandlingen ”Kunskapens gräns – gränsens vetande: en fenomenologisk undersökning av transcendens och kroppslighet”. Med boken ”Det omätbaras renässans”nådde hon ut till en stor läsekrets med sin problematisering av vår tids New Public Management-anda där precis allt ska vara mätbart.

Efter att till slut ha hittat ett språk att beskriva sin graviditet utkom 2022 ”Jag är himmel och hav: en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser”. Med filosofiska resonemang och poesi skrev hon där fram en annan syn på livet än den gängse västerländska, till exempel att det inte så enkelt går att skilja ett liv från ett annat.  

– Aristoteles logik utgår från X=X, vilket betyder att varje ting är identiskt med sig själv. I hans modell kan X aldrig vara lika med Y och X samtidigt. Jag kan alltså inte vara både jag och du, men det är just det en kvinna är i graviditeten. 

Hos den italienska 1400-talsmystikern Nicolaus Cusanus hittade Jonna Bornemark non-aliud-logiken, som hon också kallar "livets logik". Till att börja med definierar den saker utifrån vad de inte är. X är inte lika med Y: Ett mjölkpaket är inte en kopp, inte ett bord, inte filmjölk. Och så vidare.  

– Det blir relationellt, till skillnad från Aristoteles logik som skär ut X ur ett sammanhang. Men sedan handlar Cusanus logik också om att när något kommer ur något annat – barnafödandet blir en nästan övertydlig situation här – så behålls något av det ursprungliga, samtidigt som något annat utvecklas.

Cusanus budskap är att kunskap hela tiden rör sig och aldrig är avskuren från erfarenheter och fantasi.

– Jag tycker att Cusanus logik ligger mycket närmare livets rörelse än de andra tongivande filosoferna vi har lutat oss emot, förklarar Jonna Bornemark.

Hon har just kommit hem till radhuset i Huddinge från en vecka i Hamburg där jobb blandats med besök på olika museum med barnen, ”som gillar allt med djur” – och det känns logiskt. Utöver hunden Matteo, en ljuslockig havanais som nu kommer rusande på den röda plastmattan i hallen, har de ytterligare en hund, två råttor samt en häst i en hage en kvart bort.

I en kommande bokserie med det övergripande temat ”Vrida världen” har Jonna Bornemark tagit med sig Cusanus modell in på andra områden i fyra små böcker. Med sitt fokus på hur vi kan nå verklig förändring skiljer sig hennes filosoferande från vad många tänker om filosofi.

– Det räcker inte, om man ska forma om en kultur på riktigt, att bara tänka – utan vi måste också göra. Alla mina böcker bygger på egna experiment, eller att jag vänder mig till en grupp jag inte lyssnat på innan.  

Det första området hon undersöker i sin kommande bokserie är vårt förhållande till naturen. Boken tar avstamp i Jonna och hennes barns upptäckter i sjön på lantstället i Dalarna.

– Vi försökte komma nära fiskarna. Hur kunde vi göra det? Ja, vill man ha kompisar får man bjuda på något. Vi tog reda på vad de ville äta. Efter första sommaren kom de fram och åt ur händerna. Allt det här har gjort att jag fått en annan syn på dem, och på hela den här livsmiljön.

Att ”bonda med sjön” på detta vis har hjälpt henne att känna sig som en del av naturen – inte bara i teorin. Något som inte bara fått henne att tänka mer på vad hon äter. När sjön förra året översvämmades hade hon svårt att koncentrera sig på jobbet – stressen hos fiskarna och sjön hade satt sig i henne själv.

På liknande vis djupdyker Jonna Bornemark i vårt förhållande till materian. I sin andra bok utgår hon från samtal med personer på autismspektrat som gick en kurs där hon medverkade.

– Vi människor måste börja sortera den omgivande världen på ett annat sätt än vi gör i den rådande kulturen, och då gäller det att börja lyssna på människor som har erfarenheter som traditionellt sett inte passat in. Personer med autism har ofta ett annorlunda förhållningssätt till den materiella världen.

Jonna Bornemark berättar om en person i gruppen som beskrev hur hon talade med rummet. En annan berättade att han ärvde en stol från sin mormor, men den var liksom för mycket mormor, så den fick stå i hallen ett tag för att acklimatisera sig innan han började använde den.  

– Sådana saker – att prata med väggar och så vidare – förknippas ofta med ett sjukt psyke. Men jag tänker att det egentligen är ganska friskt och att det är konsumismen som är sjuk.  

Även här upplever hon en verklig förändring i sin egen vardag efter experimentet.

– Efter att jag börjat tänka på det här sättet upplever jag till exempel att gå i lågprisvaruhus som rent obehagligt – den här strömmen av materia som bara glider genom våra liv. Det finns inte en chans att vi kan bygga relationer till allt detta, utan det blir verkligen bara förbrukningsvaror.

På andra sidan köksfönstret lyser höstsolen på Jonna Bornemarks lilla trädgård, en lummig – eller igenvuxen, beroende på vilket ord man väljer – slänt med en blå rutschkana. Hon har inte bara gjort sig känd som filosof, utan också en normbrytare på flera plan. Som i oviljan att hålla en strikt gräsmatta, men kanske framför allt som sexpositivist. I den tredje boken utforskar hon begreppet begär i bred bemärkelse.

– Återigen är det ett fält där jag experimenterar och försöker förstå mig själv, odla olika typer av begär som tar mig i väg i olika vilda aktiviteter som gruppsex och bdsm. Problemet som jag ser det är att vi inte känner till våra begär, att vi upplever att vi bör separera oss från begären för att bli rationella, etiska varelser. När vi gör det skär vi av oss från att förstå oss själva. I grunden har det att göra med samma typ av separation som den vi har gjort med den övriga naturen. Så det hänger ihop med klimatkrisen.  

I den sista boken i serien kommer hon att resonera om vårt förhållande till AI och avancerad teknologi. Teknikens faror – till exempel att vi på ytterligare ett sätt skär av oss själva från verkligheten och lever i det artificiella – men också dess möjligheter. Genom dessa skilda ämnen, som alla handlar om vårt förhållande till omvärlden, ser Jonna Bornemark en möjlighet att bidra med en annan grund för den omställning världen behöver göra.

– Många frågar sig vad de här experimenten i det lilla ska kunna förändra. Men när jag lyssnar på folk som har stora systemlösningar på allt från klimatkrisen till hur vi ska organisera oss, tycker jag ofta att de grundar sig i samma typ av människocentrerade värdegrunder. Förändringar som sker på ytan, utan att vi själva egentligen har ändrats.

Det tänkandet menar hon avspeglas överallt, inte minst i vårt språk, och hur vi ser på förändring överhuvudtaget.

– Vi tänker att vi ska ändra på något som ligger utanför oss själva – i skogen där borta. Men genom att formulera det så har vi redan gjort en uppdelning mellan oss och naturen. Jag läste en artikel nyligen där det stod: ”Det kanske inte är människan som ska lösa klimatkrisen, utan klimatkrisen som ska lösa människan”. Det är kanske det jag håller på med? Ett större upptäckande: Vilka är vi, hur lever vi – och hur skulle vi kunna leva?

Jonna Bornemark menar att de gängse planerna på omställning oftast handlar om ett antal ”nej”. Till kött, flygresor, onödiga inköp med mera.

– Det där är ju redan klart att vi behöver göra, och det försöker jag också. Det vore jättekonstigt om jag jobbade med de här sakerna och samtidigt flög hejvilt och körde bensinbil. Men mitt bidrag är inte till nejen. Det jag försöker hitta är vilka ”ja” vi har.

Uppmaningen hon vill att människor ska få med sig genom hennes föreläsningar och böcker är egentligen mest att börja experimentera själva. Under arbetets gång har hon fått ta del av flera små historier om hur andra gör. En kvinna som ”slöt fred med sina silverfiskar”. En konstnär som bytte kroken på sitt sportfiskespö mot en kamera, och tog kort på dem i stället för att fiska upp dem.

– Vår kultur funkar inte som den gör nu, vi måste vrida om den. Och det kan faktiskt vara roligt! Kulturer fungerar ofta så, att några börjar med något och andra följer efter. Jag menar att det inte blir tillräckligt radikalt om vi försöker lösa saker bara utifrån hur vi tänker nu.

Men att ta insikterna och erfarenheterna vidare är inte alltid så lätt. Från upplevelsen av att vara ett med en skogssjö, går även Jonna Bornemark tillbaka till en vardag med hus, skärmar och tända lampor.

– Jag vill ju inte heller bli av med vissa bekvämligheter, så är det ju. Det hänger även ihop med det tempo vi lever i. Där är jag verkligen inget föredöme, jag vill göra alldeles för mycket… Min utopism hänger väl samman med att jag tänker flytta till Dalarna. Det är planen på sikt, att hitta en annan typ av liv. Sen måste det gå ihop. Barnen har en skolsituation, och jag kan inte bara sticka med barnen och ta dem ifrån sin pappa.

I sin tredje bok tar hon upp just detta: hur olika begär i oss kan strida mot varandra. Att livet handlar om att vilja både det ena och det andra, att finnas mitt i den spänningen. Som att vilja att ens barn ska ha en bra framtid på ett jordklot utan klimatkris. Samtidigt som ens största passion i livet kanske är att resa.

– Det finns motstridiga begär i det mesta, i hur vi till exempel vill ha kvar ett älskat men sjukt sällskapsdjur, men inte vill att det ska lida. Jag tycker ändå att det blir enklare när jag får syn på de här motstridiga begären. Då kan jag se att det kanske inte handlar om mina misslyckanden. Och att man sedan kan hitta det jag kallar ”eleganta lösningar”, där man kan hitta en väg i spänningen mellan begären och få syn på vilka man ska odla och vilka man ska bromsa.

Som filosof har Jonna Bornemark aldrig sett det som sin uppgift att formulera storskaliga politiska lösningar. Men ibland lutar hon ändå åt det hållet. Hennes förra bok om filosofi utifrån en graviditet slutar i ett förslag till att upprätta rättigheter för naturen. På liknande vis avslöjar hon att boken om sexualitet kommer att sluta i en ”ganska stark scen” som involverar Trump och Putin.

– Vi vill gärna göra sex till en privatsak, en egen sfär där folk får göra lite som de vill. Men jag vill ju prata om sex som något som formar vår kultur. Exempelvis brukar jag prata om att även mäns njutning är utspridd, att de har ett njutningscentrum i prostatan – vilket gör många män arga bara jag säger. Men om fler män skulle ta till sig denna njutningsmöjlighet tror jag det skulle kunna omforma en världsordning som idag helt följer ”kukens logik”, en logik som bara har en riktning. Så där på slutet blir jag rätt politisk, ja...

Du kan uppfattas som rätt provocerande ibland?

– Jag vill provocera när jag ser ett perspektiv som inte fått tillräcklig uppmärksamhet, för att göra det tydligt. Men många andra filosofer är mer ute efter att provocera än vad jag är. Sedan tycker väl vissa inte att man ska vara så privat som jag är. Men det handlar om helt olika kunskapssyn.

Kan det även handla om att du, till skillnad mot många andra forskare, pratar i medier och uttrycker dig mer direkt och enkelt?

– Jag uppfattas säkert som oseriös av en och en annan inom akademin, men jag bryr mig inte så mycket om det. De flesta tycker väl ändå att det behövs ett filosofiskt samtal utanför akademin. Och att det är bättre att någon med en universitetsutbildning är med i det?

Du är inte så rädd för att sticka ut?

– Nej, så är det nog. Min mamma har berättat, att när jag var 14 så gick jag med henne i Täby centrum och höll henne i handen när vi passerade det tuffa gänget i skolan. Hon viskade: ”Ska du verkligen hålla mig i handen nu?” Men jag bara sket i det. Det är ett lite autistiskt drag. Jag skulle inte få en diagnos, men lutar åt det hållet. Vilket jag tror har hjälpt mig.

Men när kritiken hon får är grundad i ojämlika strukturer kan det ändå kännas, berättar hon.

– Att jag inte har särskilt städat hemma har flera gånger beskrivits som att jag är härligt normbrytande – men i grunden handlar det om maktstrukturer. En man skulle aldrig ställts tills svars på samma sätt för en sådan sak.

Har det någon gång bränt till på riktigt, efter något du har sagt eller skrivit?

– Jag har inte gått på någon stor nit ännu. Men jag inser att jag måste vara lite försiktig när jag pratar om sex och bdsm, för det finns människor med erfarenhet av våld. En gång fick jag ett anonymt brev på posten där någon berättade att hon hade blivit hanterad på ett oschysst sätt sexuellt, och där personen som utsatte henne hade hänvisat till saker jag sagt. Jag förstår att det jag säger kan påverka folk. Samtidigt kan jag inte styra hur människor använder vad jag säger på ett felaktigt sätt.

För det är hennes mål att förändra den kultur vi är del av, vare sig det gäller hur vi förhåller oss till skog, skrivbord eller sex.  

– För mig är det snarare: Hur långt kan jag gå, hur konstig kan jag bli? Som professor och filosof har jag dessutom mycket större frihet än andra att vara konstig. Då är det också desto viktigare att jag är det, säger Jonna Bornemark.

– Då vet jag ändå att jag passerar som ganska normal. Tills jag öppnar munnen.