– Äh, det är onödigt, säger hon och slår sig ner på britsen i bistron.

Det finns mycket att prata om. Ida Gabrielsson har varit inblandad i allt av vikt som hänt i Vänsterpartiet under Nooshi Dadgostars två och ett halvt år som partiledare. När Löfvens S-regering fälldes för att stoppa marknadshyror för nyproducerade lägenheter. När garantipensionen höjdes som villkor för att släppa fram Magdalena Andersson till statsministerposten. Men också när strategin mejslades fram inför höstens val, där V tappade röster och högern tog makten.

Besvikelsen på valnatten måste varit bottenlös? Nja, som obotlig pessimist har man hjälp av låga förväntningar, menar Ida Gabrielsson.

– Jag kan läsa opinionsmätningar, jag är inte bakom flötet. Jag gissade på 6,7 procent, det fick vi också.

Unga progressiva väljare i storstan skulle fortsätta rösta på partiet. Arbetare i bruks- och industriorter skulle ansluta. Det var planen som sket sig. Vänsterpartiet backade i såväl Stockholm som Sandviken, Ida Gabrielssons hemstad med järnverket mitt i byn. I storstan gick S och MP fram, i bruksorterna SD.

I sin iver att vinna de arbetarmän som lystrar till SD:s locktoner la V om kursen. Ut med flygskam, in med pristak på bensin. Inte röstade SD-männen på V för det. Och de progressiva i storstan stöttes bort. Så lyder interna kritikers historieskrivning.

Ukraina blev ett sänke

Ida Gabrielsson invänder med emfas. Tappet i bruksorterna kom när kriget i Ukraina bröt ut. Turerna kring vapenleveranserna till Ukraina tror hon blev kostsamma. Partistyrelsen gick först emot partiledningen och sa nej. Två dagar senare fick partiledningen som de ville efter en ny omröstning. Men förtroendet för partiet hade fått sig en törn.

– Den typen av väljare söker ofta någon slags stabilitet, de återvände till Socialdemokraterna.

Omläggningen av klimatpolitiken gjordes för att snabbast möjligt minska utsläppen, menar Ida Gabrielsson.

– Jag gillar inte taktik så mycket. Det var dumt att vi lät det presenteras som om det var det.

Någon omsvängning efter valförlusten ska det inte bli. Tvärtom. Ida Gabrielsson pumpar på med samma budskap om klimatkrisen. Den ska staten tackla med ny räls och vindkraft. Inte med dyrare charter och begränsningar för individen. Extra fokus ligger på industriomställningen i norra Sverige och de stora pusselbitar som saknas – el, bostäder, arbetskraft.

Om staten kliver in finns där ett positivt budskap som motgift mot den apati hon fruktar ska få näring av ekonomisk kris och en högerregering som håller hårt i pengarna.

– Min kanske största oro är att folk till slut tappar sugen och tror att det inte går. Både när det gäller välfärdsförbättringar och klimatkrisen.

Även förorterna ska partiet lägga krut på. Här gick V förvisso fram, men valdeltagandet rasade och S störtdök. 2026 vill Vänsterpartiet bidra till maktskifte genom att bli partiet för dem som gett upp om S, var de än bor. Därmed ska rödgröna röster räddas.

Men interna kritiker tycker att ni blivit för lika S. Hur ska ni skilja ut er från dem?

– Det är jättelätt. De är ju så dåliga! Är det att vara socialdemokrater att fokusera på ekonomi och klass? Det är vänster. Socialdemokraterna har blivit så förlamade av 90-talskrisen och nyliberala dogmer att de inte tycker att man kan göra någonting.

Alla vill inte plocka svamp

Hennes motvilja mot taktik är inte större än att hon har stenkoll på sina väljargrupper. Hon finner stöd för sin linje i partiets egna opinionsmätningar som hon menar visar hur lika de är, de människor som missgynnats av den förda politiken. Oavsett om de heter Lars-Erik och bor i Luleå eller Fatima och bor i förort.

– De vill ha högre pension, jobb och tycker att välfärden inte fungerar.

Politiken ska inte anpassas för enskilda väljargrupper, enligt Ida Gabrielsson. Men ska de arbetarväljare som vänt arbetarrörelsens partier ryggen återerövras, då krävs förankring. Att man fattar hur villkoren ser ut, hur människor tänker.

– Om jag sitter på rumpan i riksdagen, då tycker jag kanske det är skönt att åka till mitt hus i Åmot och basta och plocka svamp när jag är ledig. Men om min pappa stått på betonggolvet i butiken kanske han vill vara kung en vecka om året och åka på en all-inclusive.

Så hamrar hon in det ännu en gång: Det är staten, inte individen som ska fixa omställningen. Sedan stannar tåget i ett vårigt Göteborg.

– Nu tänker jag röka och det tänker jag inte göra i bild, säger hon när hon lämnat perrongen.

Cigg och flottiga biffar

Fotografen får vänta. Sist Ida Gabrielsson rökte i offentligheten uteblev succén. I Svt:s dokumentär ”Maktspelet” som sändes efter regeringsskiftet visade hon och den övriga V-ledningen upp både cigg och flottiga biffar. Som grädde på moset fångade en mikrofon upp hennes ”jävla fittor” som for ut i frustration över det hon uppfattade som Socialdemokraternas gullande med Centern och dissande mot Vänstern.

De i partiet som ogillar partiledningens utstakade kurs gick bananas. Ida Gabrielsson kände sig manad att avge två nyårslöften: Att vårda sitt språk och att sluta röka. Det första går bra, menar hon. Svordomarna må fortsätta hagla, men könsorden är bortstädade.

Hur går det med att sluta röka då?

– Det gills väl tills nästa nyårsafton?

Bekvämare är hon med samtalet om klass. Pappa Bengt styckade kött i butiken, mamma Annika slet i omsorgen.

– Alla har kanske inte tömt kronröret för att man hört sina föräldrar bråka om hur pengarna ska räcka till semestern. Den var nästan alltid på Orsa camping.

Oron för ekonomin finns inpräntad. Kan hon ta ett lån? Får hon jobb om den politiska karriären tar slut?

– Vissa saker sitter i kroppen, de går inte att göra sig av med för att man kommer in i riksdagen.

Blir det extra viktigt för dig att hänga dig kvar i uppdragen?

– Det är nog tvärtom, faktiskt. Det har varit noga för mig att gå en yrkesutbildning. Uppdragen är inget som ingår i kalkylen.

”Har aldrig inte haft ont”

På gymnasiet skulle det bli dans och teater på estetiska programmet. Hon fikade mest och ingen frågade efter betyg. Bara du får jobb så, sa man hemma.

– Jag var väl kär i någon som jag hoppades få se på fiket, så jag inte kunde gå därifrån. Jag tycker det är ganska hemskt nu, att att saker man gör när man är 16 ska få bestämma ens liv. Det är klart ungdomar vill sitta och fika.

Själv skulle hon få chansen att läsa upp betygen på folkhögskola, utbilda sig till behandlingsassistent och påbörja den socionomutbildning där hon ännu har studieuppehåll. Men först blev hon vikarierande oppositionsråd i Sandviken. Och så dök frågan upp om att bli ordförande för ungdomsförbundet. Då kom tårarna, livrädd att göra bort sig.

– Alla kommer märka att jag inte kan sådant där som alla vänsterpartister är bra på, som olika utrikesfrågor, minns hon att tankarna gick.

Långtidssjukskrivning efter gymnasiet finns också i bagaget av erfarenheter.

– Du behöver inte skriva alla sjukdomar jag haft. De hittade inte riktigt vad det var, men jag fick fibromyalgi precis som min mamma. Man hade mycket värk.

Du går fortfarande runt och har ont?

– Ja, absolut. Men jag har aldrig inte haft ont, så jag känner inte till någon annan kropp. Medicin har hjälpt till, men också att man lärt sig hantera smärta. Man hittar sina begränsningar och vad man mår bra av.

Folkräkning till frukost

Det går att sätta sig in i andras situation, betonar hon. Hon tar sats för att lägga ut texten om att det är människors materiella villkor vänstern ska lägga kraft på, inte kulturkrig.

Men först vill fotografen ha sitt. Har hon inga attiraljer som kan pigga upp? Nej, inte minsta partinål kan hon frambringa. Det yttre är inte hennes grej. Klippt sig har hon inte gjort på tre år, förutom en gång på egen hand. Inte som statement, utan för att hon inte förmår sig att prioritera det, menar hon.

– Ingen vass sax har jag heller, jag tog mitt barns gamla pysselsax.

Det får bli ett glas med colaläsk i handen för att ge fotografen variation i bilderna. Flera burkar om dagen kan det bli, så har långa arbetsdagar hanterats sedan Ung vänster-tiden.

Kanske kan den ekonomiska krisen få debatten att handla om just de materiella villkor Ida Gabrielsson menar måste vara politikens centrum. Regeringen och SD står svarslösa, menar hon.

– Ska man äta folkräkning till frukost? Nej, det mättar inga magar.

Ida Gabrielsson hoppas Socialdemokraterna drar samma slutsats, istället för att delta i rejset om hårdare tag och varna för ”somalitowns” i förorterna som Magdalena Andersson gjorde i valspurten.

– Spring inte på Åkessons alla bollar, prata om ekonomi.

Sverigedemokraterna har fällan gillrad, menar hon. När de fått sin migrationspolitik genomförd vill de ha kulturkrig om klimatpolitiken istället. Det är så hon tycker att man ska förstå SD:s stora engagemang för att ta slopa skatten på platspåsar.

– Då kanske vi ska säga: ”Vad är det där? Folk har ju inte råd att fylla påsen med mat”.

Lyckade utspel

Hota matjättarna med pristak på livsmedel, krävde V för en tid sedan. En succé, enligt Ida Gabrielsson. Partiet var visst inte dömda till fyra år i den politiska irrelevansens öken, som olyckskorpar kraxat. När folklig vrede finns att hämta kraft ur har V ha en roll att spela. Om inte annat blev medierapporteringen större än efter något annat utspel, bortsett från när regeringsmakten stått på spel, som med marknadshyrorna. Ida Gabrielsson håller koll på genomslaget.

När ingen regering finns att förhandla med finns all tid i världen för att mobilisera. Så vanns segrarna förra mandatperioden, menar Ida Gabrielsson. Som när taket höjdes i sjukförsäkringen och Försäkringskassans mål om att hålla nere sjuktalen togs bort efter Vänsterpartiets budgetkrav på S-regeringen.

Budgeten föll delvis ändå, men den reformerade sjukförsäkringen bestod. I åratal hade Ida Gabrielsson legat på och tagit eldunderstöd av berättelser från människor som utförsäkrats. Som Christine Udding, undersköterskan som blev sjuk efter att hon klivit in på Iva under pandemin.

– Utan de historierna, det modet och den mobiliseringen hade det aldrig gått att få till de här förändringarna.

Nooshi sov på soffan

Ida Gabrielsson blir ombedd av pressekreteraren att fokusera på sin macka som ligger otuggad medan resonemangen fyller munnen. Vegetarisk är den, påpekar hon med en blinkning till bifflunchen i Svt-dokumentären. Kallt kafékött är inget för styckmästarns dotter.

Sedan för hon själv in samtalet på den återkommande kritiken, den om kompisgänget från Ung vänstertiden som styr partiet. När Ida Gabrielsson höll i klubban var Nooshi Dadgostar vice ordförande – och sov på hennes soffa.

Bilden stör henne. Gång på gång nämner hon andra partikamrater som är involverade när partiets oppositionsroll nu formas. Som VU-ledamoten Ilyas Hassan från Husby i nordvästra Stockholm och Birger Lahti från Pajala, de som ansvarar för partiets satsning på förorten respektive industriomställningen i norr. Samtidigt har Ida Gabrielsson tagit till sig av kritiken och genomför enskilda möten med samtliga i riksdagsgruppen.

– Jag hoppas det ska kännas bättre när man blir inkluderad.

Fast lite kul är det också, tisslandet om henne som hjärnan bakom det som sker under Nooshi Dadgostars ledning. Som feminist, åtminstone.

– Det är i och för sig bra att de säger att det är en tjej som sitter och tänker ut allt, det är alltid någon man annars. Oftast flankeras kvinnor i toppen av män. Gudrun Schyman hade Johan Lönnroth och Lars Bäckström, Mona Sahlin hade Thomas Östros.

Instängd i riksdagshuset

Ida Gabrielsson har med visst bistånd från pressekreteraren överlevt ytterligare fotografering på Avenyns spårvagnsspår och rört sig bort mot lokalen vid Järntorget där partiaktiva börjar släntra in i lokalen. Mikrofon hoppar hon över, magstöd lärde hon sig trots allt mellan fikastunderna på gymnasiet.

– Jag har blivit frisläppt till mitt riktiga element, utbrister hon när hon ställer sig framför de församlade och börjar prata.

Att åka runt och träffa folk, syftar hon på. Att ägna sig åt det som är rubriken på mötet: mobilisering. Men sedan pratar hon länge och väl om förra mandatperioden, då hon var instängd i riksdagshuset och stundtals uppslukad av förhandlingar.

Det är dit hon vill igen. Visa att Vänsterpartiet kan göra skillnad på riktigt. Tvivlen på detta har partiledningen sett som ett av de hinder som måste rivas för att partiet ska växa. Tonen är optimistisk. Men mot slutet rör hon också vid något som kan bli ett bekymmer: Att partiet faktiskt är med och styr på flera håll, inte minst i landets tre största städer. Nu kommer rapporterna om uppsagda lärare och ihopslagna skolklasser i den ekonomiska krisens spår.

Efteråt erkänner hon att det finns risk för besvikna V-väljare, om man inte tydligt pekar ut regeringen som bov när de inte höjer statsbidragen i takt med inflationen.

Det kan inte se ut som att ni skyller ifrån er?

– Jo, det kan det ju framstå som, men staten måste ta ett större ansvar. Man kan kolla hur hög skatt en kommun som Hofors har jämfört med Nacka. Det är ju för att staten dragit sig tillbaka.

Men Stockholms stad har Sveriges sjätte lägsta kommunalskatt?

– Ja, det får man fråga dem om där. Men generellt måste staten ta ett större ansvar.

Skymningen faller över Göteborg. Ida Gabrielsson laddar för tågresan tillbaka till Stockholm med ännu en cigg. Hon ska stå vid sitt ord och hålla vad hon lovat, med språkbruk lånat från Vänsterpartiets kommunikationsavdelning. Innan årsskiftet ska hon sluta. Helt.

– Det blir inte ens någon feströkning den här gången.