Världsbilden som satte sig
Sovjetunionen spelade en helt avgörande roll för att besegra nazismen. Efter andra världskrigets slut expanderade sovjetväldet, de baltiska länderna återockuperades, områden som tidigare tillhört Polen, Finland, Tjeckoslovakien, Tyskland, Japan och Rumänien blev sovjetiska. Sovjet kontrollerade dessutom en rad länder i öst- och centraleuropa i en sovjetstyrd intressesfär. Polen, Ungern och andra ”kommunistländer” saknade folkligt stöd för det nya styret. Diktaturen, och ytterst de sovjetiska stridsvagnarna, var garanten för sovjets inflytande och den intressesfär som kollapsade med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott för drygt 30 år sedan. Det kalla kriget var inte bara en kamp mellan två politiska och ekonomiska system, det var också en konflikt mellan ryska och amerikanska maktcentrum.
På den internationella arenan gav Sovjet ofta stöd till befrielserörelser och progressiva rörelser som arbetade mot diktaturer och för nationellt oberoende. Samtidigt gav USA stöd till diktaturer i Latinamerika och Asien och höll apartheidregimen i Sydafrika under armarna. USA såg hellre politiska diktaturer som i Chile, politiska massmord som i Indonesien eller terrorbombningar som i Vietnam än nya vänsterstyrda länder.
För stora delar av vänstern blev imperialismen lika med USA:s imperialism. Det är en världsbild som fortfarande präglar några delar av vänstern som har haft svårt att se den ryska imperialismen. Det finns exempelvis små grupper till vänster som försvarar den ryskstödda Assaddiktaturen i Syrien.
Putin föraktar vänstern
Putins styre i dagens Ryssland är nationalistiskt, auktoritärt och reaktionärt. Ryssland är en kleptokrati, landets enorma naturresurser plundras av oligarker och Putins klick. Propagandan är nationalistisk och präglad av grumliga idéer om Rysslands ”rätt” att styra andra folk och länder och upprätthålla en intressesfär av nationer som de kan dominera. Det är en fortsättning på den ryska imperialism som fanns både under tsartiden och sovjettiden.
Putin föraktar allt det som vänstern står för, från fria fackföreningar och social jämlikhet till feminism och hbtq-rättigheter. Det är därför helt naturligt att Putins allierade i Europa återfinns bland extremhögern och rasisterna.
Ställda inför den brutala ryska aggressionen mot Ukraina måste vänstern ta tydlig ställning för folkrätt och demokrati, mot den ryska imperialismen. I Norden har vänsterpartierna varit mycket tydliga i sitt ställningstagande för Ukraina. Rösterna till vänster som försökt ursäkta eller relativisera Rysslands agerande har dessbättre varit få i vår del av världen, men så ser det inte ut överallt.
Det är helt nödvändigt att Rysslands imperialistiska invasion av Ukraina inte lyckas, därför måste vänstern ställa sig bakom ett massivt och uthålligt stöd till Ukraina, inklusive stöd med vapen. Ukraina valde inte det här kriget, ansvaret för konflikten villar på Ryssland. En kommande fred måste slutas på villkor som Ukraina kan godta.
Ibland är våld nödvändigt
Den ryska imperialismen måste besegras i detta krig, tankarna på en rysk intressesfär måste avvisas. Det är en existentiell fråga för Ukraina, men i förlängningen även för länder som Moldavien och Georgien. Det handlar om att upprätthålla folkrätt och en civiliserad säkerhetsordning i Europa. I förlängningen handlar det också om vår säkerhet. Det vore också det bästa för Rysslands framtid.
Innebär detta att högern och vänstern är överens? Nej, långt därifrån, vänstern har en egen viktig roll att spela i stödet för Ukraina och debatten om kriget. Krig skapar förenklingar, nationalism och propaganda, vänsterns uppgift är att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
När vänstern kritiserar rysk imperialism och samtidigt kritiserar USA:s och Natos misslyckade krig i Irak och Afghanistan så är vi konsekventa. När vi kritiserar Nato-landet Turkiet för dess förtryck av oppositionen och attacker på grannländernas är vi konsekventa. Till skillnad från högern kan vi inte bortse från andras imperialism när vi tar ställning mot Ryssland och för Ukraina.
Inom vänstern finns en sund skepsis mot militarism, nationalism och upprustning. Vi vill inte att vanligt folk ska offras i imperialisternas krig eller ogenomtänkta militära äventyr. Att försvara sig med mot en angripare med våld är en yttersta utväg. Men ibland är det nödvändigt som i Spanien på 30-talet, mot nazismen i andra världskriget eller i Ukraina idag. Detta perspektiv är viktigt att behålla.
Nato-medlemskap ökar spänningar
Ryssland lever på exporten av gas och olja. Samtidigt som stödet till Ukraina har varit stort så har EU:s import av fossila bränslen från Ryssland fortsatt. Detta indirekta stöd till Putins krig och detta hyckleri måste få ett slut. Ett totalt importstopp av ryska fossila bränslen kommer att leda till att Rysslands nederlag påskyndas.
Ukraina är en ung demokrati som är långt ifrån perfekt. När landets regering genomför svepande förbud mot oppositionspartier, slår sönder arbetsrätten och trycker tillbaka rysk kultur så bör det kritiseras av vänstern. Men själva förutsättningen för den debatten är att Ukraina får det stöd som krävs för att slå tillbaka det ryska angreppet.
Ett Nato-medlemskap för Sverige hjälper inte Ukraina. Däremot kommer det att öka spänningen och upprustningen i vår del av Europa. Det är pinsamt att se Nato-anhängarna krypa för Erdogan och Turkiet för att komma med i Nato. Erdogan och Putin är samma andas barn, att blunda för eller anpassa sig till Turkiets övergrepp och förtryck kan aldrig vara ett alternativ för vänstern.
Antiimperialismen är en god vänstertradition. Idag är det Ukrainas frihet och nationella oberoende som hotas, att ta ställning för Ukrainas frihet måste vara en självklar ståndpunkt för vänstern.
