För första gången bevistar hon det politiska branschjippot innanför ringmuren.
– Det känns meta att göra en intervju om Almedalen i Almedalen. Nu går jag runt och är lite överväldigad, jag hittar inte riktigt vart jag ska.
Festande blir det inte så mycket av.
– Nej, det tror jag inte. Dels för att det låter riktigt jävla tråkigt och dels för att dagarna börjar så tidigt. Jag är inte den piggaste på morgonen, så långa nätter orkar jag inte med.
Extremistiska tråkmånsar
Redan på färjan till Visby börjar skvallret mellan ungdomsförbundarna. Är Ung Vänster på plats i år, kan det verkligen stämma? Vad ska de extremistiska tråkmånsarna hit att göra? Bakom den otippade expeditionen ligger en nyfunnen undran – och en vilja från Rudbergs håll att ompröva gamla sanningar.
– Att vi inte deltagit på ett par år är hämtat från vårt syfte som är att organisera arbetsklassens ungdom för förändring i sin vardag. Det finns inte jättemycket sånt under Almedalsveckan. Men jag fattar att partiet vill vara här, de föreslår och snackar om policy på ett helt annat sätt.
Det finns något äckligt över det ”kläggiga” där man förväntas mingla med med aktörer och personer som man annars skulle hålla på långt avstånd, säger hon. Men det andra nätverkandet, mellan organisationer som man håller med i sakfrågor, har blivit allt viktigare för Ung Vänster. Och Almedalen är en svårslagen träffpunkt.
– Vänstern är ganska splittrad. Ovanpå det har vi den eviga och kvävande högervågen som hela tiden trycker åt oss. Dels via hat och hot men också via ökad fascism i samhället. Alltså, vi har fascistiska förslag i riksdagen – som Socialdemokraterna uttalar sig för eller hävdar att de kom på först.
När högern växer i Europa behöver vänsterrörelsen varandra och mobilisera där det går.
– Det betyder inte att vi måste tycka, vilja eller göra samma sak men vi behöver veta att det finns andra personer och grupper som vill gå åt ett snarlikt håll, och vi behöver känna de personerna. Då kan man säga, tja vi gör en schysst grej, ska ni med? Det är därför vi är i Almedalen, Hur stoppar vi fascisterna när Moderaterna har öppnat dörren och bjudit dem på kaffe?
På Linkedin-svenska ska ni nätverka, alltså?
Först reagerar Ava Rudberg som att hon är allergisk mot begreppet.
– Nej! Vi ska försöka bygga ... Jo, men faktiskt. Vi ska nog nätverka. Det lät bara mycket värre när du sa nätverk så. Jag älskar när människor går ihop och gör saker tillsammans men det kan inte vara byggt på luft.
Hon vill inte stå här om tio år, säger hon, och peka tillbaka på att Ung Vänster minsann varnade om farorna.
– Jag vill stå här och stolt säga ”Fan vad skönt att vi stoppade den där skiten.”
”För att höras måste man säga något riktigt sjukt”
Det är inte riktigt sant att Ung Vänster skulle vara dåliga på att synas, även om vinkeln delvis behandlats i inte mindre än två tidigare intervjuer i Dagens ETC. Däremot stämmer det att intervjuer inte är högst upp på den lilla röda priolistan.
– När jag blev vald var det för att leda en politisk organisation och jag gjorde det främst för det interna arbetet. Åka ut till våra klubbar, organisera och utbilda. Det är den biten som är roligast. Men det här är något jag funderar över mycket för mig själv. Vad behöver vänstern göra medialt? Hur och var behöver vi synas?
Om du följer den tanken, vad tror du behövs?
– Jag önskar att vi fuckade ur lite mer. Det är inte alla som är av den åsikten men jag tycker att vänstern behöver bråka lite. Externt, då. Och en vänsteropposition ska inte formulera allting på samma sätt som samhället i övrigt formulerar det.
Ava Rudberg upplever att det är svårare att nå ut som vänsterförbund än för ungdomsförbund på högerkanten, som kan glida med på ett annat sätt.
– Det är inte så jävla hett att vara vänster just nu så för att höras måste man säga något riktigt sjukt. Men mycket av det vi vill är inte så sjukt. Det är ganska ... snällt. Kan alla sluta vara homofober och transfober? Kan vi snälla få någonstans att bo? Det vore najs om tågen gick. Sluta rasprofilera. Det borde inte ses som radikala krav.
Självkritisk om Ung Vänsters kommunikation
Under våren har aktivismen blomstrat och rörelser som kämpar för klimatet och mot Israels krig i Gaza har fått ut tusentals människor på gator och torg – eller snarare på motorvägar och universitetsområden. Men den som tror att det får Ung Vänster att växa tror fel. Ava Rudberg har svårt att svara på frågan om varför man inte lockar fler än drygt 1 900 unga. En tanke, som tidigare legat hopskrynklad långt in i byrålådan, är att det åtminstone delvis kan handla om kommunikation.
– Det är hela kruxet just nu. Om jag hade svaret på den frågan hade vi redan gjort det som krävs. Det finns något dubbelt i att unga inte är lika intresserade av partipolitisk organisering samtidigt som man i högre grad organiserar sig i sakfrågor i lösare nätverk. Sen har många mindre tid, mer läxor och man mår psykiskt sämre. Då har man inte har tid eller ork att lägga på politik. Jag tänker att det nog är en kombo av att göra mer och att synas mer.
Samarbetet med rörelser som Palestinarörelsen ska bli ännu starkare – utan att man närmar sig att styra eller ta över.
– På vissa ställen är vi med och samarrangerar demonstrationer. I de större städerna försöker vi stötta aktivisterna, bidra med material eller bara koka kaffe och ta med. Universitetscamps för Palestina kan få mat, tält och sovsäckar. Och när vi pratar om kriget ska vi alltid säga som det är, att det handlar om ett folkmord. Jag tycker att det är svårt att tänka på eller prata om något annat.
