Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är en av vår tids mest komplicerade. Dagens ETC rapporterar på plats från ett Armenien som efter kriget i Nagorno-Karabach för två år sedan nu vaknat upp till en instabil verklighet där attackerna från Azerbajdzjan fortsätter.
Rasmus Canbäck
Tårarna rinner i tunga droppar från ögonen när den 64-åriga Lusine Dadamyan sakligt berättar om sin son. Om sin döda son Vahagn. Han som alltid var närvarande vid familjens middagar och som kvarterens barn rusade till när de ville leka.
Hon ställer fram en låda på det massiva bordet. Ur den tar häller hon ut en tjock bunt bilder och en svart smartphone.
– Inte en repa hade den, säger hon medan hon kämpar med att inte gråta.
Hon blir tvungen att börja om meningen.
– … inte en repa hade telefonen. Kroppen hittade våra soldater efter tio dagar. De vill inte berätta vad som hänt med kroppen. De vill inte berätta det för mig som är hans mamma. Andra säger att det beror på att han blivit halshuggen, men jag vet inte. Allt jag fick tillbaka var hans telefon. Och inte en repa hade den…
Bilderna som Lusine lagt på bordet är vad som fanns i telefonen. Det är bilder på en lycklig familj. Bilder på när Vahagn står med sin fru, Lusines svärdotter, och ler mot kameran medan deras pojke sitter på marken och ler.
Bilderna är sådana som man tar för att lägga upp i sina sociala medier för att dela med sig till sina vänner. Ett vanligt liv där familjen står i centrum.
Ändå sitter Lusine där. Tårarna rinner när hon visar bilderna. De är minnen från svunnen tid som försvann när kriget startade den 27 september för två år sedan. Det är dessa minnen som modern har kvar av sin avlidne son som blev skjuten av azerbajdzjansk eld i Nagorno-Karabachs skogar en dag i slutet på oktober 2020.
– Nu kommer jag aldrig få skapa några nya minnen tillsammans med honom, säger Lusine.
Det har gått två år sedan kriget kom tillbaka till den armeniska icke-erkända republiken Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan. Kriget som pågick under 44 dagar hösten 2020 skördade 6 500 liv och försatte 40 000 armenier på flykt. Däribland Lusines familj.
Bakgrunden till konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan går över 100 år bak i tiden till dels folkmordet mot armenier i ottomanska riket 1915, dels ryska imperiets fall 1917.
Många av de armenier som flydde till det som är dagens Armenien tog till vapen när staterna Armenien och Azerbajdzjan bildades ur spillrorna från det ryska imperiet. Båda länder gjorde samma territoriella anspråk på regionen Nagorno-Karabach som, då liksom nu, formellt erkänts som en del av det turkiskspråkiga Azerbajdzjan – trots att befolkningen till stor majoritet var och är armenier.
Kriget slutade med att Sovjetunionens nya ledare Vladimir Lenin lovade båda stater samma sak: om de gick med i Sovjetunionen skulle Nagorno-Karabach tillfalla dem.
Löftet hölls aldrig för Armenien. Under Josef Stalins styre gjordes däremot Nagorno-Karabach till autonom republik innanför Azerbajdzjans territoriella gränser som en del av den ökända policyn av att ”söndra och härska”.
När det blev allt tydligare att Sovjetunionen skulle falla väcktes konflikten till liv igen. 1988 hölls en parlamentarisk omröstning i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert om att skriva över regionen till den armeniska sovjetrepubliken i stället för den azerbajdzjanska.
Omröstningen godkändes aldrig av makten i Azerbajdzjans huvudstad Baku som tvärtom uppfattade det som en krigsförklaring. Det utmynnade i pogromer – förföljelser – mot de hundratusentals armenier som bodde i Azerbajdzjan. Likaså väcktes en hätsk stämning till liv mot azerbajdzjanierna som bodde i Armenien.
1991, när Sovjetunionen upplöstes, var det fullskaliga kriget ett faktum. Tre år senare slutade det med att armenierna gick vinnande ur striderna. En miljon människor hamnade på flykt, både armenier och azerbajdzjanier, och 30 000 människor hade då dött i strider. Nagorno-Karabach utropades till en självstyrande republik, som inte har erkänts av någon.
FN:s säkerhetsråd erkände 1993 Nagorno-Karabach som en del av Azerbajdzjan, men uppdrog åt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) att inleda fredsförhandlingar mellan parterna.
Det var dessa förhandlingar som avslutades den där septemberdagen 2020 när Azerbajdzjan släppte de första bomberna över Nagorno-Karabach.
Erfarna krigskorrespondenter som var på plats vittnar om en gränslös hänsynslöshet där krigsbrotten, särskilt från den azerbajdzjanska sidan, avlöste varandra. En stor mängd filmer i sociala medier, publicerade av soldaterna själva, visar hur utomrättsliga avrättningar skett genom halshuggningar och har följts av skändningar av de avrättades kroppar.
Människorättsorganisationer, som Amnesty International och Human Rights Watch, anklagade initialt båda sidor för att vara lika illa kålsupare. Med tiden har dock mängden rapporter om den azerbajdzjanska sidans övergrepp överträffat den armeniska.
Azerbajdzjans president Ilham Alijev nekar till att civila mål träffats. Det är trots att så gott som all civil infrastruktur förstördes, bostadsområden ödelagts och åtminstone tre sjukhus skadats.
Efter 44 dagar intensivt krig slöt parterna ett avtal om eldupphör.
Avtalet innebar att Azerbajdzjan återtog kontrollen över två tredjedelar av det territorium som man anser sig förlorat 1994. Ryssland fick ett femårsmandat genom 2 000 trupper att bevaka avtalet om eldupphör, skydda den armeniska befolkningen och upprätthålla en humanitär korridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach.
Den ena är hänsynen till ett lands territoriella integritet.
Den andra ett folks rätt till självbestämmande.
Det är den andra principen som Azerbajdzjan motsäger sig.
Den armeniska freds- och konfliktanalytikern och programledaren Tigran Grigorian, uppvuxen i Stepanakert, möter oss på ett café i Armeniens huvudstad Jerevan. Hans program för armeniska CivilNet handlar enkom om Nagorno-Karabach.
Han förklarar ambivalensen inför den ryska närvaron i Armenien.
– Å ena sidan ingår Armenien i både den kollektiva säkerhetspakten (CSTO) – Rysslands svar på Nato – å andra sidan genomfördes en demokratisk revolution 2018, som i mångt och mycket kontrasterade mot auktoritärism. Landet är mindre korrupt än före 2018, och landet skjuter i höjden i demokratimätningar – även om mycket är fasad. Relationen till Ryssland behöver därför ses ur ett säkerhetsperspektiv snarare än ett moraliskt.
Han utvecklar sitt resonemang med att säga att trots det är en realpolitisk relation så fungerar den inte.
– Även om kriget formellt slutade 2020 så har striderna fortsatt. Azerbajdzjan har rentav anfallit Armenien, alltså inte Nagorno-Karabach, och trots att Armenien ingår i en säkerhetspakt med Ryssland så har Moskva inte agerat på annat sätt än genom dold diplomati. Dessutom är det en ganska allmän mening att Ryssland straffade Armeniens demokratiska revolution med att inte agera tidigare i kriget 2020. Man tillät helt enkelt Azerbajdzjan ta mer mark än nödvändigt.
Vad är anledningen till att Ryssland inte agerat i enlighet med säkerhetsavtalen?
– Det är ganska enkelt. Man har dubbla intressen från Moskva. Dagen efter att Ryssland invaderade Ukraina slöts ett alliansavtal med Azerbajdzjan. I det ingår bland annat utbyggnad av energisektorn, där Ryssland redan är stor. EU som å sin sida inte vill köpa rysk gas vänder sig istället till bland annat Azerbajdzjan. Den enda riktiga förloraren är Armenien.
I början på 2010-talet hade Armenien, liksom många forna Sovjetstater, långt gångna förhandlingar med EU om att ingå i ekonomiskt partnerskap. När avtalen väl lades på bordet för att signeras så drog Armenien sig ur för att 2013 skriva under ett avtal med Ryssland i stället.
Samma procedur ägde rum i bland annat Moldavien och Ukraina. När Moldavien valde EU straffades landet av Moskva med exportstopp på särskilda varor till Ryssland. I Ukraina gick det annorlunda. Landets dåvarande president Viktor Janukovitj gick emot det ukrainska parlamentets vilja vilket blev upprinnelsen till Majdanrevolutionen 2014.
För ett Armenien som står trängt mellan ett Azerbajdzjan i öst med en militärbudget som långt överstiger landets egen, och ett alltmer imperialistiskt Turkiet till väst – som dessutom skickat syriska legosoldater till Nagorno-Karabach – är inte alternativen många.
Ryssland öppnade en militärbas i staden Gjumrij på 90-talet. Formellt finns 4 500 ryska trupper stationerade i Armenien. Med Nagorno-Karabach har det adderats ytterligare 2 000. Därtill har Ryssland det senaste året tagit kontroll över flygplatsen utanför staden Sisian och satt upp kontrollstationer längs hela den armenisk-azerbajdzjanska gränsen.
Trots det agerade inte Ryssland när Azerbajdzjan den 12–14 september invaderade Armenien. Under två dygn besköts Armenien med robotar och marksoldater trängde in i landet. Över 300 armeniska soldater har bekräftats döda och 71 azerbajdzjanska. Delar av Armenien står nu under azerbajdzjansk ockupation.
Efter invasionen i år kvarstår två samtalsämnen.
Det ena handlar om de azerbajdzjanska soldaternas eskalerande krigsbrott. En viral video visar en grupp fnittrande värnpliktiga vanhedra en kvinnlig armenisk soldat. De har våldtagit henne och stympat henne. I munnen har de satt hennes avhuggna avtryckarfinger. Filmen är publicerad av soldaterna själva.
Det andra samtalsämnet handlar om Rysslands, och CSTO:s, uteblivna agerande. Många i Armenien ställer sig frågan: Vad är säkerhetsgarantierna värda om Rysslands agerande uteblir?
I Azerbajdzjan anklagar man Armenien för att ha provocerat fram en invasion, vilket i efterspelet fördömts av bland annat USA. Kongressens talesperson, Nancy Pelosi, var på statsbesök i Jerevan bara dagarna efter invasionen och markerade mot Azerbajdzjan.
Azerbajdzjan som sedan 90-talet blivit alltmer auktoritärt saknar så gott som fri press, Reportrar utan gränser är bannlyst därifrån och människorättsorganisationer släpper rapport efter rapport om hur landet stramas åt ytterligare.
”Alijevs (Azerbajdzjans president) tydliga framgång i att använda militär aggression för att förstärka sin regim kan ha bidragit till Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina. Putin har själv sökt efter sådana verktyg flera gånger historiskt, och nu fanns det anledning att tro att det skulle fungera igen.”
Lusine och hennes svärdotter är bara en av många familjer som förlorade sina hem efter kriget 2020. De kommer från en by i Hadrutregionen. Uppemot 40 000 armenier tvingades lämna Nagorno-Karabach med omnejd. En del har återvänt då de lovats nya hus. Andra är fortfarande kvar i Armenien.
– Det är för osäkert att återvända, säger Lusines svärdotter Irina.
– Visserligen får vi nya bostäder om vi gör det, men där borta har vi varken el, internet eller gas hela tiden. Förra vintern stängde Azerbajdzjan, som har kontroll över ledningarna, av gasen – och det sker attacker mot oss hela tiden.
Lusine håller inte med sin svärdotter om att det är anledningen till att inte återvända.
– Om vi visar att vi är rädda så vinner ju Azerbajdzjan. Och då kommer aldrig några armenier bo i Karabach igen. Nej, nej. Det får inte hända. Anledningen till att vi inte återvänt beror på Vahagn. Han ligger vid Jerablur (armékyrkogården i Jerevan). Här kan vi vara nära honom.
