Hos familjen Chupryna i Kiev: ”Varför ska vi inte få fira jul?”
Bild: Joakim Medin
Dagens ETC
Bristen på elektricitet börjar göra situationen tuff i Ukraina, särskilt nu när vintern kommit. Men en hel del ukrainare insisterar ändå på att hålla fast vid normala rutiner och se positiva saker i vardagen.
– Vi måste fortsätta leva vanliga liv, annars vinner Putin, berättar familjen Chupryna som Dagens ETC hälsat på i Kiev.
Under måndagen avfyrade Ryssland över 100 kryssningsmissiler mot Ukraina. Flyglarmen ljöd inför att raketer ännu en gång slet sönder samhällsviktig infrastruktur, framför allt kraftstationer. Den ryska terrorstrategin går ut på att beröva civilbefolkningen tillgång till elektricitet, vatten och värme – ett livshotande problem nu när vinterkylan anlänt.
Ukrainarna har inte knäckts. I november började regeringen lista tusentals så kallade ”oövervinnerlighetsstationer” där det går att värma sig och hitta fungerande eluttag även under strömavbrotten. Ibland rör det sig om privata företag som håller igång brummande dieselgeneratorer och släpper in folk i lokalerna. På andra platser har det rests isolerade tält.
Men många ukrainare vill också klara sig på helt egen hand. I Kiev hälsar Dagens ETC på hemma hos familjen Chupryna, som vidtagit åtgärder för att behålla en så normal vardag som möjligt.
– Yurii vaknar först på morgonen, om det finns elektricitet då så sätter han på alla apparater. Diskmaskinen, kaffet, värmeslingorna i golvet så att lägenheten värms upp. Vi har termosar som vi fyller med varmt vatten, säger Oksana Chupryna.
– Om vi sedan vet att elen försvinner vid ett visst klockslag på kvällen, så ser vi till att bada barnen precis före. Men ibland stängs den av tio minuter tidigare än väntat! Då blir det katastrof i badrummet, skrattar hon.
Jagar internet i t-banan
Familjen Chupryna bor i en trevlig tvåa i ett ganska välbeställt område i Kiev. Mamma Oksana är 39 år och arbetar med kommunikation i ett IT-företag. Pappa Yurii, 43, är försäljningschef vid en fabrik som tillverkar industrikomponenter i Kievs utkant. I föräldrarnas sovrum leker fyraåriga Makar och hans lillebror Ivan, ett år och sju månader.
Det varierar från dag till dag hur mycket el de har tillgång till. Bortsett från de ryska attackerna har det här i Kiev och i flera andra regioner också införts planerade avstängningar av elnätet eftersom det just nu inte räcker till för att täcka allas behov samtidigt, men det kan ske oregelbundet.
– För mig är det största problemet avsaknaden av internet, eftersom jag vanligtvis jobbar hemifrån. När det inte finns el måste jag ständigt springa bort till närmaste tunnelbanestation där det finns ett fungerande wifi, säger Oksana.
Trots de här prövningarna får de livet att fungera. Yurii berättar entusiastiskt om olika trix han använder sig av i hemmet. I sovrummet har han hängt upp ljusslingor med energisnåla led-lampor som är kopplade till en powerbank. Han plockar även fram en burk med butangas, som vanligtvis kostar 150 hryvnia eller strax över 40 kronor.
– Vi använder den här för att driva vårt campingkök så att vi kan laga mat under strömavbrotten. Den är egentligen för engångsbruk, men jag skaffade en adapter som gör att man kan fylla på burken från en större gasflaska för nästan ingen kostnad alls, säger Yurii.
Vad smart, var hittade du adaptern?
– Jag beställde den från Aliexpress! Kineserna har uppfunnit allt man behöver, haha. Många ukrainare handlar därifrån och min orderkorg ser förmodligen likadan ut som alla andras. Jag har beställt massvis av ficklampor, reflexer till kläderna, pannlampor och en radio med dynamoladdare och solceller.
”Försöker behålla fokus”
18-årige Danylo, den tredje och äldsta sonen, hasar ut från sitt rum. Han har börjat studera till datavetare vid det tekniska universitetet i Kiev, men det är en rejäl utmaning under kriget. Han studerar när det går att tända lamporna så han var vaken nästan hela natten till idag.
– Det är svårt att hitta motivationen när det händer så mycket. Vi måste också skriva tentor och det är tufft när det inte går att använda datorn och nätet som vanligt. Men jag försöker behålla fokus, säger Danylo.
Olika förutsättningar
Tidigare i år kom han in på en utbildning i Slovakien, men på grund av krigsmobiliseringen kan han i likhet med andra ukrainska män över 18 år inte lämna landet. Bittert, men förståeligt.
– Jag får åtminstone stanna kvar i skolan. Det finns inte så många matematiker i Ukraina så det anses viktigt att jag blir klar.
Oksana räknar upp flera positiva konsekvenser av de ständiga strömavbrotten. När lamporna inte funkar brukar familjen tända en ljusstake på köksbordet, äta något gott och spela sällskapsspel. Det har gett dem att chans att komma närmare varandra, förr så var alla så upptagna med jobb eller med sina mobiltelefoner. Hon och Yurii träffar ofta också vänner och grannar och samlas hemma hos dem runt en ljusstake.
De är medvetna om att de är priviligierade och att det är därför deras vardag ännu är förhållandevis bekväm. Oksana och Yurii har välbetalda jobb, de bor flott och har varsin bil. Men Oksana understryker att livet i Ukraina trots allt är mer komplext än den bild många i omvärlden kanske har av landet nu, att alla ukrainare bor i utblåsta hus och överlever på bara potatis.
– Nästan alla ukrainare känner personer som bor i krigsdrabbade områden och som verkligen måste kämpa nu. Men Kiev, Charkiv, Odessa, det är rika städer. Och vi hör till de som tycker att vi måste fortsätta leva vanliga liv, annars vinner Putin.
Vardagliga rutiner
I sociala medier har det exempelvis rasat en konflikt kring huruvida det är en god idé att resa en stor julgran i Kiev, som vid tidigare jular. Somliga har argumenterat att det bara är slöseri med pengar som kan användas till något bättre. Att Ukraina inte bör fira jul över huvud taget.
– Folk säger, tänk på våra soldater, de dör och du vill fira jul? Ja, varför ska vi inte få fira jul? Det vill soldaterna också göra! Men det verkar som att andra tycker att våra barn bara ska sitta hemma i ett bombskydd hela julen, säger Oksana.
Yurii berättar att de upplevde stora stresspåslag i början av kriget, men de lugnade ner sig och bestämde sig för hur de skulle organisera vardagen efter att de börjat tänka på en fras som de hört ska ha upprepats i koncentrationslägren under andra världskriget. Att, de första som dör är de som tror att slutet kommer snart. De nästa som dör är de som tror att slutet aldrig kommer.
– De enda som överlever är de som vaknar och har samma rutin varje dag. Det här är något som fick tillbaka oss från depressionen i våras, och det varit en bra referens när vi har fortsatt ha samma rutin varje dag.