– Det är det sociala nätverket som är viktigast vid en kris. Det handlar om att stimulera till grannsamverkan och att lära känna sina grannar, säger Imla Lindborg, 73 år.

– Och då blir fikat jätteviktigt, säger Birgitta Hermansson, 70 år.

Det är dessa två kvinnor som har tagit initiativet till att starta byns arbete med krisberedskap. Idag fikar de med Emrik Forssén, 30, och Elin Lundgren Halvarsson, 29 år. Ute på trappan ligger deras son och sover i sin vagn. 

– Det är vid fikaborden som man lär känna de som man inte känner sen tidigare. Bara det att få folk att prata med varandra är nog så viktigt. Det blir ju inte bättre än vad som finns här i byn, fyller Emrik Forssén i.

Kamouflagekläderna lyser med sin frånvaro. Ingen av de fyra vare sig ser ut eller identifierar sig som någon prepper

– En del vill bara prata om det värsta möjliga, värsta zombieapokalypsen, men det tror vi inte blir aktuellt. Vi tror inte heller att det kommer att rulla några tanks förbi här på vägen, säger Emrik Forssén med ett snett leende.

Nej, även om gruppen inte håller det för helt uteslutet att Sverige en dag skulle drabbas av krig och att detta även skulle kunna påverka Bengtsheden, är det inte i första hand rädslan för ett väpnat anfall som har fått arbetet att starta. 

– Vi har länge invaggats i att allt bara funkar, men nu litar man ju inte på att allt i samhället verkligen kommer att fungera. Vi får mer avancerad teknik, samtidigt som underhållet av den befintliga infrastrukturen verkar bli allt sämre, säger Birgitta Hermansson.

Påminnelserna om samhällets sårbarhet har varit många under de senaste åren. Pandemi, elpriserna vintern 2022-23, torkan 2018, ständiga störningar i betalningssystem och tågtrafik, det strandade containerfartyget Ever Given i Suezkanalen som 2021 försenade mängder av varor och salmonellautbrottet 2023 hos Sveriges största äggproducent som slog ut 15 procent av alla ägg i Sverige, är bara några exempel. 

– Rysslands attack mot Ukraina har varit en ögonöppnare för många, men en rysk attack är inget jag tänker på i första hand, men heller inget som jag håller för helt orimligt, säger Emrik Forssén.

Då tror han mer på stora skogsbränder, elavbrott och väderbaserade kriser.

Flera av dem stör sig på att mycket av statens retorik kring krisberedskap är inriktat på krig. 

– MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ska ju byta namn till Myndigheten för civilt försvar och jag undrar lite vart samhällsskyddet tog vägen? säger Birgitta Hermansson. 

– Dessutom är den nya chefen militär. Den gula broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” är också väldigt krigisk. Jag blir lite provocerad av det. Jag stör mig också på när man pratar om att förstärka inlandsbanan och annan infrastruktur ”i händelse av krig”.

– Man kanske skulle kunna göra en upprustning, i händelse av att man bara vill åka tåg den sträckan, säger Imla Lindborg.

I MSB:s broschyr finns totalt tre rader om det som gruppen i Bengtsheden tycker är viktigast, det sociala nätverket: ”Prata med andra där du bor om hur ni kan stärka er gemensamma beredskap, exempelvis i bostadsrättsföreningen, hyreshuset eller byalaget.”

– Vem bryr sig egentligen när det blir en kris? Det kan jag känna att jag oroar mig för och det är en anledning i sig att ta vara på bygemenskapen. Våra anställda som bor i stan, de känner inte alls sina grannar, säger Emrik Forssén.

Ni som bor i en by som dessutom ligger i Dalarna med stark lokalkänsla, ni känner väl alla varandra?

– Nej, så är det ju inte riktigt, säger Birgitta Hermansson och får medhåll av de andra runt bordet.

Hon berättar att till deras träffar om krisberedskap kom det också folk från grannbyar.

– Några av dem träffade sina grannar här för första gången, här i Bengtsheden!

De är i början av sitt arbete. Tips och inspiration fick de av att lyssna på ett föredrag med Sofia Billvik från Arkhyttan i Säters kommun. Där har man jobbat ett antal år med krisberedskap. Första träffarna i Bengtsheden bestod av föredrag av Civilförsvarsförbundet och kommunens samordnare. Nästa år börjar med en träff om livsmedelsförsörjning. Då kommer Emrik Forssén och Elin Lundgren Halvarsson att spela en stor roll. De är nämligen byns lantbrukare och kan producera mjölk och kött. 

– Ute i samhället kan det vid en kris bli problem att få djur att bli mat, spannmål att bli gröt och mjölk att bli ost. Men vi skulle kunna försörja byn med en del mat. Bygdegården skulle kunna vara nav för distribution av mjölk, kött, ved och annat, säger Emrik Forssén.

– Men hur ska man göra med betalningen? Det behöver vi prata igenom innan, säger Birgitta Hermansson.

– Vid ett längre avbrott så kommer vi ju behöva arbetskraft, säger Elin Lundgren Halvarsson.

Hon har skaffat sig en konserveringsapparat för att börja konservera grönsaker och även kött.

– Jag har länge velat leva lite mer som förr. Ta vara på mera och använda mindre resurser av naturen. Än så länge har det mest varit i teorin.

Träffarna i bygdegården har fått henne att även börja ta tag i praktiken. Likaså har några andra bybor börjat inventera, märka ut de vattenkällor som finns och ta vattenprover. Det behövs backup ifall elen går och vattnet inte kan pumpas ut i ledningarna.

– De äldre vet var källorna finns, det gör inte vi som är yngre och därför är deras kunskap guld värd. Bygdegården kan vara en källa till kunskap för hela byn, säger Emrik Forssén.

I dag fungerar bygdegården mest som en festlokal som kan hyras av byborna. Den skulle också kunna vara ett nav för byn vid ett ansträngt läge, men även mer fungera som en levande mötesplats i vardagen. Idag är den kommunala ”trygghetspunkten” i Svärdsjö och dit ska alla bengtshedingar ta sig vid en kris. Dit är det sex kilometer och det kan vara för vissa vara en för lång sträcka att gå. 

– Vi vill inte bli någon trygghetspunkt med stort T, för då får vi vissa åtaganden, men kanske något mellanting? Vi skulle kunna uppgradera bygdegården med solpaneler på taket, reservaggregat och ställa i ordning jordkällaren och utedasset, säger Imla Lindborg.

Krisberedskap var länge en icke-fråga i Sverige. I början av 2000-talet gjorde sig staten av med sina tidigare reservlager som hade funnits sedan 1917. I lagren fanns bland annat läkemedel, olja och 690 000 ton livsmedel, konstgödsel, djurfoder, utsäde, reservdelar och drivmedel. Idag finns det inget samlat ansvar för beredskapslager. MSB har det inte, i stället ligger visst ansvar utlagt på några myndigheter. Något beredskapslager för livsmedel finns fortfarande inte. Livsmedelsverket ”samordnar nationell kris- och beredskapsplanering av dricksvatten- och livsmedelsförsörjning efter primärproduktion.” Exakt vad det innebär, är svårt att veta. 

Trots det allt högre tonläget om krisberedskap, där varje kabelbrott som varit ett misstag på jobbet får regering och media att blixtsnabbt börja spekulera om sabotage, har inget hänt när det gäller livsmedelsförsörjningens sårbarhet. Däremot har det producerats en rad rapporter och utredningar i ämnet. 

Det brukar ibland påstås att varannan tugga är importerad, men det ger en felaktig bild. Det är inte så att Sverige producerar för lite kalorier, snarare handlar det om en obalans mellan produktion och konsumtion. Vi har exempelvis överskott på spannmål och mjölkpulver, som vi exporterar. Tittar vi på sådant som kan odlas, födas upp eller förädlas i Sverige, finns ett underskott på nötkött, fläsk, lamm, ost, potatis, frukt och grönsaker. Sedan importerar vi också en rad matvaror som inte kan produceras i Sverige. 

Den lägre självförsörjningsgraden är i sig bekymmersam, men inte det allvarligaste. I rapporten Livsmedelsproduktion ur ett beredskapsperspektiv från MSB och Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), som kom redan 2018, beskriver forskaren Camilla Ericsson hur jordbrukets strukturomvandling och specialisering sedan efterkrigstiden har inneburit att jordbruket har frikopplats från det lokala. 

Tidigare producerades de insatsmedel (transporter, foder, utsäde, djur, byggmaterial, reservdelar) som gårdarna behövde av dem själva eller andra i närområdet. På samma sätt konsumerades mycket av maten, veden och de andra varorna som producerades på gården, antingen av bönderna själva eller på den lokala marknaden. 

Nu är lantbruket frikopplat från sin geografiska plats och köper in stora mängder varor och tjänster från hela världen för att kunna driva sitt lantbruk, och säljer även sina egna varor på en global marknad. Detta gör att Sverige står handfallet i händelse av en kris eller ett krig som skulle störa de globala flödena som jordbruket är beroende av.

– Lantbruket ser inte ut som det gjorde för hundra år sedan. Då hade mycket av det som vi kallar kris idag varit en vanlig tisdag, säger Emrik Forssén.

En annan effekt av den stora förändringen av lantbruket är att bönderna, maten och livsmedelsindustrin inte längre finns utspridda i hela landet. Företagen har blivit allt färre och större och är koncentrerade till vissa regioner. Cirka 60 procent av alla grisar finns i Skåne, Halland och Västra Götalands län. Den mesta spannmålen och grönsaksodlingen finns i södra Sverige. Mejerierna, slakterierna, spannmålskvarnarna och grossisterna blir också allt färre och större. Tre butikskedjor dominerar försäljningen av maten och en av dem, Ica, står för mer än halva försäljningen. I somras uttalade sig en chef för Livsmedelsverket i SR-podden Gräns om den sårbara livsmedelsförsörjningen och sa att det kan bli tvunget att evakuera norrlänningarna vid en kris, helt enkelt för att det inte finns tillräckligt med mat i Norrland.

Staten vill att vi var och en ska ha ”hemberedskap” för en vecka. Det innebär att vi ska ha tillräckligt med mat och vatten hemma och kunna hålla värmen under en vecka. Lantbrukare uppmuntras av MSB att bygga upp lager av foder, konstgödsel, drivmedel, utsäde, reservdelar med mera. 

– Det har inte vi lantbrukare råd med, säger Emrik Forssén. 

– Vi köper till exempel diesel på krita. Någonstans måste staten se till att detta fungerar, det borde finnas ett intresse av att vi ska kunna producera mat även under svåra förhållanden. Nu vet den ena handen inte vad den andra gör, säger Emrik Forssén. 

Gruppen har tagit en promenad och står och tittar på kalvarna och ungdjuren i stallet på de unga lantbrukarnas gård. Där står också en traktor stilla. Startmotorn är trasig. En av de anställda har fått åka till Stockholm för att köpa en ny startmotor. Det visade sig vara det snabbaste sättet att lösa problemet. Emrik Forssén nickar mot en annan anställd som matar ut fodret med hötjuga. 

– Det är viktigt att ha alternativ när det gäller sårbarhet, säger han, halvt på skoj, halvt på allvar.

Just reservdelar tror han kommer att vara ett stort problem vid en kris. Gårdens äldre traktor från 1986 tror han kommer rulla betydligt längre än den nya traktorn som innehåller mer elektronik. Den kan inte Emrik Forssén reparera själv, trots att han är mekaniker.

Under våren startar de sin inventering för att ta reda på vad byn behöver och vilka resurser som finns. Då ska de gå och knacka på hos alla bybor och fråga om de har utedass, egna brunnar och hur uppvärmningen ser ut, men också om någon har funktionsnedsättningar, är gammal eller sjuk och behöver extra hjälp vid en kris. Och kan någon tänka sig att titta till den granne som behöver lite extra hjälp?

– Alla behöver ha koll på sina närmaste hus. Om det inte lyser i fönstret och man vet att den som bor där är gammal eller sjuk, då får man knacka på, säger Imla Lindborg.

Birgitta Hermansson betonar också att det är viktigt att ta reda på vilken kunskap och vilka färdigheter som finns i byn och om det finns bybor som vill lära sig nya saker för att minska sårbarheten, både i sitt hushåll och i byn.

– Vi har även börjat prata om att starta en gemensam potatisodling. Inte för att vi ska bli helt självförsörjande med potatis, men för att lära oss att odla och för att stärka gemenskapen, säger Birgitta Hermansson.

Emrik Forssén tycker att det under arbetets gång blivit tydligt att det inte är någon annan som kommer att lösa problemen om det skulle uppstå ett kärvt läge.

– När Civilförsvarförbundet var här och informerade om hur var och en kunde göra för att stärka sin hemberedskap så var budskapet ”Fixa det här, så tar kommunen hand om resten!” Sedan kom kommunen och sa ”Hjälp er själva!”

Så det är vad de gör. Och på vägen mot en bättre krisberedskap utvecklar de gemenskapen och självständigheten i byn.

– Det finns inget mål eller någon slutpunkt för arbetet, säger Imla Lindborg.

– Vi kommer inte bygga ett perfekt samhälle, säger Birgitta Hermansson. 

– Men vi kommer att göra det lite bättre.