Det är framför allt krönikan om Ryssland publicerad i januari i år som Johan Croneman tänker på. Där, som vanligt i Dagens Nyheter, skrev han om det han menade var den obefintliga analysen av Ryssland och att rapporteringen enligt Croneman var ”oanständigt ensidig”.
Kritiken lät inte vänta på sig.
– Den var utan pardon, jag blev beskylld för att vara en Putin-kramare. Twittermobben slog till med full kraft, säger Johan Croneman.
– De var upprörda för att jag ville försöka förstå Putin, vilket är något helt annat än att visa förståelse för den jävla gangstern, men är man historiskt intresserad och intresserad av politik så måste man försöka förstå vad som händer.
– Och det är omöjligt att ha diskussioner med folk som inte kan göra den skillnaden. Det har funnits en debatt om Nato-utvidgningen länge, det är fullständigt absurt att när jag tar upp den blir jag plötsligt anklagad för att vara en Putin-kramare. Jag har aldrig i mitt liv stöttat en diktatur utan tvärtom har jag ägnat hela mitt liv till att bekämpa dem.
”Man har ett ansvar”
Kritiken och angreppen tog hårt på Johan Croneman.
– Man känner sig oerhört mosad och det farliga är att nästa gång man ska skriva så kanske man passar sig – men jag hoppas att jag kan stå mot. Jag kommer ihåg för flera år sedan när min dåvarande fru frågade om jag verkligen skulle skriva om högergängen och kanske tänka på konsekvenserna av det, hela det här med hot och högermobben är en fara för journalistiken.
– Som journalist har man ett ansvar för vad man skriver – och vad man inte skriver. Jag vill vara tydlig i det jag skriver, vet inte läsarna vad jag tycker efter att ha läst en av mina krönikor så känner jag att jag misslyckats.
När jag träffar Johan Croneman sitter vi på ett av de kaféer på Södermalm i Stockholm som Johan brukar besöka. Han träffar många av sina vänner där, alkohol är ett passerat stadium för Johan, han är vit sedan sex år.
Beslutet att ändra mitt liv, att sluta med spriten och spelet kom från sjuksängen.
”Jag trodde allt var slut”
För två år sedan publicerade han sin bok ”Jag är olyckligt här”, som är en mycket självutlämnande skildring av sig själv. Den blev mycket uppmärksammad. Den tar sin utgångspunkt i när han tillsammans med sin son Folke, då 13 år, åkt till Tyskland för att se fotbollsmatchen Dortmund mot Werder Bremen. Men på flygplatsen i Dusseldorf drabbas Johan av att hans aortavägg lossnar.
– Det var som om någon slog ett baseballträ i ryggen på mig, det gjorde ohyggligt ont, jag trodde att allt var slut.
Men Johan Croneman förs till sjukhus, hela tiden håller Folke honom i handen och det är det som räddar honom: ”Jag hade aldrig överlevt natten utan honom. Jag vet att jag givit upp, skjutit in tofflorna och packat ihop för gott”, skriver han i boken.
I boken försöker han svara på frågorna hur han hamnat i sin situation. Det blir en genomgång av hans alkoholmissbruk, ett avancerat spelberoende – allt han druckit och spelat bort.
– Beslutet att ändra mitt liv, att sluta med spriten och spelet kom från sjuksängen. Sedan dess, i sex år, har jag varit vit med undantag för ett par korta återfall. Jag är en missbrukarperson och nu tar jag en dag i taget, något som min mamma, nu på sitt hundrade levnadsår, lärt mig.
– Spelberoendet har varit det svåraste att bryta, jag spelade på allt utom hästar: odds, mer än 2,5 mål per match, kasino, vad som helst.
När boken kommit ut syntes Johan Croneman överallt i alla medier.
– Jag ville sälja boken så jag ställde upp på alla intervjuer men det visade sig att media var mer intresserade av mig än det jag beskrev. Det mesta fokuserades på mig och jag använde mig ju av mig själv i boklanseringen, jag skrev ju i eget namn.
I boken gick Johan Croneman genom stora delar av sitt liv och upptäckte att han med en viss regelbundenhet drabbades av djupa depressioner. Diagnosen har inte hjälpt i sig, det var aortabortfallet som innebar en förändring.
Känner pressen – varje vecka
Genom sitt jobb som krönikör har Johan Croneman ett mycket brett spektrum i sitt skrivande.
– Jag är tv-krönikör i grunden och då får jag en stor frihet. Jag kan skriva om allt eftersom allt finns i tv. Det ger mig en plattform som inkluderar politik, sport och underhållning. Jag kan skriva om precis vad som helst, bara jag har silat det genom ett tv-program. Det kan vara morgonnyheterna, det kan vara väderleksrapporten, det ger mig en enorm frihet. Eftersom jag är superintresserad av sport så blev det en bonus, speciellt som man alltmer tar sporten på allvar. Men samtidigt tycker jag att det är skitjobbigt att skriva åtta krönikor plus en extra i månaden.
Många tycker kanske inte att det som en speciellt tuff arbetsuppgift för ett heltidsjobb.
– Folk brukar säga till mig att det inte är väl inte så farligt, Oisin Cantwell på Aftonbladet brukar kalla mig lat: ”Du skriver bara åtta texter i månaden, jag skriver en varje dag.” Men jag känner en jävla press, vill man hålla en hög standard så blir det hårt. Man kan inte uppfinna hjulet två gånger i veckan.
– Nu läser jag dessutom mindre än jag gjorde som ung. Jag har blivit texttrött. När jag ska gå och lägga mig – ska jag då orka läsa en bok? Jag läser ju hela tiden, jag läser ständigt på nätet. Texterna som publiceras där har också blivit allt sämre, stil och språk premieras inte.
Jag har aldrig mörkat att jag har en vänsterbakgrund och att jag har kvar många av mina gamla värderingar. Det passar också mitt sätt att skriva, att ha ett underifrånperspektiv.
”Läsarna vet var jag står”
Bland sportkrönikörerna har det blivit en utveckling, vad gäller att ta in politik i kolumnerna, något som annars kan vara sällsynt.
– Erik Niva och Simon Bank vågar i alla fall ta steg i den riktningen, jag tycker mycket om dem. En sådan som Mats Olsson har gjort ett stort avtryck på sportjournalistiken i Sverige, han har betytt mycket som en förebild. Mats Olsson skriver med en lätthet och han kan ta i. Men jag misstänker att han och de som kommit efter är rädda för att få en politisk etikett om de tar upp för mycket politik i sina sportkrönikor.
Det är ingen rädsla som Johan Croneman delar.
– De flesta av mina läsare vet var jag står, de som inte gillar mig kallar mig en gammal vänsterkille, jag har aldrig mörkat att jag har en vänsterbakgrund och att jag har kvar många av mina gamla värderingar. Det passar också mitt sätt att skriva, att ha ett underifrånperspektiv.
Men situationen i media har ändrats, där en del av journalister som var vänster på 70-talet står kvar, medan andra har lämnat vänstern och idag finns hos högern.
– En del gamla SKP:are, gamla KFML som sedan blev Sveriges kommunistiska parti, har gått all in för den andra sidan. Jag tycker framför allt att det är märkligt när de försöker göra om historien och säger att de bara var med i vänstern för det fanns så mycket brudar där. De höll ju på och skulle proletarisera sig, ta ett arbetarjobb för att visa att de tillhörde arbetarklassen.
– Men efter en tid gick de tillbaka till sina gamla jobb, de hade sina utbildningar och blev socionomer och liknande igen. Stockholm är speciellt, där hamnade den gamla SKP-vänstern i högermedia och gick in i Stenbecks medieimperium. Det är gamla myter att media är och var så vänstervridet. Och myterna har pågått ända in idag.
– Jag skrev en krönika för en tid sedan då jag påpekade att media är så högervridet att det är sinnessjukt. Det är ett faktum att det inte, frånsett ETC-tidningarna, finns någon vänsterpress i dag.
Vi kastar oss in i Nato utan att det ens blir en valfråga. Plötsligt är vi ett land som tvingas godkänna användandet av kärnvapen.
Synpunkter på Nato-medlemskap
Johan Croneman menar att det borgerliga övertaget är lika starkt idag.
– Sedan kommer myten om att SVT skulle vara vänstervridet något som verkligen inte är sant. I panelerna i tv-programmen så är det ett stort högerövertag. Ibland poppar Göran Greider, som jag i och för sig uppskattar mycket, upp i programmen som ett vänsteralibi.
Johan Croneman är allvarligt orolig för framtiden.
– Vi kastar oss in i Nato utan att det ens blir en valfråga. Plötsligt är vi ett land som tvingas godkänna användandet av kärnvapen. Det skrämmer mig så in i helvete, jag är fruktansvärt orolig för framtiden. Samtidigt skriver ledarskribenterna med lätthet om att vi ska föra krig.
– Vi har övergivit den viktiga roll som Sverige spelade, idag säger man att det är fegt att vara pacifist. Det är väldigt svårt att ställa sig mot när man vet att man kommer att anklagas att vara Putin-kramare och ryssvän. Det finns en risk för kärnvapenkrig och det verkar som folk inte längre vet vad ett sådant innebär.