I höstas fick en annan känd blondin – Marilyn Monroe – nytt liv på duken i form av ”Blonde”. Titeln är smart, en blinkning till världens kändaste blondin och en metonym för sexig och/eller korkad kvinna.
Gemensamt för Barbie och Marilyn Monroe är att de är två produkter, avsedda att projicera fantasier på. Man skulle kunna hävda att varje årtionde har sin egen sådan. 1990-talets var utan tvekan Pamela Anderson. Förra året förärades hon en egen tv-serie där varje ruta osade sex. Senare denna månad kommer dokumentären om henne - ”Pamela, A lovestory”, där Anderson vill ”äga sitt eget narrativ” och bekräfta att den blondinroll hon tilldelades valde hon att spela. Hollywoods studiosystem producerade många blonda fantasiobjekt mellan 1920–1960-talet. Skådespelarna kontrakterades till ett visst antal filmer mot att studion fick forma dem som de ville. Man gav dem nya, sexiga namn, personligheter och utseenden. Att förvandla dem till glamorösa blondiner var standard.
Men att vara en ”falsk” blondin är dyrt och kräver hängivenhet i form av regelbundna, kostsamma besök hos frisören. På sätt och vis blir man fastkontrakterad även där. Frivilligt förstås, men under de mörka rötternas diktatur. Monroe ska ha låtit sin hårkolorist flyga till Los Angeles från San Diego varje lördagsmorgon.
Möjligheten att bleka håret själv slog igenom i USA 1956 med Clairols produkter och sloganen ”Är det sant att blondiner har det roligare?”, vilket följdes upp med ”Om jag bara har ett liv, låt mig leva det som blondin” vilket fick antalet amerikanska kvinnor som färgar håret att gå från 7 till 40 procent. De flesta blonderade det.
Sloganen är inte dum. Den tydliggör kvinnan man är: (tråkig brunett) och kvinnan man vill vara: (skojig blondin).
Den pekar också på blondinens dualitet. Å ena sidan oskuldsfull, å andra sidan sexig. Det ena en subkultur av det andra – blondinen är ofta inte medveten om sin sexighet. Hon är för dum och oskyldig för det.
Ljust hår har varit ett skönhetsideal i årtusenden. Gudarna i nordisk mytologi är blonda, flera grekiska gudar har gyllene lockar. Ljust associeras med renhet, oskuld, ungdom, hälsa, fertilitet och ouppnåelig skönhet.
I sagorna är de vackra och oskuldsfulla prinsessorna blonda. Från gammal folktro (Rapunzel och Guldlock) till moderna berättelser om gott och ont: Betty/Veronica, Sandy/Rizzo, Krystle/Alexis…Men ljust hår hör också ihop med ljus hy, ett ideal som tagits till sin farliga extrem i bilden av ariern som den överlägsna människan.
Under Trumpåren (2017–2021) noterade man att i stort sett alla kvinnliga nyhetskommentatorer och politiska programledare på Fox News var blonda. Det var inte bara den gula nyansen som var gemensam, frisyrerna också – snedbena, volym, inramning av ansiktet. Det var inte den sexiga platinablonda Monroe-nyansen (eller frisyren) utan den fräscha tvåbarnsmammans askblonda färg på den kontrollerade och ordningsälskande kvinnans frisyr.
Detta är en utveckling som skett de senaste tio, tolv åren. 2016 visade en undersökning (Berdahl, Alonso) att 35 procent av alla kvinnliga senatorer var blonda och 45 procent av kvinnliga vd:ar (urvalet var de 500 företag som tidningen Forbes listat som USA:s största med kvinnlig vd). Detta kan förvisso förklaras med att blonda människor tenderar att ha vit hud och att vita människor tar upp mycket plats inom både näringslivet och politiken. Men förklaringen räcker inte hela vägen – 2005 publicerades en studie som visade att endast två procent av de manliga vd:arna på 500-listan är blonda.
Här finns inte nödvändigtvis ett motsatsförhållande. Undersökningar visar att blondiner fortfarande anses lite korkade och lättmanipulerade. I business- och politiksammanhang kan det betyda att blonda kvinnliga chefer uppfattas som mindre hotfulla.
Samtidigt upplevs konventionellt attraktiva kvinnor som snällare och mer socialt begåvade, enligt forskning. Det gör att blondiner befordras på jobben snabbare än sina mörkhåriga kollegor. Blonda kvinnor tjänar dessutom 7 procent mer än icke-blonda, enligt en australiensisk undersökning publicerad 2010.
Att vara blondin idag kan därför betyda ett försprång. Vill man kan man säkert hitta bevis för det i, säg, Hillary Clinton eller Ebba Busch.
Det kan också betyda politisk inriktning. Det kan betyda ung och ambitiös.
Men nytt för samtiden är att blondinen också vidgat sig. Beyoncé är blond (ibland), systern Solange också. Kim Kardashian är blond (ibland). Jennifer Lopez och Zoë Kravitz också, när de har lust. Idag går det knappt att söka på ”blont hår” eller säga det till frisören, i stället används ord som mushroom blonde, tweet blonde och ice cube blonde.
Blond i dag har kommit att innefatta en markering mot vitheten snarare än en omfamning av den. Ljust hår är inte likställt med ljus hy. Men de gamla klassiska blondinerna fortsätter dissekeras och dekonstrueras på duk.
