– Skåne drar, det är ju mina rötter, här har jag min familj och jag har alltid varit en småstadstjej. Jag trivs med grannar och människor omkring mig som faktiskt lyfter blicken och säger hej. Jag upplever samma sak och kanske ännu mer, i Nashville.

– Jag tycker att mentaliteten i USA, även om det finns mycket dubbelmoral, är väldigt varm, välkomnande och hjälpsam – framför allt i södern. Det är lätt att träffa och prata med människor där och musiken är en viktig del av kulturen där.

”Jag fick lite bang”

Jill Johnson växte upp i Skåne i ett hem med mycket musik och kände mycket tidigt att hon var född med en speciell gåva.

– Jag började sjunga i barnkör när jag var fyra år och det bodde musik i mig redan som barn. Jag ser det i min brorsdotter, hon sjunger sig från ena sidan av rummet till den andra och det var så man pratade om mig.

– Det bodde musik hos mig redan som barn och sedan har jag alltid haft musiken i mitt liv; från blockflöjten i ettan, till körer, coverband, talangtävlingar och så vidare.

Sedan barnsben har Jill Johnson försörjt sig av musiken, från början när hon var 13 med fickpengar och sedan helt och hållet. Ett av få jobb hon haft utanför musiken var när hon arbetade extra som ordningsvakt i Båstad under sommaren och skulle hålla ordning på alla stockholmarna som kom ner.

– En enda gång fick jag lite bang, det var en tjej som var för full för att komma in så hon blev sur och slog mig i huvudet med ett paraply. Jag blev inte speciellt arg, jag vill bara på något primitivt sätt ge igen och jag kunde ju inte slå henne, det får jag ju inte göra som vakt, så jag puttade henne lite bakåt och satte ner henne i en vattenpöl. Då blev hon blöt och fick gå hem för att byta kläder.

Låten som förändrade allt

Men sedan började inkomsterna komma så smått och fram till Melodifestivalen 1998 lyckades hon ändå på olika sätt att få det hela att gå ihop. Då hade Jill Johnson träffat sin dåvarande man och flyttat till Borås.

– Han försörjde mig de första månaderna och det passade inte mig alls utan jag vill ha ett jobb. Så gick till Arbetsförmedlingen och sa att jag ville ha vilket jobb som helst och fick arbete som socialsekreterare-assistent på Sjöbo kommundelskontor i Borås. Jag satt där ett halvår och precis samtidigt som jag fick erbjudande om fast jobb så kom en kassett i min brevlåda med ”Kärleken är”. Jag hade också sökt Polishögskolan men när den låten kom beslöt jag mig för att ge musiken en sista chans.

Resten är, som man brukar säga, historia – ”Kärleken är” blev en stor hit, vann Melodifestivalen och sedan dess har Jill Johnson inte behövt hoppa in som ordningsvakt, lokalvårdare, arrestvakt eller assistent.

Har levt sin dröm

Att Jill Johnson föll för countrymusiken beror i hög grad på att det fanns många vinylskivor med country i hennes hem.

– Där fanns Kenny Rogers, Kris Kristofferson, Dolly Parton, Linda Ronstadt, Lynn Anderson, Emmylou Harris – listan skulle kunna göras mycket längre. Men i mina första försök i talangjakter sjöng jag Siw Malmkvists ”Tunna skivor” men sedan gick jag över till att börja sjunga John Denvers ”Country roads”.

– Jag blev upptäckt av countrybandet Tomboola Band som kompade en talangtävling jag vann och fick turnera med dem i Danmark och Norge på stora countryfestivaler. Jag var bara 14 år när jag började med dem och då fastnade countryn hos mig. Jag fick leva min dröm och påverkades av musiken. Jag lyssnade mycket på The Judds, mamma Naomi och hennes dotter Wynonna.

The Judds var väldigt inflytelserika inom countryn men deras karriär slutade mycket tragiskt. Mamma Naomi begick självmord och skrev i sitt avskedsbrev att hon ville förbjuda dottern Wynonna att komma på sin begravning.

”Countryn lever i mig”

– Jag har alltid kommit tillbaka till countryn, den lever i mig, säger Jill Johnson. Den musiken har så många lager. Det finns likheter med den svenska folkmusiken som Sara Parkman i ett mina program beskrev, musik har i alla tider använts politiskt och representerat en del av samhället. Jag har väl inte riktigt sett det, så det blev en härlig upptäckt med Sara.

– Jag har från dag ett bestämt att min offentliga person och mitt uttryck ska handla om musik, sedan får andra ta hand om politiken. Som vuxen kvinna tycker jag också att det är mycket viktigt att ha åsikter, ta fajter och ha åsikter, men jag väljer att inte ha det i det öppna för att jag känner inte att jag bottnar i mycket. Ska man sticka ut hakan krävs det att man bottnar i allt man säger och jag kan inte det.

– Jag har inte valt att jobba med politik och det är bara Sverigedemokraterna som jag tackat nej till att spela för. Jag är rent politiskt en person som skulle vilja plocka russinen ur en rad olika kakor.

Gästen som får brinna

När Jill Johnson tog initiativet till ”Jills veranda” var det för att visa att countrymusiken inte är banal, hon menade att många trampade på människors historia genom att kalla den just banal när det handlade om deras liv, lidelser och hopp. Musiken berättade livshistorier.

– Men sedan kom Agnes Lo Åkerlind och Clara Mannheimer från SVT in och lade till den samhällspolitiska aspekten och det har varit en lyckoträff att filtrera politik och heta ämnen genom musik. Genom det har både jag och publiken har lärt oss en hel del. Vi är intresserade av musiken och genom den har politiken sipprat igenom.

– Sedan kan jag ibland känna att det är lite jobbigt att framstå som okunnig och inte ha åsikter men det är inte riktigt min plats i programmet utan det är min gäst som ska ha det. Jag tonar ner mig själv och har inte så många åsikter som jag skulle kunna ha – det är gästens brinn som är det viktiga.

– Jag har aldrig fått så mycket kärlek som jag får nu och det är fint att ett sådant här program får plats, ett program som inte bara är lek utan där det finns allvar också.

”Väldigt orättvist”

Jill Johnson är försiktig när det kommer till media, hon tycker att dagens media ofta är grymma och onyanserade. Hon har också fått smällar som gjort ont, framför allt när hon blev hårt kritiserad för att få fått 50 000 kronor i coronastöd under pandemin:

– Jag har bearbetat detta jättemycket, det är den första och enda gången då jag fått hat och det gick så långt att jag fick bajspapper hemskickat i brevlådan. Det var grovt, jag var rädd och väldigt ledsen. Det var lite slump att jag blev måltavlan, vi var många som sökte de här bidragen, men Tommy Körberg hängde ut mig i Aftonbladet, det var i sig ledsamt, vi är ju kollegor och jag trodde att vi var vänner.

– Tommy Körberg är ändå nationalskatt, han är en stolthet, vi tycker ju om Tommy Körberg och när han hänger ut en känd artist så blir det en nyhet och det blir spännande för folk att vräka ur sig. Sedan hade jag varit med i ”Allsång på Skansen” kvällen innan med miljonpublik och det gjorde mig väldigt aktuell för stunden.

Det tog väldigt hårt på Jill Johnson:

– Det var väldigt orättvist. Att hänga ut mig som girig, jag som aldrig varit sjukskriven en enda dag, jag har aldrig vabbat för mina barn, aldrig utnyttjat ett bidrag i hela mitt liv. Så söker jag ett bidrag i ett system som inte tillåter alla att söka, vi var många som sökte bidrag för andra som inte kunde ansöka. Det är så att går inte jag till jobbet är det 25 personer som inte får någon inkomst.

– Det var ingen som ställde en enda fråga, de bara vräkte ur sig elakheter. Min ståndpunkt blev att ni är aningslösa och borde skämmas – jag vägrade att ens bemöta det. Nu gör jag det för första gången och jag gör det därför att jag känner mig trygg i situationen, men jag har varit så väldigt arg och så besviken på människor. Jag blev väldigt ledsen och kommer aldrig att bli densamma igen.

Berörd av Doug Seeger

Det är mycket som kommer upp när Jill Johnson tänker på den tiden.

– Jag lärde mig så mycket om missunsamhet, misstänksamhet och vad pengar gör med människor. Jag ser hur vi idag beter oss mot varandra, i media och i sociala media, det är vidrigt och vi ser att folk inte orkar leva vidare efter att de fått så mycket hat mot sig. Vi måste sansa oss.

2023 blir ett år som domineras av en stor dag, den 24 maj fyller Jill Johnson 50 år. Hon ser mycket fram mot det. Och jubileet för med sig en rad saker:

– Jag kommer att fira födelsedagen med Malmö Symfoniorkester som med Anders Berglund satsat på att sätta upp en föreställning ”Jill i våra hjärtan” för att fira. Dessutom blir det en jubileumsshow hela hösten, ”Simply the best”.

Verandan fortsätter också, just nu rullar den femte säsongen och det finns mycket att tänka tillbaka på

– Jag vill inte lyfta den ena framför den andra, men det är omöjligt att inte tänka på Doug Seeger, ”Cinderella Man”. Vi möter en hemlös och tandlös man i Nashville och han får ett nytt liv. Han återupptar sin musikkarriär och turnerar faktiskt fortfarande.

”Det gjorde ont”

Några andra som gjort stora intryck på Jill Johnson är:

– Kakan Hermansson, jag har många homosexuella vänner, Kakan öppnade ögonen på många tittare, Tityo om skillnaderna som gjorde henne vit i Sverige och svart i USA, Mia Skäringer överraskade mig med sin sång och jag blev mycket berörd av Maxida Märak och situationen för ursprungsbefolkningen både i Sverige och USA.

Ett program som krävde stor eftertänksamhet var det med David Ritschard:

– Vi funderade mycket om vi faktiskt kunde göra programmet och sända det. Det gjorde ont att se David inte klara av spelningen i Nashville när han var så positiv och ville så mycket. Men det var viktigt för honom att få göra klart sitt framträdande så vi tog med inspelningarna vi gjort i Nashville och han fick slutföra det i Stockholm.

Det har nu spelats in fem säsonger av Jills Veranda. Blir det fler?

– Du vet ju att SVT är public service och det finns inga avtal om flera säsonger, utan jag blir i princip uppvaktad per säsong. Jag har däremot önskat mig att SVT berättar för mig när de planerar att avsluta programserien så att jag kan göra en summering och kanske lägga till något i ett öppet format. Kanske någon som Doug Seeger.

– Men det är ingen som sagt något om en sista säsong så jag hoppas att vi får fortsätta programmen. Vi jobbar ju med ganska mycket luft, jag har sagt att jag inte vill göra en veranda varje år utan vill fånga in vad som händer i samhället.