– Hela generationer blev föräldralösa. I vissa samhällen saknades alla mellan 30 och 50 år.

Samtidigt skickade Anders Sultan ner sitt kolloidala silver till grannlandet Kenya. Under 2005 och 2006 lanserades det som ett alternativ till bromsmediciner, det som idag kallas antivirala läkemedel. Han var involverad i ett experiment på hiv-positiva kvinnor och barn, vilket Dagens ETC kunde avslöja igår. 

Anders Sultan tonar idag ner sin roll och menar att han var en av flera “godhjärtade människor som delade ut produkten till behövande”. 

– Fattiga kvinnor som lever med hiv och som har barn som är hiv-positiva. Jag kan inte ­tänka mig en mer sårbar grupp. Att rikta in sig just på den ­gruppen med falsk marknadsföring samtidigt som de låter bli att ta de här supereffektiva medicinerna som kan rädda deras liv och deras barns liv. Det är obegripligt och omoraliskt. 

Det säger Anna Mia ­Ekström, som idag är infektions­läkare och professor i global ­infektionsepidemiologi vid ­Karolinska institutet i Stockholm. 

Bluffsilver ersatte mediciner

Hon har jobbat med hiv i 20 år, med flera vändor till just Kenya, och avfärdar de påstådda effekter av silvervatten mot hiv som Anders Sultan öppet har propagerat för.

– Det är helt absurt och djupt omoraliskt att påstå det. Däremot så vet vi med oerhört stor säkerhet att de antivirala ­mediciner som vi använder i sjukvården över hela världen är otroligt effektiva. Man kan leva ett långt friskt liv, är inte längre smittsam och kan leva tills man dör av något helt annat. De är inget mindre än mirakel­mediciner, säger Anna Mia Ekström.

Silverexperimentet pågick i 18 månader. Vad blir ­konsekvenserna för ett hiv-positivt barn som inte får sina antivirala mediciner på så lång tid? 

– Det är otroligt allvarligt. Det kan leda till döden. Ett barn som föds med hiv som inte får antivirala läkemedel löper 50 procent risk att dö före två års ålder. De riskerar också att få ­irreversibla skador på immunförsvaret, säger Anna Mia Ekström.

”Många var desperata”

Hon minns 2005 som året då de antivirala medicinerna, som då kallades bromsmediciner, började tillgängliggöras i Afrika på riktigt. Vid sidan av logistik och finansiering brottades man med en utbredd stigmatisering. Men samtidigt som FN:s Världshälsoorganisation storsatsade på att nå ut med läkemedel och gräsrotsorganisationer arbetade för en kunskapsökning fanns aktörer som motarbetade kraftsamlingen. 

– Människor kämpade för att fler skulle få tillgång till behandling. Samtidigt såg jag kvack­salvare, organisationer och personer som försökte lura människor att avstå från ­antivirala medel för att prova på andra sätt att bli friska. Många hiv-positiva var sårbara och desperata på den här tiden. Man hade sett släktingar, vänner och partners dö i aids och var beredd att göra i princip allting för att bli frisk, säger Anna Mia Ekström.