Bengt har levt ett brokigt liv och har genom åren hunnit bo i städer över åtminstone halva landet. Hit till hyreslägenheten i västgötska Älgarås flyttade han för snart ett år sedan.

Nu reser han sig mödosamt ur sängen för att ta några korta steg mot badrummet. Han ser något som lyser i mörkret utanför badrumsfönstret. Ljusskenet letar sig in i lägenheten, och Bengt för undan gardinen med ena handen.

Där ute står femton män i reflexvästar. Ilsket riktandes med sina ficklampor mot Bengts och grannarnas lägenheter.

– Jag undrade vad fan det var för folk, jag hade aldrig sett dem förut. Hade jag vetat vilka det var hade jag gått ut och frågat vad fan de håller på med, berättar han.

Den högerextrema organisationen Det fria Sverige har just annonserat att de har inlett en trygghetsinsats i byn.

Och det är mot Bengt och hans grannar de har riktat in sig.

”Härifrån flyttar man så fort man fyllt 16”

Det är sen februarikväll och både mörkret och snön har lagt sig över Älgarås. Här har nästan allt stängt. Inte bara för dagen, utan för evigt. Sågverket och den gamla banken är sedan länge igenbommade. Byns enda krog stängde i somras.

I Älgarås vill man inte ens bo om man får betalt, men det finns ju inte så mycket att välja på.

På skylten som välkomnar besökare till Älgarås finns en karta och en lista över traktens näringsverksamheter. Det är skralt med namn och listan är kort. Med svart tuschpenna har någon skämtsamt skrivit dit Lidl och Max.

Invånarantalet har stadigt sjunkit sedan 60-talet. Idag bor här inte ens 400 invånare.

– Härifrån flyttar man så fort man fyllt 16. Men jag minns ju hur det var när jag växte upp. Då kunde vi gå från hemmafest till hemmafest på fredags- och lördagskvällarna, säger en ­Älgaråsbo som kör omkring i natten och plogar vägarna.

Idag finns här en närbutik, en kyrka och ett bibliotek. Och så, alldeles i utkanten av byn i en gammal fabrikslokal – ett högerextremt kulturhus.

När vit makt-gruppen Det fria Sverige letade efter en ort att etablera sig i för några år sedan föll nämligen valet på just Älgarås, någon mil från Göta kanal. 2018 öppnade organisationen Svenskarnas hus, ett 546 kvadratmeter stort allaktivitetshus för den svenska högerextrema rörelsen.

Blodiga papper och kanyl

En av Älgarås nyinflyttade invånare är ­30-åriga Josef Williams. Han är ordförande för Det fria Sverige i norra Skaraborg. Klockan är en bit över tio på kvällen och han har precis lämnat en dejt med sin fru.

Josef bor i det område som av Älgarås­borna själva kallas Beverly Hills. Men ingen vet riktigt varifrån smeknamnet kommer, villorna är varken större eller finare än i någon annan del av byn. Hemma har han papegojor och undulater som flyger omkring fritt i huset.

Nu står han klädd i reflexväst i snöslasket utanför Älgarås närbutik och väntar in sina nattvandrarkollegor. Innan klockan slagit elva har två andra dykt upp.

– Vi brukar vara mellan tre och sex. Det varierar lite, säger Josef.

De tre nattvandrarna bär matchande reflexvästar. Ryggarna pryds av en avbildning av byns monument, som skildrar Älgarås historia. Förlagan står intill järnvägsviadukten mitt i byn. Intill avbildningen finns texten ”Trygghetsinitiativet Älgarås”. Västarna har precis kommit från tryckeriet.

Media försöker vinkla det till att det är nazister som är ute och patrullerar. I verkligheten handlar det om att ingen annan gör någonting.

Den 31 januari publicerade Det fria ­Sverige ett meddelande på sin hemsida om att organisationen ”efter de senaste dagarnas oacceptabla händelser i Älgarås valt att inleda en trygghetinsats.”

Meddelandet avslutas med signaturen: ­"Styrelsen för Det fria Sverige Norra Skaraborg”.

Ändå hävdar Josef att initiativet är ­opolitiskt – och inte alls kopplat till varken Svenskarnas hus eller Det fria Sverige.

– Media försöker vinkla det till att det är nazister som är ute och patrullerar. I verkligheten handlar det om att ingen annan gör någonting. Jag och flera med mig kände att något var tvunget att göras åt problemen här. Det är fler ortsbor utan koppling till föreningen, än medlemmar som är med och nattvandrar, säger Josef Williams.

Startskottet var när någon, i slutet av januari, hittade blodiga papper och en kanyl utanför ett av byns hyreshus.

– Sedan dess har vi varit ute varje natt. Och det har varit effektivt. De som har ställt till med problem vågar inte längre härja på nätterna, sammanfattar Josef.

De två andra nattvandrarna vill inte vara med på bild. Det är allt för känsligt att synas tillsammans med Josef. Han är trots allt lokal­ordförande för en organisation vars främsta företrädare har en lång bakgrund inom den svenska vit makt-miljön.

Det var engagemanget i Det fria Sverige som fick Josef Williams att flytta hit i början av 2020.

Älgarås är ett gammalt stationssamhälle, men nu var det länge sedan tågen stannade här. Numera susar tågen mellan Stockholm och Göteborg bara förbi i full fart. Rälsen skär rakt igenom byn.

Slog sönder varmvattenpannan

I en annan del av byn sitter 60-åriga Lotta och är så rädd att hon knappt vågar lämna lägenheten. Värmen i tvårummaren fungerar inte och ute är det någon grad under nollan. För några veckor sedan gjorde någon inbrott i hyreshusets källare och slog sönder varmvattenpannan. Flera i flerfamiljshuset har berättat för Dagens ETC hur man sett män kopplade till Det fria Sverige ta sig in i källaren.

Men Lotta vill inte peka ut någon. Hon känner sig bara rädd.

– Det här är ingenstans jag trivs. I Älgarås vill man inte ens bo om man får betalt, men det finns ju inte så mycket att välja på, säger hon med blicken riktad ner i golvet.

Här har hon bott i några korta veckor. Tidigare hyrde hon ett hus i ett samhälle någon mil härifrån, men var tvungen att flytta när elen bara blev dyrare och dyrare. Här ingår den åtminstone i hyran. Möblerna får knappt plats och ligger huller om buller. Den nya lägenheten känns så liten, säger hon.

Lottas första möte med nattvandrarna skedde redan innan hon på riktigt hade flyttat in. En vän med bil hjälpte henne att bära in flyttlasset i lägenheten när en grupp män med reflexvästar plötsligt samlades runt bilen.

– De ställde sig runt bilen och lyste in med sina ficklampor. ”Ni ska bort härifrån, ni ska bort”, skrek de, berättar Lotta.

Nu är hon rädd för att allt ska spåra ur.

I soffan bredvid henne sitter Jenny som är i tidiga trettioårsåldern. Egentligen är hon här för att träffa en vän i huset, men den senaste tiden har hon ofta hjälpt Lotta med att bära ut soporna. Lotta vågar inte lämna huset själv. Inte ens för den korta promenaden till sopkärlen på andra sidan gatan.

– Folk tänker bara att det är pundare här. Men det finns anledningar bakom saker och ting. Vi har inte haft det så lätt, säger Jenny.

Själv hade hon aldrig ens rört en drog innan hon fyllde 30. Men så föll hon dit. Hennes dåvarande kille misshandlade henne både fysiskt och psykiskt – amfetaminet blev flykten. Så var hon fast.

Efter en tid inlåst på LVM känner hon nu att livet är på väg uppåt. En god man ska ­hjälpa henne att hitta bostad, och igår var hon på jobbmässa.

Så sent som förra månaden dömdes hon för ringa narkotikabrott.

– Det känns som att hela Älgarås är emot det här huset, säger Jenny.

Lotta reser sig ur soffan och rycker i ­gardinerna, som för att se till att de är ­ordentligt fördragna. Hon vill inte att någon ska kunna se att hon är hemma.

– Han brukar stå på tomten och titta in med kikare, säger hon och pekar ut mot grannhuset.

Där, i huset bredvid, bor Magnus ­Söderman, Det fria Sveriges vice ordförande. Han är stor, skallig och har en lång bakgrund inom vit makt-miljön, och har tidigare varit aktiv medlem i nazistorganisationerna Svenskarnas parti och Svenska motstånds­rörelsen, numera NMR, där han enligt Expo var organisationens ideolog.

På bröstet har han en stor swastika intatuerad, och 2011 hyllade han Adolf Hitler i ett inlägg på Facebook. ”Adolf Hitler var en vis, klok och stor man och ett föredöme. Han hade ett stort hjärta, han var god och medkännande, han ville vår ras bästa”, skrev Magnus Söderman då.

Nu bor han här alldeles intill. Ur villans skorsten kommer rök.

När Dagens ETC senare knackar på vid Svenskarnas hus är det Magnus Söderman som öppnar.

– Åk hem till Stockholm igen, säger han kort innan han smäller igen dörren.

Hoppborg och nyckelharpa

Så här dags har de flesta passagerartåg slutat gå. Istället dundrar godstågen förbi med ojämna mellanrum.

– Jag vet inte hur läskiga vi kan vara. Om någon blir rädd så får de väl säga till, så undviker vi att gå just där. Men det är klart att det är bra om de här knarkarna inte vågar ta sig ut och stöka när vi är här, säger Josef Williams.

– Gamla tanter ska inte behöva känna att det eventuellt kommer en knarkare och flyger på dem, lägger han till.

Någon sönderslagen varmvattenpanna vill han inte kännas vid.

– Jag har ingen aning om vem som kan ha brutit sig in. Det kan mycket väl ha varit någon från byn. Det skulle ju vara idiotiskt om vi själva gick in och saboterade i någons hus, säger Josef.

Att nattvandrarna skulle ha omringat Lottas bil menar han är rent påhitt. Som mest har de varit nio, eller kanske tio, nattvandrare ute samtidigt. Men det kan eventuellt ha varit någon som gått fram och fotat bilens ­registreringsskylt, medger han.

– Jag kan förstå att man som tung missbrukare, som håller på med dumheter på nätterna, kan tycka att det är läskigt när det kommer folk med reflexvästar. Det tycker de nog är jobbigt. Vi trakasserar såklart inte folk, hävdar Josef.

Nattvandrarna passerar Svenskarnas hus. Huset ligger i ett litet industriområde inte långt ifrån det nedlagda sågverket. Gatan längre fram tycks främst användas som ­parkeringsplats av ett åkeri, och gatan kantas av stora röda lastbilar.

I somras anordnade Det fria Sverige en sommarfest här på tomten. Bland aktiviteterna fanns fiskdamm, tipspromenad och ­nyckelharpa-framträdande. Affischen om ­festen sitter fortfarande uppnålad, i klara färger, på byns anslagstavla.

– Vi försöker få hit byborna. Ibland ­kommer de, ibland inte. Till sommarfesten var det en del som kom, och det förstår man ju. Vi hade hoppborgar och grejer. Det får ta den tid det tar, eller inte alls, säger Josef Williams.

Jag skiter fullständigt i dem. Jag är inte rädd för de där låtsaspoliserna

48 brott på ett år

Att Det fria Sverige etablerade sig i Älgarås ­berodde dels på närheten till E20, men också på de låga huspriserna. Målet är att på sikt köpa fler fastigheter. En av föreningens inspirationskällor är den tidiga arbetarrörelsen, som byggde parallella samhällsstrukturer som Folkets hus och Konsum.

I samband med köpet av industrifastig­heten i Älgarås utkant beskrev Daniel ­Frändeby, dåvarande ledamot i Det fria Sverige, det blivande kulturhuset som ”en milstolpe i den nationella kampen”. Föreningens ordförande Dan Eriksson konstaterade i samma veva att ”något liknande har inte funnits i Sverige sedan Manhemsalen”.

Samfundet Manhem var en svensk ­nazistisk förening som under 1930-talet hade en möteslokal på Odengatan i Stockholm. Samfundet förde bland annat register över judar i Sverige.

Promenaden fortsätter genom byn.

Ur ett rent polisiärt perspektiv finns ingen anledning att vara orolig i Älgarås. Det menar Fredrik Malm, chef för polisområde Skaraborg.

– Det finns ingenting i brottsstatistiken som sticker ut på något sätt, säger han.

I snitt rapporteras här fyra brott i månaden. Under hela förra året, 48 stycken.

– Jag kan inte ha någon synpunkt på om boende i en ort väljer att gå ut och nattvandra. Jag får inte ha någon värdering på vilken politisk åskådning man har, oavsett vilken inrikting det är. Men nattvandringar måste ju ske på ett sätt som ligger inom lagar och regler. Att det inte blir några medborgar­garden, det är det viktiga för mig, säger Fredrik Malm.

”Vi är inte guds bästa barn”

Lottas granne Bengt, han som först fick syn på nattvandrarna genom badrumsfönstret till tonerna av Black Sabbath, sitter i soffan i sin nystädade lägenhet. På bordet framför honom ligger ett paket röda Prince och längs väggarna står tavlor med gatukonst. Till utseendet tycks de vara nyinköpta på Ikea. Här finns också några guldmålade Buddha-­statyer.

Bengt är stor och reslig. Armarna och händerna är täckta av tatueringar, och runt halsen hänger en stor silverlänk.

– Jag skiter fullständigt i dem. Jag är inte rädd för de där låtsaspoliserna, säger Bengt.

Sedan han flyttade hit för nästan exakt ett år sedan har han mest hållit sig för sig själv. Dagarna brukar han spendera nere i flerfamiljshusets garage för att meka med sina mopeder. När han var yngre importerade han amerikanska veteranbilar till Sverige.

Mest av allt vill Bengt bara ha lite lugn och ro. Särskilt sedan han för några år sedan diagnosticerades med leukemi.

– Jag har inte sett något bråk sedan jag flyttade hit. Här i Älgarås är det stendött efter klockan fem. Och nu säger de att de har hittat en kanyl här utanför, men det kan ju vara vad som helst. Det kan ju för fan vara en insulinnål.

Bredvid honom sitter kompisen Kenneth. Han är ökänd inte bara på orten, utan i hela socknen. Som ung – nu är han i femtioårsåldern – reste han runt i hela Skaraborg och slogs med raggare. Ryktet som buse har han sen aldrig riktigt blivit av med.

– Jag flyttade härifrån för några år sedan. Stämningen här är inte så himla kul. Jag kände att jag behövde titta över axeln hela tiden. Jag har alltid känt mig utanför, säger han.

– Jag har haft mitt liv och det har inte varit så jävla lätt. Det har varit in och ut på kåken, in och ut.

Nu är han på besök för att sova på Bengts soffa. Han är sedan en tid tillbaka hemlös.

Även Bengt har spenderat perioder på kåken. 17 år totalt, i flera olika vändor, slår han fast vid en snabb huvudräkning.

– De här nassarna skulle testa att sitta på Kumla, som jag gjort. Men det är långt tillbaka i tiden. Jag har suttit inne för narkotika­brott och en massa annan skit. Men aldrig för något våldsbrott. De har liksom ingenting att frukta från mitt håll. Om något så hjälper jag till att hålla tjuvar ­borta härifrån, säger han och lägger till:

– Vi är inte guds bästa barn, någon av oss. Vi har haft våra liv. Men vi skulle aldrig ge oss på någon annan.

Flydde från Syrien till Laxå

Under tiden sitter Bassel Kasselman hemma i sin tvåplansvilla och undrar hur han kunde hamna i den här situationen. Han äger den fastighet som nu är i centrum för konflikten i Älgarås.

– Jag menar, jag äger det här huset för att tjäna pengar, inte för att få problem, säger han med en suck.

Bassel Kasselman är affärsman ända ut i fingerspetsarna och innan han flydde krigets Syrien ägde han en kalaspuffsfabrik i ­Damaskus. När han och familjen först ­landade i ­Sverige tog Bassel fram en karta och lät slumpen avgöra var han skulle bygga upp sitt nya liv.

Fingret landade på Laxå, några mil från Älgarås.

– Vi hoppades att vi skulle kunna åka hem till Syrien inom några veckor eller månader. Men till slut var jag tvungen att bestämma mig för vad jag ska göra här. Först tänkte jag advokat, men insåg att det skulle bli svårt med språket. Så jag bestämde mig för att köpa en fastighet, säger han.

Jag kanske skulle kunna bedöma en person i mitt hemland. Men hur ska kunna veta om någon är en knarkare här?

2016 köpte han så huset i Älgarås. ­Fastighetsbolaget har han döpt efter sina två döttrar.

Redan vid köpet fanns ett avtal med ­Migrationsverket om att ha huset som flyktingboende. Men det var för mycket problem, tyckte Bassel. Han ville ha ett helt vanligt hyreshus. Med helt vanliga hyresgäster.

– Så jag sa upp kontraktet med Migrationsverket och började arbeta för att fräscha upp lägenheterna. Det la jag flera månader på. Sen försökte jag hitta nya hyresgäster. Jag ville liksom ha vanliga arbetare och pensionärer, som redan har sitt liv här.

Sedan rullade det på. Tills nu. Den 31 januari i år fick Bassel ett samtal från ett nummer han inte kände igen – det har med tiden visat sig tillhöra Det fria Sveriges ordförande i ­norra Skaraborg, Josef Williams.

– Jag visste inte vem det var, men han sa att han hade hittat en kanyl utanför huset. Jag ringde polisen, men jag hade ju inte själv sett något. Jag kan inte bara gå in till hyresgästerna och titta hur det ser ut inne hos dem. Det fanns inte så mycket jag kunde göra, säger Bassel.

Några måste flytta

I förra veckan träffade han nattvandrarna. Mötet hölls på gatan utanför huset. Tillsammans diskuterade de vilka hyresgäster som har rätt att stanna – och vilka som måste dra från byn.

– Jag kanske skulle kunna bedöma en person i mitt hemland. Men hur ska kunna veta om någon är en knarkare här? Är det om man är tatuerad?, frågar sig Bassel.

Nu har han bestämt sig för att rådfråga Svenskarnas hus innan han tar in några nya hyresgäster. Det blir enklast så.

– De bor ju själva där och kan orten. De känner de flesta som bor där och säger att de bryr sig om Älgarås, säger han.

Då och då lägger Josef Williams upp bilder och statusuppdateringar från nattvandringarna i den lokala Facebookgruppen ”Allt om Älgarås”. Men dem kan inte de boende i det utpekade huset se – de har blockats. Josef Williams är själv gruppens moderator.

Istället får Lotta, Bengt och de andra hyresgästerna höra om bilder på kanyler och misstänkt stöldgods via omvägar.

Budskapet är tydligt: Här är de inte ­välkomna.

Den som tittar lite närmre på bilderna ser att nästan alla i själva verket är tagna i ett närliggande samhälle.

Nedlagt flyktingboende

Nattvandringen har pågått i en knapp timme och de tre männen i reflexvästar passerar tre nedsläckta lägenhetslängor. Här hörs knappt godstågen längre. Josef Williams får syn på fotspår i snön.

– Det är nog bara någon som varit ute med hunden, får han till svar av en av de andra.

I de tre lägenhetslängorna drev Migrationsverket fram till 2020 ett asylboende. När verksamheten lades ner försvann en stor del av Älgarås befolkning över en natt. De tre tomma hyreshuslängorna står kvar. Nedsläckta och länsade på koppar.

När Det fria Sverige anordnade en fest för föreningens medlemmar i september 2020 höll Magnus Söderman, han som bor granne med det utpekade huset i Älgarås, ett tal. Han berättade glatt att Migrationsverket beslutat att lägga ner flyktingboendet i de tre hyreshuslängorna. I nästa andetag beklagade han sig över att föreningen inte ”kunde göra det själva”. Under talet förutspådde han också att Det fria Sverige i framtiden ska kunna ”hålla Älgarås”.

Få i byn vet vart de flesta av flyktingboendets tidigare invånare har tagit vägen. Men ett tiotal köpte hus i Töreboda en kvart söderut.

Och där finns en liten, men levande motrörelse.

Det uppstår ett tomrum. Om inte vi antirasister fyller det tomrummet kommer det fyllas med högerextremister.

Sammanhållningens hus

Hossein Mostafa är ordförande i den anti­rasistiska föreningen Tillsammans för Töreboda. Även han kom till Sverige från krigets Syrien. Nu sitter han hemma i den enkelt inredda lägenheten i centrala Töreboda, ­kommunens centralort. I bakgrunden står tv:n på med barnprogram i grälla färger. Hosseins son sitter bredvid och lyckas bara knappt, och ibland, slita blicken från skärmen.

– Det är det här som händer när välfärdsstat och etablerade folkrörelser drar sig tillbaka. Det uppstår ett tomrum. Om inte vi antirasister fyller det tomrummet kommer det fyllas med högerextremister, säger Hossein.

När Det fria Sverige först etablerade sig i Älgarås, som ingår i Töreboda kommun, mobiliserade Hossein och Tillsammans för Töreboda. Föreningen har funnits i snart tio år, och kallar sig själv för demokratins immunförsvar.

På somrarna brukar de anordna fester och aktiviteter för barn och vuxna nere vid Göta kanal.

2018 inledde Tillsammans för Töreboda en insamling för att bygga ett Sammanhållningens hus, som svar på Svenskarnas hus. Men det är en kamp i uppförsbacke, och insamlingen har gått trögt.

– Vi försöker sprida kärlek och gemenskap. Svenskarnas hus sprider bara hat. De har inget annat att göra, därför går de runt på gatorna och kallar det för nattvandring, säger Hossein Mostafa.

– Det skapar bara splittring. De ställer bara grupper emot varandra, lägger han till. •