Dessa lagförslag är den senaste i en våg av attacker som den senaste tiden riktats mot trans- och queervärlden, och kommer i kölvattnet av flera delstatslagar som begränsar transpersoners tillgång till offentliga toaletter, skolidrott och könsbekräftande vård, samt förbjuder lärare att diskutera sexuell identitet eller könsidentitet med elever i grundskolan.
Förbuden mot drag har dock även tydliga kopplingar till de tidigare lagar mot offentlig crossdressing som svepte genom landet under 1800-talet, och terroriserade queer- och transvärlden under 1950- och 1960-talen. Denna historia av lagstiftning mot crossdressing ger oss en användbar kontext för att förstå hur könsinkongruens kontrollerades förr, och hur liknande lagstiftning kan bestridas idag.
St Louis var först med förbud
Under den andra halvan av 1800-talet antog ett flertal städer runt om i USA lagar som förbjöd offentlig crossdressing. Den första antogs 1843, i St Louis i Missouri, följt av Columbus i Ohio 1848 och Nashville i Tennessee 1850. Över 40 amerikanska städer antog liknande lagar innan 1800-talets slut, och vid 1920-talet hade ytterligare 19 städer antagit egna lagar mot crossdressing.
De flesta lagar mot crossdressing, förbjöd människor att vistas i offentligheten i ”en klädsel som inte tillhör hans eller hennes kön”, eller att ”klä sig i det andra könets kläder”, även om en del städer istället antog lagar mot ”oanständig klädsel” eller mot att klä sig i ”förklädnader”. Lagar mot crossdressing antogs vanligtvis som del av bredare kampanjer mot syndigt leverne, vilka även riktades mot prostitution, lösdriveri, offentlig berusning och förargelseväckande beteende. Den lag som antogs i San Francisco 1863 var typisk för tiden och förbjöd crossdressing som ett uttryck av den vidare överträdelsen oanständighet, jämte offentlig nakenhet, blottning, liderliga handlingar och omoraliska uppträdanden.
Påtvingad syn på ordning
1800-talets kampanjer mot syndigt leverne fick draghjälp i en tid av snabb social och ekonomisk förändring, karakteriserad av urbanisering, industrialisering, förändrade migrationsmönster, förändrade sexuella normer och könsnormer, samt slaveriets upphörande. Medan man på federal och delstatlig nivå antog restriktiva invandringspolicies och segregationistiska Jim Crow-lagar för att skydda vita besuttna mäns ekonomiska och politiska intressen, antog lokala regeringar en rad lagar mot oanständighet och olägenheter för allmänheten – däribland lagar mot crossdressing – för att påtvinga sin syn på samhällsordning på stadsrummet.
Lagar mot crossdressing var de lokala regeringarnas område, och ingen delstatlig eller federal lagstiftande församling utfärdade direkta förbud mot denna typ av klädsel. Flera delstater antog dock lagar mot förklädnader och maskeradklädsel, vilka omfattade crossdressing när de upprätthölls. Till exempel antog den lagstiftande församlingen i delstaten New York 1845 en lag mot förklädnader som gjorde det brottsligt att vistas i offentligheten med ett målat ansikte eller klädd i en förklädnad avsedd att förhindra identifiering. Den antogs som svar på att lantarbetare klädde sig i klänningar och masker när de deltog i protester mot att tvingas hyra mark, men lagen användes senare för att kriminalisera en lång rad utövanden av crossdressing.
Kaliforniens lagstiftande församling antog en liknande maskeradlag 1874, som svar på att givare på spelsalonger bar förklädnader för att undvika att identifieras av hemliga poliser. Precis som skett med New Yorks lag mot förklädnader, vidgade den lokala polisen användningsområdet för Kaliforniens maskeradlag för att arrestera åtskilliga människor för offentlig crossdressing under de efterföljande hundra åren.
Tusentals blev gripna
Under 1800-talet utgjorde lagarna mot crossdressing ett flexibelt verktyg för att kontrollera en lång rad könsöverträdelser. Tusentals människor arresterades under de här lagarna, däribland feministiska dräktreformatorer, damimitatörer, kvinnor som bar herrkläder vid resor eller i arbetet, personer som crossdressade för att uttrycka samkönade begär, rebelliska unga kvinnor som klädde sig som män inför en utekväll på stan, och personer vars könsidentifiering inte matchade det kön de tilldelats vid födseln. Några kom undan med låga böter, medan andra fick fängelsestraff på uppemot sex månader. Trakasserier och övergrepp från poliser var vanligt, och att avslöjas i lokaltidningen kunde förstöra en människas liv.
Från slutet av 1800-talet och framåt ledde arresteringar för crossdressing emellanåt till psykiatriska inläggningar. 1895, till exempel, skickade myndigheterna i New York en person till Bellevue-sjukhusets psykiatriska avdelning efter att personen arresterats för att ha burit kvinnokläder på en kropp som lagen ansåg vara manlig. På andra sidan landet inträffade något liknande, när Los Angelespolisen 1917 arresterade en man vid namn Jack Garland och placerade honom på en psykiatrisk institution för vägran att bära kvinnokläder, efter att de klassificerat honom som kvinna.
För en del arresterade var inläggningen på psykiatriskt sjukhus en traumatisk, men kortvarig, upplevelse. För andra blev den en livstidsdom. 1890 skickade en domare i San Francisco en person vid namn Dick/Mamie Ruble till mentalsjukhuset Stockton Insane Asylum för att ha burit herrkläder, i strid mot crossdressinglagen. I rätten bestred Ruble åtalet och insisterade att ”jag är varken man eller kvinna, jag har inget kön alls”. Domare och läkare såg detta påstående som ett tydligt bevis på psykisk störning, och Ruble hölls kvar på mentalsjukhuset i 18 år, innan hen dog av tuberkulos 1908.
Vägrade följa lagen
För personer födda utanför USA kunde arresteringar för crossdressing också leda till deportering, i enlighet med en federal invandringslag från 1891, som underlättade avlägsnandet av icke-medborgare som fällts för någon av en rad ”moraliska” överträdelser. 1917 drabbades en kvinna i San Francisco, vid namn Geraldine Portica, av denna policy när lokal polis identifierade henne som man och arresterade henne för att bära herrkläder, vilket var förbjudet enligt lag. Trots att Portica hade levt som kvinna i San Francisco sedan barndomen, deporterades hon till Mexiko efter att hon arresterats för crossdressing. Migrationstjänstepersoner nekade också en del personer inresa i USA för att de bar kläder som inte stämde överens med deras tilldelade kön, däribland Otillie Castnaugle 1902 och Alejandra Velas på 1910-talet.
Trots arresteringar, trakasserier och bestraffningar, gjorde enskilda personer motstånd mot crossdressinglagarna på många sätt under 1800-talet. En del vägrade helt enkelt att följa lagen, trots att de arresterades flera gånger. I 1870-talets San Francisco, till exempel, riskerade Jeanne Bonnet ständigt arrestering och bestraffning i enlighet med stadens lag mot crossdressing, och ställdes inför rätta över 20 gånger. Trots höga böter och fängelsestraff var Bonnet obeveklig och sa till domaren: ”Du kan skicka mig i fängelse så ofta du vill, men du kan aldrig få mig att bära kvinnokläder igen.”
”Tre könstypiska plagg”
Andra protesterade mot lagarnas underliggande logik. Från 1860-talet och framåt talade feministiska dräktreformatorer i rätten för att kräva sin lagliga rätt att klä sig i byxor och bestrida antagandet att sådan klädsel endast tillhörde män. Domarna kunde ibland vara förstående inför detta, men avvisade bara åtal mot enskilda lagöverträdare, snarare än att ogiltigförklara lagarna.
Ytterligare andra bestred lagar mot crossdressing genom att kräva att få identifieras med ett kön som till synes inte ”tillhörde” deras kropp. 1903, till exempel, infann sig Milton Matson i en domstol i San Francisco efter att ha arresterats som en ”kvinna i manlig klädsel”. Matson förklarade för domaren att han levt som man i över 20 år och krävde ett rättsligt erkännande av sin manlighet samt den åtföljande rätten att bära herrkläder. Matson lyckades inte i detta, men väckte en omfattande kulturdebatt kring legitimiteten i crossdressingslagarna och förekom en av de rättsliga strategier som ledde till lagarnas upphävande i mitten av 1900-talet.
Även om lagarna mot crossdressing hade sina rättsliga och sociala rötter i mitten av 1800-talet, fortsatte de att gälla i över 100 år och blev viktiga verktyg för att kontrollera queer- och transvärlden under 1950-, 1960- och 1970-talen. Under dessa årtionden intensifierades kontrollen över gay- och transpersoner över hela landet, och klädernas synlighet gjorde crossdressing till en enkel måltavla.
Polisräder mot queerbarer i mitten av 1900-talet ledde exempelvis till att butchlesbiska, transkvinnor och gaymän i drag arresterades för att ha brutit mot crossdressinglagarna. I förstahandsredogörelser av dessa räder beskrivs hur polisen verkställde en regel om ”tre klädesplagg”, vilken krävde att personer skulle bära tre könstypiska klädesplagg eller arresteras.
Motstånd mot trakasserier
I de flesta städer lutade sig polisen mot tidigare lagar mot crossdressing i sina angrepp mot queer- och transpersoner, men en del städer antog nya lagar som utvidgade kriminaliseringen av crossdressing ytterligare. Till exempel utvidgade Detroit sitt förbud mot crossdressing 1944, då det även kom att gälla privata lokaler som var öppna eller synliga för allmänheten. Miami följde efter 1956 och antog även en lag 1952 som förbjöd damimitatörer att uppträda i staden. Under dessa årtionden arresterades hundratals människor varje år för crossdressing i större städer, och från 1960-talet och framåt fyllde rapporteringen om sådana arresteringar sidorna i den framväxande gay- och transpressen.
Vid 1970-talet var dock crossdressinglagarnas dagar räknade. Under hela mitten av 1900-talet växte queer- och transvärlden i synlighet och inflytande, och under 1960-talet började aktivister utöva nya militanta former för kollektivt motstånd mot polisens trakasserier. Dessa inbegrep spontana gatuprotester, såsom Stonewall-protesterna i New York 1969 och upploppet på Compton’s Cafeteria i San Francisco 1966, vilka delvis utlöstes av polisens trakasserier under crossdressinglagarna. De inbegrep även bildandet av nya organisationer för transsexuella och transvestiter, vilka erbjöd resurser, stöd och opinionsbildning för att bestrida crossdressinglagarna i domstol. Denna aktivism förekom självklart inte i ett vakuum, utan uppstod sida vid sida med tidens radikala sociala rörelser, såsom Black power-rörelsen, chicanorörelsen, den andra vågens feminism, gayrörelsen och fredsrörelsen.
Unisexmode suddade ut gränser
Från slutet av 1960-talet och fram till och med 1980-talet, bestred personer som fällts i domstol för crossdressing framgångsrikt legitimiteten i crossdressinglagarna. Dessa bestridanden byggde på tidigare historier om individuellt motstånd och kulminerade i en rad domstolsutslag i delstatliga högsta domstolar, vilka konstaterade att lagarna mot crossdressing stred mot konstitutionen.
Med stöd från aktivistorganisationer och välvilligt inställda advokater, förde de svarande fram fall som framgångsrikt bestred två grundläggande antagningar i lagarna mot crossdressing: det första att klädsel enkelt kan identifieras som tillhörande ett av två åtskilda kön, det andra att människor på liknande vis kan klassificeras tydligt.
När det första av dessa antaganden bestreds, pekade de svarande och deras advokater på unisexmodets växande popularitet under 1960-talet. Kläder som varken var stereotypt manliga eller kvinnliga, vilka främjades av den unga hippiesubkulturen och allmänna modetrender, suddade ut gränsen mellan mäns och kvinnors klädsel, vilket gjorde förbud mot klädsel som ”inte tillhör hans eller hennes kön” grundlagsstridigt vaga.
När detta argument framfördes hänvisade advokaterna till ett då nytt beslut från USA:s högsta domstol, Papachristou mot City of Jacksonville (1972), som ogiltigförklarade en lokal lag mot lösdriveri då denna inte tydligt definierade olagligt beteende. 1975 instämde högsta domstolen i Ohio i detta resonemang och beslutade att en lag mot crossdressing i staden Columbus var grundlagsstridigt vag, på grund av skiftande definitioner av vad som är dam- och herrkläder. Efter detta beslut kom svarande i andra städer med liknande bestridanden av crossdressinglagar och flera lokala förordningar upphävdes på dessa grunder.
Läkare som expertvittnen
I andra fall bestred de svarande och deras advokater crossdressinglagar som en form av grym och osedvanlig bestraffning, vilken bröt mot det åttonde tillägget till konstitutionen då lagarna hindrade transsexuella att följa medicinskt nödvändiga behandlingsprotokoll. Även om personer som arresterats under crossdressinglagar länge vittnat om att ens könsidentitet kan avvika från det kön man tilldelats vid födseln, fick detta argument ny juridisk trovärdighet under 1960-talet, på grund ett växande medicinskt erkännande av transsexualitet.
I många domstolar infann sig läkare som expertvittnen för att vittna om att lagar mot crossdressing hindrade deras behandling av transsexualitet, då de kriminaliserade patienternas försök att leva som det andra könet under längre tidsperioder, vilket fastställda omvårdnadsstandarder krävde. Åtminstone några delstatsdomstolar accepterade detta argument, och crossdressinglagar i Columbus, Chicago och Houston ogiltigförklarades på dessa grunder.
Det finns många likheter mellan tidigare lagar mot crossdressing och dagens förbud mot drag. Båda uppsättningar av lagar har att göra med synligheten av könsinkongruens i offentligheten, och båda uppfattar drag som en form av oanständighet. Lagarna mot crossdressing och förbuden mot drag innehåller alla ett vagt språk, vilket gör dem till flexibla kontrollverktyg och sårbara för konstitutionella utmaningar.
Viktigt att anmärka är att historien av lagar mot crossdressing visar på orubbligheten hos de personer som arresterats, såväl som på kraften i gemensam organisering och kamp. Även om dagens dragförbud ännu befinner sig i ett tidigt skede och ännu inte trätt i kraft, ger historien om lagarna mot crossdressing användbar information om hur de kan bestridas och i slutändan upphävas.
