Med all säkerhet hade den 20-åriga student­en stoppats innan loppet om det framgått att K.V. var en kvinna. En felstavning på födelsebeviset hade fått Kathrine att redan som tolvåring börja signera med sina initialer. Hon försökte aldrig dölja att hon var kvinna, försäkrar hon, varken inför eller under loppet. Hade det inte snöat hade hon sprungit i shorts och linne, inte bylsig uppvärmnings­tröja. Läppstift och små örhängen bar hon trots kylan.

”Get the hell out”

Redan efter 2,5 kilometer inträffade det som skulle förändra hennes liv. En av tävlingsledarna blev ursinnig då han såg en kvinna bland löparna. Bakifrån slet han tag i Switzers axlar, försökte dra henne av banan och få loss hennes nummerlapp. ”Get the hell out of my race and give me those numbers!” skrek han. En fotograf fångade ögonblicket, bilden finns nu med i tidskriften Times ”100 photos that changed the world.”

Switzers tränare misslyckades med att få bort mannen men till slut lyckades hennes dåvarande pojkvän, som också sprang loppet, tackla mannen åt sidan.

– Under attacken var jag skräckslagen och försökte komma undan. Jag hade aldrig blivit slagen, nu blev jag överfallen. Sedan kände jag mig otroligt generad. Boston maraton var nästan lika uppburet som OS. Nu kändes det som att jag förstörde på något sätt, ­förklarar hon när vi ses på varsin skärm, i varsin världsdel.

Halva året bor Kathrine Switzer och hennes make norr om New York. Nu är det den andra halvan och då är hon i makens hemland, Nya Zeeland. Switzer, som nu fyllt 76, tar en klunk kaffe och fortsätter berätta.

Från bussen med reportrar och fotografer hördes utrop som ”När ska du ge upp?”, ”Vad försöker du bevisa?”.

– Jag såg rubrikerna framför mig: ”Woman doesn’t finish race” och var fast besluten att springa klart loppet. Alla förväntade sig att jag skulle ge upp, att det var något slags skämt med publicitet som syfte.

Många manliga löpare stöttade henne dock, poängterar hon.

– Jag hörde kommentarer som: ”Vi står bakom dig hela vägen” och ”Ge mig tips på hur jag får min fru att börja springa, hon skulle älska det”.

Förstasida i New York Times

Attacken hade fått adrenalinet att pumpa vilket ledde till en svacka runt tio kilometer.

– Det var fysiologiskt intressant. Jag trodde aldrig jag skulle kunna hämta mig, men det gick. Och jag hade bestämt mig, jag skulle komma i mål om jag så fick krypa.

Hon gick i mål på 4.20. New York Times rapporterade trots det att hon inte slutfört loppet. Switzer ringde och bad om en rättelse och det fick hon med råge: hela förstasidan i sportdelen tillägnades henne. Det skulle ändå dröja fem år innan Boston maraton officiellt välkomnande kvinnor.

Här bör man inflika att Switzer var den första kvinnan att officiellt delta i Boston maraton – men inte den första att springa loppet. Året innan hade Roberta ”Bobbi” Gibb försökt anmäla sig men fått nej. Gibb reste ändå till Boston, hoppade förklädd till man in i loppet strax efter starten och fick en sluttid på 3.21. Länge överskuggades Gibbs bedrift av Switzers men i dag är de båda välrepresenterade i historieböckerna över ikoniska damidrottare. Boston maraton hade heller inga förbud mot kvinnor. Det amerikanska amatöridrottsförbundet sanktionerade dock inte lopp på längre distanser än 1500 meter för kvinnor. Switzer blev utesluten ur förbundet under en tid som straff för att hon sprang i Boston. Under den tiden fick hon inte ställa upp i damlopp.

Internationell revolution

Switzers träning stegrades under de ­kommande åren. 1974 blev hon bästa kvinna i New York maraton och 1975 sprang hon på personbästat 2.51 i Boston.

Attacken 1967 radikaliserade henne, som hon beskriver det, och hon har vigt sitt liv åt att öppna dörrar för kvinnor som vill springa. Under 80-talet organiserade hon 400 lopp i 27 länder med över en miljon deltagande kvinnor. Data samlades in som visade att långdistans inte var skadligt för kvinnor. 1984 blev maraton en olympisk gren även för damer.

– I dag är 58 procent av de som springer i löpartävlingar i USA kvinnor. Det är en samhällsrevolution.

Revolutionen är internationell. 2019 ställde för första gången fler kvinnor än män upp i löpartävlingar världen över. Island (59 procent), USA och Kanada har nu högst andel kvinnliga löpare, i botten hamnar Schweiz och Japan. Kortare lopp på fem kilometer har i dag nära 60 procent kvinnor på deltagarlistorna, men män dominerar fortfarande de längsta distanserna.

”Särskild plats i helvetet”

Att springa maraton har en transformativ effekt och ger ett självförtroende som spiller över på andra delar av livet, menar Switzer.

– Klarar man ett maraton så klarar man vad som helst. Löpning får mig att känna mig stark, fri och orädd.

Hon driver nu Fearless 261, ”ett socialt löpningsnätverk”, döpt efter startnumret från Boston 1967.

– Människor skrev till mig: ”Du har förändrat mitt liv, jag trodde aldrig att jag kunde göra något men imorgon springer jag mitt första maraton”. De skulle ha 261 på ryggen, numret fick dem att känna sig ­orädda. Någon annan skrev det på armen, andra har tatuerat det.

Tillsammans med den österrikiska journalisten Edith Zuschmann driver hon nu Fearless 261 som ska peppa fler kvinnor på att springa och erbjuda verktyg. De vill även nå länder där kvinnor endast tillåts att idrotta om det inte är män med.

– Nu jobbar vi till exempel med afghanska flyktingar här i Nya Zeeland och Edith med syriska flyktingar i Österrike.

Fearless 261 lär också kvinnor att träna andra och att starta egna lokala klubbar.

– Jag har haft kvinnliga idrottslärare och tränare upp till high school men inga på universitetet. Kvinnor har sällan förebilder på tränarsidan men det håller på att förändras, säger hon, och vi pratar lite om att flera lag i proffsligorna NBA och NFL nu har kvinnor högt upp i tränarstaben.

Hon brinner för jämställdhet men det finns även annat inom idrotten som ­engagerar, som dopning. Och agenter.

– Giriga agenter manipulerar idrottare för att själva tjäna pengar. Agenterna tar en stor procent av vinstpengarna, men idrottarna behöver dem ofta för att komma in på startlistan när ingen vet vem de är. Det är en ond cirkel.

Och idrottare i fattigare länder är extra utsatta?

– Ja, det är slavarbete och människohandel. Allt du behöver är en stor seger och du kan köpa en gård i Afrika och hjälpa hela din familj. Som du märker blir jag upprörd när jag pratar om det här. Det finns en särskild plats i helvetet för den här typen av agenter.

Hellre topless än barfota

När Kathrine Switzer springer gör hon det utan lurar i öronen.

– Jag är väldigt gammeldags. Jag lyssnar inte på musik, jag har ingen pulsmätare. Jag vill inte ha distraktioner. I mina vildaste, mest underbara stunder har jag inte ens en klocka eller kläder, bara löparskor och naturen omkring mig. På Nya Zeelands östkust finns helt fantastiska stränder, avlägsna och folktomma. Där kan du ta av dig alla kläder och springa naken. Riktigt så långt har jag inte kommit men jag har sprungit topless.

Skorna behåller du på? ­Barfotalöpning har ju blivit trendigt de senaste åren.

– Det är inget för mig, undersidan på mina fötter är väldigt känsliga. Jag tror också att det krävs massor av träning för att vänja fötterna, vi har blivit väldigt beroende av strukturen på skor, på gott och ont.

Hur viktig är kvaliteten på skor?

– Vissa skor är överdesignade och löjligt dyra men till viss del tror jag att man får det man betalar för. En del skor kan verkligen hjälpa löpare både resultatmässigt och skadeförebyggande eftersom att de är så lätta och har så bra energiutväxling, säger Switzer.

Leriga skor med hål på tån

Hon är sedan många år tillbaka är sponsrad av Adidas men frågar sig med ett litet skratt hur nöjda bolaget kan vara med hennes bilder på leriga skor, ofta med hål på stortån.

Löpning är en jätteindustri och 2021 såldes utrustning för nära 400 miljarder kronor globalt.

– Jag gillar praktiska kläder som har en ficka där jag kan lägga id-kort och ett kreditkort ifall jag vill handla något på vägen hem. Och husnyckeln. Det räcker för mig. Men många kvinnor har fått ny styrka genom löpningen och deras kläder reflekterar ofta det. Andra känner sig uttittade när de springer, att de är för tjocka eller för gamla. Om viss utrustning får dem att känna sig mer självsäkra, god bless them.

Hon hade själv i många år en klädstil i tävlingslopp som hon beskriver som väldigt feminin.

– Kjol, uppsatt hår, eyeliner, läppstift. Det var en tid då jag verkligen ville visa att kvinnliga idrottare inte är förklädda män. Det var mångas syn på kvinnliga idrottare på 1960- och 70-talet. I dag finns inte samma press att bevisa sin femininitet.

Vad finns i ditt huvud när du springer? Jag som inte springer föreställer mig en befriande tomhet.

– Ja, det hektiska är borta. När jag skrev min bok så fick jag lov att springa varje dag. Jag kunde inte minnas datum, namn, ögonblick. Efter en löptur kunde jag återskapa en hel scen som utspelade sig för 20 år sedan. Det öppnade upp som en film.

Efter sina springturer skriver hon snabbt ner de tre-fyra saker som dykt upp under turen. Att duscha först går inte, då är det bortglömt.

– Jag har en liten idélåda, säger hon och försvinner från skärmen några sekunder. När hon är tillbaka håller hon upp en papplåda.

Vad har hamnat i lådan den senaste tiden?

– Hur kan man få fart på kvinnors löpning i Saudiarabien? Hur kan vi koppla samman ledare i Ecuador med stora sponsorer. Jag har inte alla svar än, medger hon utan omsvep.

Vilka gränser är redo att sprängas framöver av kvinnliga idrottare?

– Redan när jag tränade för Boston maraton insåg min tränare och jag att kvinnor har mer uthållighet och stamina än män men inte samma snabbhet och styrka. Nu ser vi kvinnor rasera barriärer i ultralöpning, en ganska ny gren som kommer att öka i popularitet. Jag har sagt att kvinnor kommer att springa ifrån män från 50 miles (80 kilometer) och uppåt. Nu springer de riktigt bra damerna snabbare än herrarna redan över 26 miles.