Här finns inga chefer, däremot lika lön för alla och en politisk vision om att vägra jobba heltid. Lönen är satt så att det ska räcka att jobba halvtid för att kunna klara sig.   

Ni kallar er för en socialistisk, feministisk och antirasistisk flyttfirma. Men går det att förändra världen genom att flytta grejer?

– Det är fel ingång. Man kan inte förändra världen utan främst sig själv, säger företagets ”Propagandaminister” i Malmö.

I Göteborg säger Apan, när han tar en paus:

– Jag vill ha så lite jobb som möjligt. Hur lite kan jag komma undan med?

Vad är det frågan om? Ett gäng lata slackers?  

Det är känsligt att ifrågasätta arbetsnormen. Medborgarlön eller basinkomst debatteras med jämna mellanrum. Miljöpartiets friår som infördes 2005 möttes av starka protester, inte minst från LO, och vid regeringsskiftet 2006 försvann det. När friåret 14 år senare gjorde comeback under namnet ”utvecklingstid” betonade dåvarande språkröret Isabella Lövin att det inte handlade om något friår och att det ”inte var till för knyppling”. Utvecklingstiden skulle vara produktiv och dit räknades inte att lära sig ett avancerat hantverk.

För några månader sedan kom ett förslag från en socialdemokratisk arbetsgrupp, ledd av tidigare socialminister Annika Strandhäll, om att införa 35-timmarsvecka. Om elva år. Det blev ett himla liv, inte bara från Svenskt Näringsliv, även ledande socialdemokrater och LO var skeptiska. I förslaget till Socialdemokraternas nya partiprogram står det inget om några 35 timmar.   

På andra änden av Drömmarnas kaj låter man sig inte hindras av en stagnerad samhällsdebatt. Istället försöker de skapa sina egna arbetsnormer, i allt från vad som är en rimlig arbetsbörda till att fördela arbete utefter behov. Idag handlar det om att magasinera ett antal antikviteter och tavlor för ett företag. En stor hiskelig vas, eller snarare urna, i porslin skymtar genom emballaget. Flera stora tavlor ska packas och ställas in i ett av förråden. ”Det rör sig om ett antal hundratusen kronor”.  

Mycket är i flyttlådor och på en del av dem står det ”Klydd” som på skånska betyder ungefär krångel, strul eller surdegar. Grejs som man inte riktigt vet vart man ska göra av. Frasses Fulflyttar är fullt av ordvitsar och ironier. Man driver inte bara med Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson, Kungen, sverigedemokrater och rasister i största allmänhet, man skojar också om sig själv och om flyttbranschen. Men det kanske är rätt uppenbart med tanke på vad man heter.

– Fast här i Göteborg säger vi ju bös i stället för klydd, säger en av männen som lyfter de tunga lådorna.

Han presenterar sig som ”Grisen” och bredvid honom står ”Apan”. Här kör man inte med namn när journalister hälsar på. Anonymiteten är viktig. Det är idéerna och inte personerna som ska lyftas fram. Valet av alias får snart sin förklaring när det är dags för fotografering. Då sätter männen på sig gummimasker som föreställer de båda djuren.  

– Men anonymiteten är inget jag kör med när jag träffar kunder. Då är det viktigt med ett ansikte, säger Grisen.

För att flytta andra människors grejer handlar inte bara om att bära tungt, utan även om psykologi och social kompetens.

– Det är människors liv vi flyttar runt på. För många är det den stressigaste dagen någonsin. Allt är i en röra och då kan vi kliva in och säga "det är lugnt. Vi fixar det här", säger Grisen.

– Jag brukar också säga till folk när vi kommer in i deras nya hem: ”Det här kommer bli så jävla fint!” Då blir de alltid lite lugnade, säger Apan.

Utöver lugnande kommentarer och samtal bjuder de alltid på flyttöl (man har ett eget bryggeri) och politisk propaganda i form av affischer och klisterlappar. Tio procent av omsättningen går till välgörande ändamål som kvinnojouren och arbete mot prostitution.

Går det att vara folkpartist och jobba här?

– Vi har våra stadgar och de säger inte att du behöver ställa upp på våra politiska budskap men du får heller inte motarbeta. Vi har en tydlig frihetlig socialistisk inriktning, säger Grisen.

De lyfter två flyttkartonger i taget. Tricket är att bära lådorna på ryggen. Ingen av dem är särskilt krallig. Grisen ser snarast lite spinkig ut. Men att flytta tungt handlar inte om discomuskler som man skaffat på gym.

– Vi har bara en tjej som jobbar här, men egentligen är inte flytt något problem för tjejer. Det handlar om teknik och att använda alla muskler, säger Apan.

– Ibland kommer det några gymkillar som vill hjälpa till, men de bär inte rätt. Efter fyra varv i trappan så klarar de inte mer, säger Grisen.

Göteborg är en av företagets tre fulialer, som man säger. De andra två finns i Norrköping och i Malmö, staden där allt startade 2012. Vi sitter på övervåningen till magasinet i en lagom nersutten soffa – nyss dammsugen inför vårt besök, berättar Apan. Det dricks kaffe och folköl. Springs ut och in och kissas, röks. In kommer ”Björnen” som precis klarat av en flytt åt ett företag. Han är trött, men framför allt är han oerhört sugen på nikotin. Han håller på att sluta snusa.  

– På Frasses är kunderna helt underbara. Jag har jobbat på andra flyttfirmor men det här är en helt annan sak. Sedan är det skillnad på folk och folk. Flyttar du åt någon på Guldheden med en porsche utanför så blir det ingen fika. Flyttar man åt vänstermänniskor blir det hur mycket fika som helst, säger Björnen med ett skratt.

Grisen fyller i:

– Det är många som anlitar oss som är obekväma med att anlita arbetskraft. Då är man mån om att bjuda på kaffe.

”Din lathet – vårt levebröd”, står det på hemsidan. Sådant biter förstås.

Det råder ingen tvekan om att de gillar sitt jobb. Samtidigt har alla tre även andra jobb. Björnen har egen flyttfirma. Apan är illustratör men har bränt ut sig på det och vill nu jobba med det så lite som möjligt. Grisens andra arbete är personlig assistent.

–För mig är kroppsjobbet jätteviktigt. Att vara personlig assistent är rätt psykiskt påfrestande. Det är skönt att kunna stänga av psyket och bara jobba med kroppen. Å andra sidan skulle jag inte bara vilja jobba med kroppen. Jag gillar balansen, säger han.

Grisen har jobbat i företaget i fyra år, sedan starten i Göteborg. Han jobbar totalt 50 timmar i månaden med flytt och är även den som bokar flyttar. Egentligen skulle han vilja jobba heltid, för han har dragit på sig skulder och behöver jobba ikapp, men en annan princip som gäller här är att arbete fördelas efter behov. Den som inte har något annat arbete, har förtur när det gäller flyttjobb.

– Jag älskar kroppsjobbet för nu sitter jag mitt i ett illustrationsjobb som jag nördar ner mig i. Jag har en sprattlig hjärna och att göra en flytt är både ett styrketräningspass och ett psykologipass. Som jag dessutom får betalt för, säger Apan med ett garv.

Björnen säger att han gillar att alla tycker synd om honom och tror att det är så himla jobbigt.

– Men det är en dopaminkick när man har gjort något ansträngande. Man mår bra när man kommer hem, säger Björnen.

– Jag gillar att ta på bärselen och kånka tungt. Det är så skönt! säger Apan.

– Och att det tar slut. Att man blir klar. Det är som en sitcom – en början och ett slut, fyller Grisen i.

Och något kul på mitten?

– Ja precis. Och nästa dag är det ett nytt avsnitt, säger Grisen.

De har ingen chef. Alla ska ta ansvar. Frasses Fulflyttar är ett aktiebolag som ägs av en ideell förening där alla som jobbar på företaget är medlemmar. Alla äger allt, eller inget, beroende på hur man ser det. De som sitter i styrelsen får vare sig arvode eller bonusar.

Hur fattar ni beslut?

– Den som är lagd åt ett visst håll tar det ansvaret. Apan tog exempelvis tag i nätet och jag sköter bokningarna. Det finns också en kille i Malmö som sköter ekonomin för alla fulialer, säger Grisen.

Hur gör ni när det uppstår konflikter?

– Då försöker vi lösa det genom samtal. Det är jättejobbigt, säger Grisen med eftertryck.

”Försörjer fyllon och filosofer” står det på en av flyttbilarna. Det här är en bransch som är känd för att ge arbete även åt människor som inte lever helt ordnade liv. Här finns missbruk och diagnoser, även hos Frasses Fulflyttar.

 Hur hanterar ni det?

– Det handlar om frihet under ansvar, men kollegorna måste kunna lita på dig. För du förstör inte bara för dig själv utan för alla. Men alla fuckar upp någon gång. Så är det. Jag har gjort det själv och då är det bara att erkänna direkt och ta ansvar för det, säger Grisen.

En stenhård regel är att den som flyttar ska vara nykter och är det någon som inte klarar av att hantera sitt missbruk, så erbjuder man hjälp.  

– Det händer väldigt sällan att det blir problem, säger Grisen.  

Företaget har som mål att ingen ska behöva jobba heltid.

– Det är fel prioritet från vänsterns sida att alla är så upptagna av arbete. Jag tycker i stället att vi borde prata om hur lite vi ska arbeta, hur man ska minska arbetet. Sedan har vi ett monetärt system som kräver pengar för att betala hyra och mat, men ändå, säger mannen i Malmö som kallar sig för Propagandaministern över telefon.

Frasse-visionen är att alla ska klara sig på halvtid, för att även kunna ägna sig åt annat i livet. Därför ligger timlönen en hundring över branschens genomsnitt.  

Propagandaministern tycker att det finns mycket som staten skulle kunna göra, exempelvis att expropriera alla bostäder och erbjuda gratis boende. Eller att inrätta en basinkomst som täcker hyran.

– Det skulle ta bort stressen för många och då skulle folk inte behöva stå och montera vapensikten på Aimpoint eller vad de gör som de upplever som meningslöst.

– Man behöver mening i livet och det är sällan som jobbet ger detta.  

Han är medveten om att förutsättningarna är olika när det gäller hur mycket man måste jobba. En kollega är en ensamstående kille med barn och behöver jobba mer än honom själv.

– I princip tycker jag att det är viktigt att inte dra på sig för höga månadskostnader. Då blir man snabbt fast i ekorrhjulet.  

Han berättar om hur Andréas Schönström, socialdemokratiskt kommunalråd, var på besök.

– Vi fick en Karl Marx-staty, vilket var lite gulligt. När jag förklarade min princip så sa han: ”Fy fan vilket paradis, att bara behöva jobba halvtid!”. Så det är nog många som projicerar sin frihetstörst på oss.

Roland Paulsen, sociolog vid Företagsekonomiska institutionen på Lunds universitet, har forskat mycket kring lönearbete. Han menar att orsaken till att vi lägger så stor vikt vid arbete inte bara sitter i våra huvuden.

– Vår kapitalistiska ekonomi bygger på exploatering av arbetarkollektivet. Vi ska jobba så mycket som möjligt, ju större omsättning desto högre vinster. Den stora frågan är varför staten inte försöker rucka på detta mer? Varför har man inte gjort något under de senaste 50 åren? Den enda förklaring jag kan se är att det reflekterar svängningen i politiken i stort där allt mer handlar om att förvalta snarare än att förändra systemet.

Han hänvisar till att den senaste arbetstidsförkortningen gjordes 1976, när pensionsåldern sänktes till 65 år. Sedan dess har i princip inget hänt. Med arbetstiden.

– Men produktiviteten har fördubblats.  

Därför menar han att det rimliga vore att arbetstiden också halverades. Eller att man införde en basinkomst.

– Båda skulle kräva beskattning av omsättning snarare än arbete och en mängd olika stödreformer. Det skulle i sin tur leda till ett annat samhälle än kapitalismen och det skulle vara en betydligt mer omfattande omställning än sex timmars arbetsdag.

En sådan omställning skulle också leda till ett mer hållbart samhälle, menar Roland Paulsen. Den ökade produktiviteten kräver med automatik en ökad konsumtion.

– I radikala vänsterkretsar förekommer det att man ifrågasätter konsumismen, men inte lika ofta produktionen. Allt mer arbete går åt till att skapa behov och därför ser vi också allt mer reklam – som kan utgöra uppemot två procent av länders BNP och som inte har något produktivt syfte, säger Roland Paulsen.  

– När det blir allt svårare att hinna med att konsumera allt som produceras får vi hack i ekonomin. Högern vill då sänka skatterna och Vänstern vill ha statliga ingrepp. Men en generell nedgång i BNP vore tvärtom önskvärt om vi vill att samhället ska bli hållbart.

Men hur går det med välfärden om vi drar ner på jobben och skatteintäkterna? Roland Paulsen menar att den vanliga farhågan grundas i ett felaktigt sätt att se på världen.  

– Det är en ekonomisk syn som handlar om att allt kan mätas i pengar rakt av. Men välfärden kommer inte ur pengar, den kommer ur lärares, förskolepersonals och sköterskors arbete.   

Han menar också att vissa saker ”glöms bort”. Som att den senaste tidens räntegap har inneburit en vinst för bankerna på 200 miljarder kronor.  

– Det skulle kunna gå till välfärden i stället. Det gäller att räkna sådana kostnader också och inte bara vad en arbetstidsförkortning skulle kosta. Men vilka kostnader som tolereras och vilka som anses systemhotande har alltid varit en politisk fråga.

Att halvera arbetstiden. Det är både Propagandaministerns och Roland Paulsens vision. Det skulle innebära att man minskade ekonomin till 1970-talets storlek. Roland Paulsen säger att han har svårt att se att detta skulle vara en dramatisk försämring. Vi pratade redan då om ett överflödssamhälle.

– Det gick att leva bra då också och vårt ekologiska fotavtryck var betydligt mindre. Då skulle vi kunna närma oss något som börjar likna ett hållbart samhälle.

Livet är mer än arbete. Propagandaministern mekar på sin husbil under telefonintervjun. Han gillar att åka iväg på spelningar, vara ute i naturen och håller ibland yogapass. Apan umgås gärna med vänner, tittar på film och spelar spel. Grisen ägnar sig åt friluftsliv, cyklar och bygger saker. Nu håller Frasses Fulflyttar på att försöka köpa det gamla fängelset i Kirseberg i Malmö och göra om det till ett kulturhus.  

Är det ni som är framtiden?

– Jag tror att framtiden är att göra olika saker och att göra dem tillsammans, säger han som kallar sig för Grisen.