”Jag ser på mig själv som ett dansband”

– Bilder är ju ett berättande. Jag vill att det jag gör ska se enkelt ut. Det skenbart enkla kanske inte alltid är så lätt. Jag berättar oftast saker jag sett eller vad andra berättar för mig. Jag är en del i ett slags flöde, kultur, vilket minskar kraven. Då behöver jag inte vara unik, jag fortsätter en slags berättartradition.

En del beskriver dig som ”samtidsarkeolog”. Vad tänker du om det?

– Det är ett bra ord, för mig har det varit att upptäcka det vardagliga, det vi går förbi för att det är för nära, kanske. I mitt måleri försöker jag att inte tänka alltför mycket, det är ett samarbete mellan mig och underlaget som blir intressant när jag ibland överraskar mig själv. Jag låter materialet arbeta och hänger på. Blev det fel? I stället fortsätter jag om det blev ”fel” och ser vad det blir.

1990 debuterade serien Assar i Dagens Nyheter. Det skulle bli ett gästspel på fem veckor, men du blev ombedd att fortsätta i 22 år. Vad hände?

– Serierna i DN ser jag som ett historieberättande i bilder. Vi sitter inte vid en eld där någon berättar en historia, men mina serier är en variant på temat, på något vis. Mitt berättande har träffat en del människor som känt igen sig. Vi delar samma historia, många av oss. Jag behöver inte alltid vara övertydlig, jag behöver inte vara logisk, förklara allting. Jag utgår ifrån att andra ser och tänker och känner igen. 

Vad tänker du om konstens roll i samtiden?

– Kultur är viktigt! För seendet och uppfattningar om omvärlden. Det handlar inte om någon slags finkultur utan om att vidga seendet. I många fall kan det hjälpa oss att formulera en luddig tanke. Jag kan tänka att det är roligt att få vara en liten del av en kultur. I stället för att stå och titta på, kan vi alla delta efter våra förutsättningar och förmågor. Hela tiden kan vi lära oss mer om vi inte fastnar i att nu är jag klar, nu kan jag det här. Jag kan inte det här. Och alla kan. Alla tillför någonting. Det kan man också lära sig något av.

– Ibland har jag tänkt på mig själv som ett dansband. Konstföreningar hör av sig och vill ha en utställning, jag åker dit. Jag skickar iväg en impuls till en yngre människa – som skulle kunna vara jag. Då är jag del av ett sammanhang. Jag får ta del av signaler och det är jättekul att få skicka iväg något själv, i bilder. Jag vill inte provocera eller träffa någon illa, det tycker jag är viktigt. Inte för att jag är rädd, men det finns mycket onödigt kommenterande, som jag inte vill vara en del av.