Hennes dubbelliv började 2007 i New York, hon var bara 18 år.

– New York var min dröm, berättar hon för Dagens ETC.

– Jag kom dit med drömmar om att sjunga på klubbar och skapa mig en karriär som sångerska.

Men livet i mega­staden var tufft, att få spelningar eller kontakt med skivbolag var nästan omöjligt.

– Jag var tvungen att skaffa jobb på något sätt när sparpengarna var slut. En dag gick jag förbi ett ställe, en man kom ut och frågade om jag sökte jobb. En skylt vid ingången sa att det var en Gentlemans Club – något jag inte hade någon aning om vad det var. Jag följde med in och fick jobb som toplessdansare. Det var slumpen som spelade in.

Flydde destruktiv relation

Dessförinnan hade Jasmine blivit känd i sin hemstad Örebro som sångerska, hon vann en talangjakt och att bli sångerska/musiker var hennes stora dröm.

Jag älskade honom och försökte intala mig att det skulle bli bättre med tiden

Jasmine Kara, egentligen heter hon Karolina Khatib-Nia, växte upp i Örebro tillsammans med sin mamma Birgitta, pappa Massoud som kom från Iran och sin äldre syster Emilia.

– Jag fick all den uppmuntran, kärlek och omtanke som man kan tänka sig. Pappa var sträng men det var för han älskade mig. Senare var jag mest orolig vad det skulle göra med honom om det kom fram att jag var strippa – att det skulle vara som att döda honom.

Jasmine Karas förändring kom genom ett förhållande med en kille i Örebro. Han var våldsam mot henne och bröt ned hennes självförtroende på alla sätt han kunde.

– Jag älskade honom och försökte intala mig att det skulle bli bättre med tiden – men det blev det naturligtvis inte.

Det slutade med att Jasmine försökte ta livet av sig och efter en tid på psyket lyckades hon så småningom bryta förhållandet med sin destruktiva pojkvän och tog sig till New York för att försöka infria sin dröm.

Det var vi som satte reglerna och männen som var tvungna att efterleva dem.

Lärare fantiserade om elever

Men det var alltså omöjligt att kunna leva på musiken, istället blev det strippklubbar i New York, London, Los Angeles och Stockholm.

– Från början, framför allt i New York, trivdes jag verkligen. Det fanns ett systerskap med de andra tjejerna på klubbarna och jag älskade att dansa, säger Jasmine Kara.

– Dessutom fick jag och mina kollegor en känsla av makt, det var vi som bestämde över de män som ville betala för att vara ensamma med oss. Det var vi som satte reglerna och de som var tvungna att efterleva dem. Men det förutsatte att det var en bra klubbledning, att vi hade en säkerhet med kameror och vakt­en som kunde ingripa. Detta fanns i New York och delvis i de andra städerna – med ett stort undantag för Stockholm.

Eftersom Jasmine var liten, hon är 148 centimeter lång och väger cirka 40 kilo, attraherade hon en viss typ av kunder, många med en pedofil dragning.

– I New York var många av mina kunder lärare, de fantiserade om att jag var en av deras elever. Kammade jag mitt hår med tofsar ville alla vara med mig.

Männen menade att de hade köpt oss och fick göra vad de ville.

Men att hon är så liten gjorde att Jasmine Kara också attraherade en annan typ av män, de som fysiskt ville dominera en kvinna.

– Jag lockade till mig många av de värsta, eftersom de var så mycket större än jag så hade jag ingen chans att göra motstånd på allvar. De större tjejerna på klubbarna fick andra typer av män, mycket trevligare män.

”Slåss för våra liv”

Jasmine Kara tyckte att det var klubbarna i Stockholm som var värst:

– De präglades av en annan kultur, i USA fanns det en tradition för män att gå på klubbar för att se toplessdans, titta på sport och äta och dricka. I Sverige öppnar klubbarna sent på kvällen och det är helt inriktat på sex och porr.

– Dessutom fanns det ingen säkerhet för oss tjejer som jobb­ade där. Eftersom de inte hade alkoholrättigheter tyckte de att de inte behövde ha några vakter och det fanns inga kameror så vi var helt utsatta för kunderna.

Vi visste ju inte om männen hade blivit lovade något extra för sina pengar och fick de inte det så tog det ut det på oss

Många av de män som gick dit kände sig också lurade. Klubb­arna fungerade på en grund av bedrägeri. Män kom dit, betalade en skyhög entré­avgift och erbjöds sedan en privat dans i enskilt rum för minst 10 000 kronor. Det sades sällan rent ut, men det fanns någon form av löfte om att något som var värt dessa stora pengar skulle erbjudas i rummen.

– Det var jättesvårt för oss, säger Jasmine Kara. Vi visste ju inte om männen hade blivit lovade något extra för sina pengar och fick de inte det så tog det ut det på oss, de tyckte att det var vårt fel. De menade att de hade köpt oss och fick göra vad de ville.

– Vi fick försöka hålla dem lugna och ibland gick det. Men vi också fick lära oss att slåss för våra liv. Det gällde att vara supertydlig, att inget sexuellt skulle hända när man gick ner för trappan till rummen, men ibland hjälpte det inte. Det var framför allt svårt för de yngre tjejerna.

Vi blev som en familj, det var vi inte bara mot männen utan det var vi mot världen.

– Vi talade inte heller om övergreppen, eller om vi blivit våldtagna. Vi kände det som att vi förtjänade det eftersom vi hade valt det här jobbet så skulle vi tvingas ta våra smällar. Vi förminskade ofta de här sakerna för att vi skämdes.

– Jag vill dock påpeka att alla män inte var monster, det fanns många fina personer och de var präglade av sin ensamhet.

Blev som en familj

Jasmine Kara fick många vänner bland sina kollegor på klubb­arna, men det fanns något tragiskt under ytan.

– De var många olika typer, helt olika varandra. Där fanns unga, äldre, fattiga, utbildade och smarta. Den gemensamma nämnaren mellan dem var att jag tror att alla hade blivit sexuellt utnyttjade.

– Vi blev som en familj, det var vi inte bara mot männen utan det var vi mot världen. Jag bestämde mig flera gånger för att sluta. På slutet tjänade jag inga pengar, jag gick minus flera dagar i rad, men jag gick tillbaks, jag kände att jag måste vara med min familj. Jag bestämde mig för att sluta – men sedan blev så tomt på något sätt, det var som om jag förlorade min identitet på något konstigt sätt.

Men för två år sedan lyckades Jasmine bryta med det nedbrytande stripplivet. Men det var inte lätt, Jasmine Kara gick länge i terapi och såren finns kvar så nu hon har återupptagit sin terapi.

– Det är en lång och svår process. Jag kan inte ha för­hållanden ännu, man måste bli bra först, bli en bättre person. Jag känner inte att jag är en bra person än, jag jobbar på att bli kompis med mig själv men jag är inte där. Jag flyr lätt, jag måste läka först.

– Det är svårt. Jag har förlåtit alla på klubbarna som gjort fel mot mig – men jag kan inte förlåta mig själv. Det är ett mysterium, varför är man själv sin värsta ovän?

Jag har ett i princip färdigt album, men jag vill inte promota det när folk slåss för sina liv i Iran.

Påverkas starkt av Iran

Nu är det musiken som gäller för Jasmine. Men inte heller det är lätt, en rad liveställen stängdes ned under pandemin och många av dem har inte öppnats igen. Att få tillräckligt många spelningar är svårt.

– Jag vill spela livemusik, det är vad jag drömmer om. Att spela med ett band och möta publiken, det är vad jag lever för. Det gäller oss alla, vi människor behöver komma ut och möta varandra. Jag behöver fler spelningar.

Jasmine är också hårt tagen av vad som händer i Iran just nu.

– Jag har ett i princip färdigt album, men jag vill inte promota det när folk slåss för sina liv i Iran. Nu är det viktigaste att människorna röster i Iran kommer ut, gärna genom mina kanaler. Det är mycket viktigare än att jag står och promotar ett nytt album.

– Det är ett svårt att ha kontakt med vännerna i Iran, internet ligger så ofta nere, jag känner förtvivlan, hopp och sorg. Och jag kan inte åka dit, de skulle döda mig direkt.