Jag befinner mig i Margaux Dietz hem under en lägenhetsvisning och försöker se likvid ut. Utropspriset är 17,5 miljoner kronor. Jag har dem inte. Men influencers har lärt oss att om man bara tror att man förtjänar saker så kommer man också att få dem. Dessutom tror jag att jag är kär i Alice Stenlöf, en av Sveriges största influencers. Och jag tror att jag verkligen skulle göra mig bra som hennes pojkvän.

Folk vill avfärda släktet influencers som ytliga, kapitalistiska, ångestgeneratorer. Det är sant. De är det. Men min egen oförmåga till ett liv fyllt av hälsosam kosthållning, träning och fritt från dammråttor gör att jag vill surfa på någon som har privilegiet att tjäna sitt levebröd på just det. Ändå skjuts min dröm om ett liv med en influencer ner med sådan frenesi av folk i min närhet att jag lika gärna skulle kunna ha argumenterat mot abort.

Därför är jag på visning i Margaux Dietz lägenhet – för att ta reda på om det kan finnas ett hem för mig på en plats som denna. Låt oss betrakta det som en slags visualiseringsövning. Ambitionen: att leva med en influencer.

”Älskling jag är hemma” hör jag för mitt inre när jag kliver in genom dörren, känd från Margaux Dietz förödande video av en däckad man.

Det luktar från en melange av doftljus som under åren har masserats in i både väggar och de synliga takbjälkarna. Lägenheten ligger längst upp i ett sekelskiftes hus vid S:t Eriksplan i Stockholm. 152 kvadratmeter boyta exklusive en privat liten terrass och en inglasad balkong med platsbyggd bar. Båda med utsikt över takåsarna, ända till Solna. Men mer än något annat är det Oscar properties Norra tornen som fångar ens blick. Övningen gör mig mer förlåtande inställd till de anskrämliga skraporna. Istället för att framstå som kapitalismens galjonsbyggnationer försöker jag tänka ”klart att de välbemedlade ska ha högt belägna lådor att bo i – good for them” och förnimmer en smak av spritzer. Att det går att vakna till denna framgångsutsikt varje dag, tänka sig.

I anslutning till den inglasade balkongen med platsbyggd bar ligger vardagsrummet. En stor modulsoffa är placerad framför en bokhylla som är instagramskt inredd. Böcker varvade med Guldtuben-statyetter, diverse ganska generiska designerpjäser och en oförklarlig tekanna i rostfritt stål. Boksamlingen är spretig. Där finns de självklara designböckerna i coffee table-format (som i urval även ligger i mindre högar runt om i lägenheten), några bästsäljande deckare, men också, överst i varsin hög, Navid Modiris ”Min vän Björn” om den framlidne Natthiko Lindeblad och ”Rum” av Alex och Sigge. Inget spår av en färgkoordinering, så kanske skulle jag faktiskt få ha några av mina böcker där, om än bara de snyggaste.

Det finns två toaletter. En mindre för gäster, där toalettsitsen har täckts i något pälsliknande som i vilket annat hem som helst hade fått mig att tänka att det med tiden måste bli en ohygienisk bakteriekudde. Ett större badrum med badkar, öppen dusch och bidé som jag tänker att min influencerflickvän skulle lära mig att använda. Där finns också en bastu med ett fönster ut mot vardagsrummet utanför, så att man kan vinka till varandra även när man åtnjuter olika temperatur och luftfuktighet.

Mitt emot det stora badrummet ligger barnrummet – tillhörande Arnold, känd från boken ”Arnold reser till Sydafrika”. Jag känner väl ingenting inför just honom, men för kanske femte gången i mitt liv fylls jag av lusten av vara en kul styvpappa. Det eller så blåser vi ut det och ordnar ett yogarum. 

Utöver att lägenheten är väldigt stor, med en exceptionell utsikt och terrass, är den inte överväldigande. Mycket av inredningen är bekant. Förmodligen är den dyrare än hos mina semi- eller helborgerliga bekanta, men otummade böcker om Chanel, Hermès, Versace och alla deras mostrar som ligger utplacerade i högar är inget unikt. Kuddarna, som ser ut som en blandning av råbandsknop och cysta, som ligger i Margaux Dietz soffa har jag vänner som äger.

Lägenheten gör den allmänna aversionen mot influencers än mer konfunderande. Även vänner till en Dagens ETC-journalist vill inreda åtminstone lite som dem. Mina vänner kallar dem korkade och ytliga och därför mig för förljugen när jag säger att jag skulle vilja vara deras partner (även om jag skulle vara den lite oväntade, röda, pseudointellektuella pojkvännen i deras mousserande sammanhang). 

Jag vill ju bara att en influencer ska visa mig hur man Kardashian-skakar en brutalt nyttig sallad och tvinga med mig på yoga för att råda bot på min krackelerande rygg. I gengäld kan jag förlåta henne för att salladen levererades av en gig-arbetare och hålla om henne nästa gång hon kritiseras för att ha varumärkestvättat slavdrivare i Bangladesh. 

När jag går ut genom porten till Dietz bostadshus ser jag vad som ser ut att vara en frusen spya och jag inser att jag identifierar mig mer med den än med Margaux Dietz. Jag drömmer fortfarande om ett liv med en influencer, men efter visningen känns det allt svårare att leva upp till.  

Två dagar senare ringer mäklaren och frågar om jag fortfarande är intresserad av lägenheten.

– Nej tyvärr, det går inte.