Hur våra resurser tas tillvara, vad våra ansträngningar resulterar i, vad som blir vårt avtryck i världen – det avgörs till stor del av vad vi gör på jobbet. Inte bara ägnar vi mycket tid åt det. I arbetet är vi aktiva, produktiva, verksamma. Att förvägras inflytande över sitt arbete är att berövas makten över en väsentlig del av sitt liv.
När det missnöje och den känsla av att ha blivit övergiven av ”eliten” som alltmer kommit att prägla det svenska politiska klimatet ska analyseras måste därför arbetslivets villkor tas med i beräkningen.
Urholkad samhällsservice
När tåget Sverige gick stod några kvar på perrongen. Under 2021 fick Sverige 400 nya miljardärer, men allt större andel av förmögenheten samlas hos de allra rikaste. Direktörslönerna slår rekord, i relation till industriarbetarlönerna. 2000-talets ekonomiska tillväxt och därmed sammanhängande sysselsättningsökning har främst tillfallit storstadsregionerna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet.
I gles- och landsbygd har samtidigt samhällsservicen urholkats och så grundläggande funktioner som tillgång till skola och sjukvård inom rimliga avstånd vacklar. Men den mediala bevakningen utgår ofta från välbeställda områden. Aftonbladets Andreas Cervenka liknar det vid att rapportera om väderleken i Sverige utifrån förhållandena på Sergels torg i centrala Stockholm.
Festen pågår uppenbarligen, men alla var inte bjudna.
– Jag skönjer en utveckling där man i delar av Sverige känner att man inte blir lyssnad på, konstaterar Tomas Eneroth (S) i Dagens Nyheter.
Till det kommer en könsdimension, som bland andra Johan Persson skrivit om. Feministiska landvinningar har minskat kvinnors ekonomiska beroende av män. 2021 hade drygt hälften av kvinnorna en eftergymnasial utbildning; knappt fyra av tio män. Och överallt utom i storstäderna är männen fler än kvinnorna, vilket minskar heterosexuella mäns chanser att hitta en partner.
Man kan raljera över vita kränkta män bäst man vill – många har goda skäl att vara missnöjda.
Känner sig inte inkluderade
Sverigedemokraterna har, liksom högerradikala rörelser i andra länder, förmått kapitalisera på missnöjet. SD-väljare tycker i betydligt mindre utsträckning än andra att de får valuta för sina skattepengar, visar en undersökning från Kantar Sifo. Men det stannar inte där. Där finns också en mer allmän känsla av att de som har störst inflytande över samhällets utveckling vänt en ryggen. Hälften av SD-väljarna upplever att politiker i allmänhet inte respekterar det sätt de valt att leva, att jämföra med knappt var femte alliansväljare (M+KD+L+C) och var tionde rödgrön väljare (S+V+MP).
Och hela 86 procent av SD-väljarna tycker att politiker lyssnar dåligt på vad de tycker. Motsvarande nivå för alliansväljarna är hälften, och för rödgröna väljare en tredjedel.
SD är därtill ett utpräglat mansparti. Särskilt ett parti för ogifta män (vilket inte förklaras av åldersstrukturen på väljargruppen).
Att människor inte känner sig inkluderade i samhällsgemenskapen är ett allvarligt problem oavsett hur de röstar. Kanske är SD:s framgångar väckarklockan som får progressiva rörelser att inse vikten av att ta sig an det problemet.
Men är utebliven tillväxt, stagnerad arbetsmarknad, nedmonterad välfärd och samhällsservice och förlorade manliga privilegier de enda förklaringarna till upplevelsen av att ha blivit övergiven?
Jag tror att man bör undersöka närmare om inte arbetslivets villkor också förtjänar en plats i den analysen.
Halvfullt eller halvtomt?
Just före pandemins utbrott gjorde jag en stor enkät bland arbetande svenskar tillsammans med Novus. Studien var en del av ett projekt som tankesmedjan Arena Idé och Handelsanställdas förbund drev, och presenterades i rapporten "Hur har du det på jobbet?" och boken "Arbetets mening. Vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss". Drygt 2 000 personer svarade på frågor om sitt arbete och sin syn på samhället.
Sex av tio svarade att deras arbete, även bortsett från lönen, bidrog till att förbättra deras livskvalitet. En av fem att arbetet varken gör livet bättre eller sämre. Och 16 procent uppgav att deras arbete försämrar livskvaliteten. Det ger sammantaget en dryg tredjedel som inte upplever att arbetet, bortsett från lönen, förbättrar deras liv.
Om glaset är halvfullt eller halvtomt ligger i betraktarens öga. Men verkligheten skiljer sig i alla fall från de politiska högtidstalen, där allt som krävs för att få komma till sin rätt, känna sig som en del av ett sammanhang och göra nytta är att man har ett jobb.
Det verkligt intressanta sker när man kombinerar frågorna om arbetet med frågorna om hur man ser på samhället. Bland de som upplever att arbetet gör deras liv sämre känner sig sex av tio inte delaktiga i samhällets utveckling. Nästan lika många bland de vars arbete varken gör livet bättre eller sämre. Men fyra av tio bland de som, även bortsett från lönen, upplever att arbetet berikar deras liv.
Det handlar om delaktighet
Mönstret går igen i så gott som alla frågor. De som arbetar på arbetsplatser där inte alla anställda kan vara med och påverka demokratiskt, de som inte ser att deras arbete bidrar till att göra världen bättre, de som har för enkla arbetsuppgifter, de som ofta måste utföra arbetsuppgifter som egentligen inte behövs, bara för att någon bestämt det, de som en stor del av sin arbetstid upprepar samma arbetsmoment om och om igen känner sig mindre lyssnade på av de som har makten i samhället, anser i lägre utsträckning att Sveriges demokrati fungerar på ett sätt som gör att folkets vilja styr, och känner sig mindre delaktiga i samhällets utveckling.
Min studie kan inte slå fast att det är ett orsakssamband. Men nog ligger det nära till hands att föreställa sig att den som 40 timmar i veckan endast har att göra vad hen blir tillsagd känner sig mindre lyssnad på. Att den som förvägras inflytande över sitt arbete känner sig mindre delaktig i samhällets utveckling.
Att inte bli lyssnad på
Arbetslivet kan inte separeras från samhällslivet. Vi lämnar inte samhället när vi kliver in på arbetsplatsen, vi återinträder inte i samhället efter arbetsdagens slut. Arbetslivet är en central del av samhällslivet. Central eftersom det upptar en stor del av människors tid, men än mer central för att det är där det avgörs vad människors förmågor och ansträngningar används till.
Arbetsgivarna tillhör de som har makten i samhället. Att inte bli lyssnad på av sin arbetsgivare är därför att i mindre utsträckning bli lyssnad på av de som har makten i samhället. Hur arbetet utformas är centralt för samhällets utveckling. Den som saknar inflytande över sitt arbete är därför mindre delaktig i samhällets utveckling.
Det är inte bara en subjektiv känsla, det är ett objektivt faktum.
Debatten har flyttat
För många arbetande ingår i arbetsbeskrivningen att de ska ta egna initiativ, att de ska lösa problem som uppstår, att de själva ska avgöra vad som ska göras, hur det ska göras och när det ska göras. I den mån arbete skildras i media är det ofta ur denna grupps perspektiv. Inte så förvånande, journalisterna och manusförfattarna tillhör själva den gruppen.
Men för många är det inte så. SCB:s arbetsmiljöundersökning för 2019 visar att var fjärde arbetande sällan eller aldrig är med och beslutar om uppläggningen av det egna arbetet. För låginkomsttagare gäller det nästan fyra av tio.
Så länge det fanns en riktning, så länge man upplevde att arbetslivet gradvis förändrades till det bättre genom S-märkta reformer, var socialdemokratin det naturliga valet för denna grupp. Då kunde bristfälliga villkor kombineras med ett hopp om något annat.
Alltsedan 90-talskrisen har frågan om arbetets innehåll och makten över arbetet lyst med sin frånvaro på den politiska agendan. Att finna ett stimulerande arbete är var och ens problem. Sannolikt har hoppet om ett annorlunda arbetsliv förbytts i missnöje över sakernas tillstånd. Den politiska konflikten har flyttats till andra frågor. Frågor där de som upplever sig övergivna av ”eliten” ofta anser att SD har de bästa svaren.
Förskjuta makten nedåt
Vad skulle hända om makten över våra arbetsplatser försköts nedåt, så att fler fick ett större inflytande över vad de gör på dagarna? Skulle det skänka en större känsla av delaktighet i samhällslivet i stort? Det kan inte uteslutas.
Det gör något med människor att bli lyssnade på.
Hur som helst är riskerna med en sådan förändring små. Det värsta som kan hända är att vi ”bara” får ett mer demokratiskt arbetsliv, där fler människor får uppleva sitt arbete som något mer än en källa till försörjning.
