De ursprungliga frågorna blir snabbt bortkollrade men istället bjuder Janne Josefsson på berättelser om hur det gick till när han och kollegan Lasse Brandeby nästan fick prata med amerikanska presidenten i liveradio eller spela protestsångaren Víctor Jara för Chiles diktator Pinochet. Istället för svar på ifall SD är ett hot mot Public service berättar den erfarne journalist­en om hur han och Uppdrag granskning-redaktionen reagerade på en dokumentär om Benny Fredriksson. Och så böljar samtalet, fram och tillbaka. 

Allt som oftast handlar det om kritik mot läget i landets förorter. Arbetarsonen Josefsson bär på en djup besvikelse mot både vänstern och socialdemokratin, som han tycker har blundat för vad som har hänt med Sverige.

Vänstern dominerade

En gång i tiden kallade han sig anarkosyndikalist och startade ”Frihetlig vänster” på Göteborgs universitet. Idag är favoritämnena i hans krönikor i DN invandring och segregation. Men hur mycket som skiljer den yngre och den äldre Janne Josefsson åt har han svårt att avgöra.  

– Jag vet inte. Vänstern var helt dominerande på journalist­högskolan när jag gick där och jag har ju själv kallat den ”kommunisthögskolan”. Det var väldigt många ungdomar från välutbildad övre medelklass och jag kom från arbetarklass. Jag hamnade också långt ut på vänster­kanten, men var aldrig kommunist, berättar Janne en bit in i samtalet som sker över ett köksbord på hemlig adress.

Var skulle du själv säga att du står idag?

– Jag har aldrig röstat i hela mitt liv. Jag går alltid till ­röstlokalen, men röstar aktivt blankt. Visst var jag långt ut på vänsterkanten, men idag... Jag vet faktiskt inte vad jag skulle rösta på. Både vänstern och högern har problem. 

Janne Josefsson gestikulerar ivrigt när han pratar. Om trådar plockas upp och lämnas i ras­ande fart så är det som att han samtidigt dirigerar händelse­förloppet med händerna. 

Han för själv vidare samtalet in på Sverigedemokraterna, apropå vägen han tycker att landet har tagit.

– Jag har ju skildrat så jävla mycket av den där utvecklingen. Jag minns när vi följde nazisternas demonstationer i Stockholm. Vid något tillfälle följde vi med på en fest och det kom skinnhuvuden från vartenda håll och det låg ren nazistlitteratur på borden. Men jag har även sett Sverigedemokraterna lämna nazismen. Man har lämnat det antisemitiska men är fortfarande högerextrema, säger han. 

Som Janne Josefsson ser det är det de gamla, etablerade partierna som gjort att SD idag har en bit över 20 procent och sitter med trumf på handen intill Ulf Kristerssons nya regering.  

– Läser man vad jag brukar skriva om i mina krönikor så är jag ju väldigt inne på att vänstern och socialdemokratin, men även journalistkåren, har blundat för vissa saker. Saker som gör att man har krattat manegen för det resultat vi har nu med Tidö­avtalet, säger han. 

Dödshot från olika håll 

Janne Josefsson bor så ofta han kan ute på sitt älskade Åstol, en ö i Bohuslän mellan Tjörn och Marstrand. Övrig tid spenderas här, i en lägenhet på hemlig adress i centrala Göteborg. Dörren är bepansrad berättar han, och det finns kameror här och var. Annars ser det ut som en vanlig trerummare som han varannan vecka delar med­ ­yngste sonen Leon. Det är gott om böcker i vardags­rummet och på vägg­arna finns minnen av olika slag – som en affisch från just ”Elfte timmen” som en gång startade den långa karriären. 

Vid tillfällen har han fått ha vakter utanför portuppgången på grund av de hot han mot­tagit genom åren. De har kommit från både nazister, islamist­er och kriminella ligor.

Via hot från islamister rör sig samtalet tillbaka till förorterna.  

– Ska man förstå kriminalitet­en bland unga killar så är det kulturkrockar man måste vara medveten om. De uppstår av en massa olika skäl. De kommer till ett land där släkten inte är någonting, från länder där den är allt. Man har av berättigade skäl väldigt lite förtroende för myndigheter. Du har heders­kulturen i vissa kulturer och du har också ett Sverige som av massa olika anledningar stängt ute människor genom att förneka att de här krockarna som finns. 

Han menar att den svenska medelvägen, den som varken var socialism eller kapitalism – socialdemokrati om man så vill – till slut fällde sig själv. 

– Det svenska, det vi varit så stolta över och det jag själv är en produkt av – det stängde även ute, inte minst killar ute i områdena. ”Rätt sida älven” var ju en varning för vad som höll på att hända, säger han och slår händerna i varandra för att understryker hur starkt han känner för ämnet.

”På rätt sida älven” var ett reportage av Janne Josefsson som visades 1987 på SVT. Film­en skildrade klassklyftorna i Göteborg och blev hans stora genombrott som granskande journalist. 

– Vi har alltid haft fattiga och rika. Men så länge den svenska modellen funkade så hade man inte lika ont av att de i Hovås och Örgryte hade det bättre, för vi fick det bättre med. Jag själv kunde gå på universitet. Men jag såg ju redan på mitten av 80-tal­et att det höll på att spricka. 

Den kritik Janne Josefsson riktar mot hur han tycker det ser ut i förorterna handlar kanske främst om klasskillnader. För honom blir det en fråga om hur samhället har svikit, precis som i ”På rätt sida älven” för 25 år sedan.  

– Man har blundat, man har förnekat och man har inte velat se vad det är för samhälle vi har fått. Den segregationen och det klassamhället vi har nu är jävligt farligt alltså. Det sätter sig ju i huvudet på en själv med. När det blir så jäkla segregerat så provocerar det åt bägge håll, säger han.

Provoceras av lögner

Försöken att förstå var Janne Josefsson befinner sig politiskt år 2022 kompliceras ytterligare av att han även riktar skarp kritik mot de åtgärder som presenterats från höger. 

– Det här med visitations­zoner till exempel. Jag snackade med killar nere i Malmö som berättade att de nästan varje vecka får stå med händerna upp mot väggen. Det föder ju också ett jävla hat. Så den häxbrygden som vi har i Sverige nu bara ­kok­ar mer och mer, fortsätter han.  

Jag tolkar det som att du anser att visitationszoner kommer att föda ännu mer hat?

– Det finns stora risker för det, att det bli ännu mer kontraproduktivt. Men samtidigt, när man ser vissa kriminella släkten eller klaner som själva börjar visitera ... Så kan vi ju inte ha det heller. Det är så jävla uppdelat, och jag har försökt varna för det i 30–40 år. 

Du är upprörd över utvecklingen, men är det mer av en systemkritik då?

– Jag är kritisk mot politikerna. Inte minst vänstern som varit de största förnekarna av detta och klistrat ”rasist” i pann­an på folk så fort de uttryckt att det här inte är bra. Man har grävt ner sig i någon slags ideologisk fälla, säger han och fortsätter. 

– Jag är allergisk mot rasism­en. Och det är inte alltid den är tydlig, den kan vara smygande eller så lömsk att man knappt märker den. Men när man för­nekar saker, och säger att man inte ser hur det utvecklar sig utanför storstäderna ... Det är ju helt nedmonterat. 

Försök att dölja det som Janne Josefsson menar är ”sanningen” provocerar honom. Han pratar om ligor bland romska tiggare och den egentliga åldern på flyktingbarn som söker asyl. 

– Det är klart, jag hade väl också sagt att jag var yngre om jag hade flytt över halva jord­klotet. Men det provocerar mig när man inte vågar ta upp det och inte får prata om det.  

Nu har vi extremhöger i Sveriges riksdag som har sin syn på den här problematiken. Var ligger lösningen enligt dig?

– Jag vet inte vad lösningarna är, men vi måste ju lösa det. Vi kan inte lösa det genom att kasta ut människor och jag kan se vissa saker i högerns program som jag är väldigt tveksam till. Men samtidigt har jag svårt för det här ”öppna era hjärtan”. Det blir ju som en sagobok. De som öppnade sina hjärtan mest är ju människor som själva inte vill bo i sådana områden. 

Många tycks ha dragit slutsatsen att du själv förflyttat dig långt till höger via dina åsikter i de här ämnena. Delar du själv den bilden?

– Jag kan inte se mig själv som vare sig höger eller vänster. Jag är en journalist som sett en samhällsutveckling. Det är klart – jag är inte anarkosyndikalist. Det som var försonande med det var att man såg diktaturen i kommunismen. 

Men om vi inte tar det så långt som till anarkosyndikalism som jag förstår var en ungdomsgrej.

– Det finns en del som tycker att jag försvarar Sverigedemokraterna och skulle kunna rösta på dem. Det får ju de tycka då. Jag hatar klassamhället, men inser också att andra som gör det långt ut på vänsterkanten är helt förblindade.

Om jag omformulerar frågan. Efter reportage som ”På rätt sida älven”, ”Valstugorna” och så vidare fick du en hjältegloria inom stora delar av vänstern. Har...

– Ja, men när jag granskade Vänsterns mörka historia så hatade de mig, avbryter han. 

– Varför har ingen annan gjort det? Jag minns Lars Werner som satt i bastun på DDR i villastan i Stockholm med ambassadören, han krävde att få sprit när han fyllde år, han och hans fru åkte gratis på solsemester. Han skrev brev om hur fruktansvärt arbetarklassen hade det i Sverige till Rumänien och hyllade Ceausescu!

Attacker på Public service

Som nämnt blir det ofta sido­spår i löpande samtal med Janne Josefsson. Han brinner för många frågor och har ännu fler anekdoter. Men tids nog kommer han ofta tillbaka till ursprungsfrågan ändå.

– Det är klart att vänstern tycker att jag svek, men jag tycker att journalistkåren svek. De var för långt till vänster. Som journalist måste du kunna ta upp vilka frågor som helst, återknyter han.  

Vi har ett klimat nu där man går hårt åt den fria journalistiken i allmänhet och åt Public service i synnerhet. Vad tänker du om det?

– Under en lång period har vi tagit för givet att Public service ska finnas. Men det är det jag menar; att hela tiden förneka den här utvecklingen, istället för att ta den på allvar. Det bäddar för de här hårda attackerna på Public service. 

Donald Trump förklarade exempelvis krig mot journalister i USA och hävdade att allt skulle vara förljuget. Är det samma sak vi ser nu i Sverige? Vad tänker du i så fall om en sådan utveckling?

– Det är jätteallvarligt. Men det är ju det här med hur samhällsutvecklingen ser ut. Man har bäddat för det genom att inte föra en öppen dialog på Public service.

Personligt om uppväxten

Janne Josefsson slutade på SVT:s flaggskepp Uppdrag granskning 2018 och kunde summera en lång rad uppmärksammade reportage och granskningar. I början av hösten i år fick han återigen stor uppmärksamhet, när boken om honom själv ”Janne Josefsson – Rädd för sanningen” släpptes. Där framkom personliga saker, som att hans mamma tidigt i livet varit prostituerad och fött två barn som hon tvingades ge bort. Och att ena brodern, Jarl, var kriminell. De här sakerna har Janne redan pratat om ett flertal gånger i olika medier, men ingen har frågat honom om hur det var att gå ut och berätta offentligt om privata saker.

– Jag ser det ju som att boken är en hyllning till min mamma som är död sedan 15 år tillbaka. Hade det inte varit en hyllning hade jag aldrig hängt ut de grejerna.

Hans mamma, Elsa, träffade senare Janne Josefssons pappa, och han och systern fick en relativt vanlig, om än fattig, uppväxt i Biskopsgården på Hisingen. Den ena brodern som Elsa lämnade ifrån sig på Vidkärrs barnhem, Jarl, träffade han ibland både som som barn och vuxen. Men broderns besvikelse över att ha blivit bortlämnad kom alltid upp och Janne fann sig ofta i ett läge där han fick försvara sin mamma. 

– Jag visste ju att min bror Jarl var kriminell, eller små­kriminell kanske man ska säga. Min andra bror, som jag inte kände till innan, hörde av sig medan mamma levde, men han ville inte träffa henne. Jag har inte den negativa erfarenheten av min mamma som de har. Det blev ju ett mycket mer ordnat liv efter att hon träffade min pappa.

Boken om Janne Josefsson hävdar att den vill ge förklaringar till varför han blev den han blev och till varför han ständigt jagar sanningar. Om den här intervjun lyckats bringa någon klarhet i var livet fört honom senare får vara osagt. Sanningar kan vara olika beroende på vilket håll man tittar från. Kanske letar Janne Josefsson fortfarande.