Hettans konfliktlinjer går genom överklassens tillflyktsort

Att köra runt den långsmala Comosjön tar tid och både turister och lokalbor tar gärna båten istället. Jag gör ett besök hos Antonio ”Antonello” Anselmini som säljer färjebiljetter i Mandello del Lario. På väggen inne på biljettkontoret hänger en svartvit bild på en översvämning som skedde på sextiotalet, men Antonello Anselmini tar med mig ut på kajen som har anor från 1905 och visar var färjorna lägger till.

– I Mandello är det sällan problem, sjön blir snabbt djup här, men jag hörde att de börjar få problem borta i Bel­laggio. Titta här!

Han pekar ner i sjön där kajens pålar försvinner djupt ner i det klara vattnet. Antonello Anselmini förklarar att sjön är hårt reglerad och vattennivån aldrig tillåts sjunka mer än 40 centimeter under den hydrologiska nollan, och det är precis där vattennivån ligger nu.

– Sjunker vattenståndet lägre än så kan båtarna inte lägga till, och då stängs slussen nere vid Olginate, förklarar han.

Titta på bergen! De börjar redan bli bruna, en månad för tidigt!

Att sjön sjunker har Antonello Anselmini varit med om förut – men aldrig sommartid.

– Det konstiga är att det händer i juli. Vattenståndet sjunker varje år i januari, eller möjligtvis februari, för på vintern får sjön inget vatten från bergen eftersom allt är fruset. Sedan stiger det igen på våren när det smälter. Men i år har vi knappt fått något regn och vi fick ingen snö alls i vintras, så det har inte bildats några vattenreserver. Det sägs att det inte har varit så här torrt på över 50 år.

I en av gränderna intill torget i Mandello sitter pensionerade fiskaren Pietro Barutti och tar igen sig i skuggan.

– Jag har arbetat som fiskare i 68 år, säger han stolt. Pappa och farfar var också fiskare. Abborre och sik har vi fiskat. Och skarpsill. Men fisket idag är inte vad det har varit. Men det beror inte så mycket på att vattnet sjunkit, det är nog andra saker som spelar in. De nya lagarna, kanske? Jag ger inte mycket för de där lagstiftarna, de ska var så kompetenta, men jag vet inte…

Pietro Barutti berättar att inte heller han kan minnas att sjön varit så låg i juli. 

– Och inte har jag varit med om en sådan här värme heller! Titta på bergen! De börjar redan bli bruna, en månad för tidigt!

Vi går in hos familjen Barutti och det är betydligt svalare inne i det gamla stenhuset. Pietro Barutti tar fram ett foto på två kvinnor i en traditionell Luciabåt som ligger mellan två huskroppar. Kvinnorna i båten på bilden är Pietros mor och moster och bilden är tagen på gatan utanför huset.

– Den är från det där året när det var ett sådant regnoväder i Valtellina, när nu det var. Någon gång på åttiotalet. Men folk var ju vana vid översvämningar. När vattenståndet steg så flyttade de helt enkelt upp på övervåningen, och när vattnet sjönk undan så flyttade de ner igen, berättar Pietro Barutti.

När det är så här lågt äter sig sjön in under husgrunderna

Översvämningarna är ständigt närvarande och många verkar mer intresserade av att tala om dem än om lågvattnet, trots att det inte skett någon stor översvämning sedan 1993. Kanske är de höga vattenstånden mer bekanta och lättare att hantera, medan torkan är något nytt och mer skrämmande. När jag frågar om framtiden rycker Pietro Barutti på axlarna.

– Vi får väl anpassa oss. Men politikerna ger jag inte mycket för. De gör bara det som är bäst för dem själva.

Jag fortsätter norrut längs kusten, till floden Fiumelatte. Namnet Fiumelatte betyder mjölkfloden, eftersom vattnet alltid forsar fram och är skummande mjölkvit. Floden är en av Italiens kortaste med sina 250 meter och allmänt mytomspunnen. Den ingick som ett obligatoriskt stopp i den forna europeiska elitens bildningsresor, Grand Tour, och självaste Leonardo da Vinci har studerat den korta floden som vintertid är helt torrlagd för att sedan forsa fram på våren och sommaren när snösmältningen kommer igång. I slutet på oktober torkar floden ut igen för att sedan helt försvinna fram tills nästa vår. Men i år är Fiumelatte snustorr redan i juli.

Tidigt nästa förmiddag träffar jag skepparen Elios Amati, en gladlynt rund man som skrattar mycket. När vi börjar prata om vattenståndet tar han upp en tabell med mätningar från vattenregleringskonsortiet som visar vattenståndet vid mätstationen i Malgrate dag för dag.

– Här på vattenregleringskonsortiets hemsida ser man att det här är första gången som vattennivån sjunker till -40 sedan de dämde vid Olginate.

Siffrorna på skärmen visar att vattenståndet så här års brukar ligga mer än en meter högre än idag, och det lågvattnet har stor inverkan, förklarar Elios Amati.

– När det är så här lågt äter sig sjön in under husgrunderna. Vågorna slår mycket lägre än vanligt nu när färjorna kör förbi eller när det blåser.

Jag frågar om erosionsproblemet inte förekommer när vattenståndet sjunker på vintern, men Elios skakar på huvudet.

– Visst sjunker det på vintern, men det blir sällan så här lågt. Oftast går det inte under den hydrologiska nollan. Nu ligger vi 40 cm under nollan och sjunker det ännu mer så kan inte båtarna lägga till, det blir översvämning i avloppen, dockorna eroderas, man kommer inte åt kajerna. Fisket kanske också påverkas, för vattnet är ju mycket varmare än vad det brukar… Det var ju en stor fiskdöd i floden Serio vid Bergamo häromdagen på grund av värmen och torkan. Det är inte så långt härifrån.

Elios Amati förklarar vidare att regleringen av sjön är komplicerad.

– De måste ju ta hänsyn till både sjöfarten, vattenkraftverken och lantbruket. Det är många olika parter som vill vara med och påverka och alla ser mest till sina egna intressen och ger man vatten till en så är det någon annan som blir utan. Även om det finns en del vatten uppe i bergen i Valtel­lina så kan de inte släppa på mer, för då slutar vattenkraftverken fungera. Och lantbruket har fått ställa om. Det går exempelvis åt jättemycket vatten för att odla ris. Ja, ungdomarna som växer upp nu, de kommer inte att få det lätt. Det kanske inte verkar så, men jag är pessimist, och det vete fåglarna om vi kan lyckas få rätsida på det här.

De som bor precis vid sjön klagar alltid mest, men det är de nere i dalen som drabbas hårdast

När jag lämnar Elios Amati sitter hans tama häger på taket mitt emot och spanar. Den får fisk på Elios innergård varje morgon och när den ser att jag är på väg bort flyger den över muren och försvinner in till Elios.

Om Elios Amati är uppgiven är ingenjör Luigi Bertoli luttrad. Han är anställd vid vattenregleringskonsortiet för floden Adda, Comosjöns huvudsakliga utlopp, och han är den som fattar beslut om sjöns reglering.

– Det här är de lägsta värdena vi har haft på 77 år och folk ringer och klagar hela tiden. Båtarna går på grund! Turisterna sticker om vattnet blir för lågt! De som bor precis vid sjön klagar alltid mest, men det är de nere i dalen som drabbas hårdast. Dessutom är det dalen som betalar för regleringen, inte de vid sjön.

Vattenregleringskonsortiet är en oberoende offentlig myndighet som ligger under Miljöministeriet och Luigi Bertoli beskriver sin roll som att vara pilot på ett flygplan.

– Det är jag som har informationen och beslutsunderlaget och det är jag som måste fatta besluten. Jag kan inte lyssna på den som skriker högst när det är så många intressen som ska vägas in. Jag menar, du går ju inte in i cockpit på ett flygplan och ber piloten ändra kurs bara för att det skulle passa just dig bättre!

Luigi Bertoli berättar att bevattning är högt prioriterat när det gäller vattenfördelningen, men att man samtidigt måste ta hänsyn till att vattenreserverna uppe i Alperna inte blir för låga, för då stannar vattenkraften som blivit än mer viktig under sommarens energikris och brist på gas. Den privata båttrafiken är däremot lågt prioriterad.

– Ingen har bett dem köra just där med sina motorbåtar! Och de kan ju börja med att rensa i hamnarna om det nu är så grunt. Det ligger hur mycket skräp som helst på botten! Men det är billigare att ringa och gnälla hos oss än att betala för städning!

Vad blir det härnäst? Gräshoppor?

Tack vare reglering av Comosjön och fördämningen vid Olginate kan man än så länge förhindra att vattenståndet sjunker lägre än vad det redan gjort. Men hur blir det i framtiden? Professor Filippo Giorgi vid Abdus Salam International Center for Theoretical Physics i Trieste, ICTP, och före detta vice ordförande för IPCC, förklarar.

– Till att börja med så har vi haft ett exceptionellt år i Italien. Vi hade en mycket torr vinter med torka som fortsatt ända fram tills nu. Vi ligger cirka 45–50 procent under medelvärdet för nederbörd, vilket är extremt. Sedan har vi knappt fått någon snö och därmed ingen snösmältning, och när glaciärerna inte har något skyddande snötäcke så tillbakabildas de. Allt detta sammantaget har skapat en ”perfekt storm” som lett till att praktiskt taget alla våra sjöar och vattendrag har ovanligt låg vattenföring i år.

Filippo Giorgi konstaterar att årets sommar ligger i linje med klimatprognoserna för medelhavsområdet där vi har en tydlig trend med minskad nederbörd, fler skyfall och en stark temperaturuppgång, framför allt på sommarhalvåret. 

– I Alperna blir det lite annorlunda eftersom bergskedjan bildar en så kallad orografisk barriär som fångar in en del nederbörd. Men den här sommaren ger en fingervisning om vad som kan bli det nya normala om 40–50 år, om vi inte gör något åt saken. Och det betyder att vi ibland kommer att få somrar som blir ännu värre, med temperaturer upp emot 45–50 grader i norra Italien.

De alpina glaciärerna har stor inverkan på vattenståndet i sjöarna och klimatprognoserna pekar på en kraftigt minskad glaciärvolym framöver. 

– Även om vi vidtar kraftiga åtgärder så kommer cirka 60 procent av glaciärerna att försvinna. Sedan får man komma ihåg att det är svårt att göra bra prognoser för vattenståndet i sjöarna, eftersom de är så beroende av mänsklig påverkan och hur de regleras. Men att vi kommer att ha en minskad vattentillgång, det står helt klart, och det kommer sannolikt att innebära lägre medelvattenstånd i sjöarna i framtiden, säger Filippo Giorgi.

Elios Amati tar hjälp av humorn när han spekulerar om framtiden.

– Först kom pandemin, sedan kriget i Ukraina och nu torkan och med den svälten. Vad blir det härnäst? Gräshoppor? Nu när jag tänker på det, var det inte ett inslag om en gräshoppsinvasion på Sardinien på nyheterna för ett tag sedan? Alltså, jag skojar bara, men man kan ju inte låta bli att undra vart vi är på väg.

Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod, ska Hera­kleitos ha sagt, och det verkar även gälla sjöar. Comosjön är inte samma sjö som när jag var liten, och det verkar stå klart att den kommer att fortsätta förändras. Frågan är bara hur.