Jord i städer blir så hård att vattnet inte rinner ner. Rötterna förtvinar.

Det kan låta märkligt, plantera utan jord? Men Björn Embrén, som bland annat i sitt liv vunnit ett pris på 10 miljoner kronor till Stockholms stad, för en idé om användning av egentillverkad biokol i städers växtbäddar, förklarar att jord som säljs ju tillverkas av en blandning av sand, lera och torv, material som bör stanna där de är. Istället har han hittat en metod som bygger på att cirkulera material, och som gynnar växtligheten.

Björn Embrén har inte alltid tittat på sina händer med samma tillfredsställelse. Långt tidigare i livet, när han jobbat ett tiotal år som parkarbetare i de centrala delarna av Stockholm och tittade på de kroniska skador hans händer ådragit sig av allt arbete, fanns en annan känsla: Vad håller vi egentligen på med? Varför växer inte träden i våra städer och varför frågar sig ingen varför?

Egentligen var det kanske inte så konstigt att träden mådde pyton. 

Träd, buskar och blommor behöver vatten, näring, syre, gasutbyte och möjligheter att låta rötterna växa. Och hur lätt är det i stadsmiljöer, där jorden kompakteras av både tung trafik och människorna som lever där? Jord i städer blir så hård att vattnet inte rinner ner. Rötterna förtvinar.

När man som Björn Embrén ägnat sig åt plantering av mer än hundra tusen blommor och 60–120 000 lökar varje år i krukor och rabatter, tillsammans med sitt parklag, blir det svårt att blunda för hur träd och växter mår i staden. 

– Vi såg att det tog runt sju år innan träden kom igång och började växa och det var bara så det var.

Sju år är egentligen en orimligt lång tid. Ändå har Björn Embrén inget minne av att det på den här tiden, på 1980-talet, fanns några tankar om att det skulle gå att ändra.

Så småningom blev han arbetsledare och när skötseln av de kommunala grönytorna i staden läggs ut på entreprenad omvandlas jobbet till en tjänst i ett entreprenadföretag.

Han fortsätter grunna över detta med jorden i anläggningar av växtbäddar. Han ser ju att nytillförd jord i planteringar för perenner och sommarblommor fullkomligt havererar efter bara något år. Något skaver och Björn Embrén börjar experimentera, provar olika sätt att blanda lera med organisk näring istället – men resultatet är klent. 

Hans engagemang gör ändå att han efter tio år som arbetsledare, år 2001, erbjuds en tjänst som trädspecialist på dåvarande Gatu- och Fastighetskontoret i Stockholm.

Snart inventerar han hur träden mår och inser att det är riktigt illa ställt. 30 procent av träden i staden är döende.

Men han är inte ensam om att vara bekymrad. Nytänkande om växtbäddar och trädplanteringar i städers hårda ytor pågår i flera länder, som Nederländerna, Danmark och Tyskland. Och det är när han reser till Tyskland och tar del av universitetet i Hanovers forskningsprojekt om växtbäddar för träd i stadsmiljö, som poletten trillar ner. Där hade de under tio år provat olika blandningar att odla i, allt ifrån ren kompost till rena stenfraktioner (vilket även kallas makadam). Resultatet var mycket tydligt: Den bästa rot­utveckling sker i de öppna ventilerade stenmaterialen.

– Den här forskningen är den som har haft störst inverkan på utvecklingen av Stockholms växtbäddar, förklarar Björn Embrén.

Några dagar senare möts vi igen, vi ger oss ut i staden och ser vad som förändrats de senaste 20 åren. Idag används ingen jord alls när Trafikkontoret i Stockholm planterar träd. Det har Björn Embrén sett till. Istället planteras de i en blandning av makadam, biokol och kompost – alltihop cirkulära material. 

Tillsammans med biokolsspecialisten Mattias Gustafsson och Chidambar BS som arbetar med biokol och kompost i Indien och är på tillfälligt besök i Sverige för att utbyta kunskap, rör vi oss i staden. Första anhalten är Farsta, där Björn Embrén tar oss till Farstavägen, den lägsta punkten i området som blev kraftigt översvämmat sommaren 2021. Ett skyfall som höll i sig i dagar gjorde att flera vägar i området blev översvämmade och dagvatten (regnvatten) steg även upp i husens källare i området. Den viktigaste insatsen för att förhindra att det sker igen – och vi vet ju att klimatkrisen kommer att föra med sig fler ihållande skyfall – är enligt Björn Embrén inte att bygga ut dagvattenkapaciteten, det är att plantera träd, i just blandningen av makadam, biokol och kompost.

– Den totala kostnaden av varje träd som planteras är för kommunen ungefär 150 000 kronor, allt anläggningsarbete inkluderat, så det är inte troligt att kommunen skulle prioritera att göra den här bakgatan vackrare genom att plantera träd, det är helt klart så att det görs för att hantera dagvatten vid kommande skyfall.

Det har nämligen visat sig att kolmakadam fungerar mycket bra för att filtrera och hålla kvar dagvatten från hårdgjorda ytor i stadsmiljö. Det gör att problemen med översvämningar (och även spridning av orenade miljögifter i staden från dagvattnet) kan hindras om man bygger uppsamlingsmagasin av biokolet i form av växtbäddar.

Anläggningen är inte klar här i Farsta, så växtbäddarna omges av höga byggstaket, men vi klättrar över för att kunna titta närmare.

Att anlägga i kolmakadam gör inte bara att träden växer bra, bäddarna blir även urbana kolsänkor.

Björn skiner som en sol när han ser de många olika träden – och att ett av dem är en uppstammad idegran.

– Det är ett träd som blev nästan utrotat i Europa på 1500-talet, berättar han.

Idegranens böjliga stam gör den ytterst lämplig till pilbågar, vilket gjorde att engelsmännen köpte upp i princip alla, för att vinna ett krig.

Björn Embrén böjer sig ner och visar brunnarna vid vägkanten som samlar upp dagvatten och leder det in i växtbädden. Bädden är bara cirka 80 centimeter djup, och marken under den nivån är hårt kompakterad, så det innebär att vattnet stannar i växtbädden och gynnar träden.

– Den luftiga blandning vi använder gör att dagvattnet rinner undan extremt snabbt. 

Även detta att gatubrunnarna leder in vatten till växtbäddarna är tack vare Björn Embréns experimenterande. Förr leddes regnvatten till avlopp – och parkarbetarna slet hårt för att vattna växtligheten.

Att anlägga i kolmakadam gör inte bara att träden växer bra, bäddarna blir även urbana kolsänkor.

Biokol förmultnar oerhört långsamt. Det finns olika beräkningar av hur stabilt biokol är, vissa forskare säger att det kan brytas ner på cirka 2 000 år, andra bedömer att det tar minst 40 000 år. 

2018 klassades biokol som en ”Negative Emission Technology” av FN:s klimatpanel IPCC.

– När biokol används i planteringar är den, förutom en jordförbättrande produkt, alltså en långsiktig kolsänka, säger Mattias Gustafsson.

Han förklarar att det är svårt att få entydiga vetenskapliga resultat på biokol eftersom det inte är ett homogent material. Olika biokol kan ha vitt skilda egenskaper beroende på från vilken biomassa och i vilken teknik det är producerat. 

– För att göra säkerställda och jämförbara analyser måste forskningen ha tillgång till exakt samma biokol och veta just det specifika biokolets egenskaper. Så ibland får vi kanske nöja oss med det som vi ser här: Det fungerar, och det fungerar väldigt bra!

Samtidigt är han ändå involverad i ett forskningsprojekt som ska jämföra planteringar i biokol av olika storlek.

– Om den studien visar att biokolets storlek inte spelar roll är det viktigt, för då behöver inte biokolen sorteras och blir billigare för inköparen.

Vi förflyttar oss till Stockholms innerstad. Björn Embrén vet inte hur många träd han varit med om att plantera i makadam i Stockholm, men han gissar på cirka 10 000. Och det handlar inte bara om att plantera nya, unga träd. Birger Jarlsgatan i city är ett av många exempel på att kommunen har grävt bort den hårda jorden runt träden, som här är cirka 100 år gamla, och istället fyllt upp med makadam och dessutom brunnar som leder in dagvattnet i växtbädden.

– Det var sorgligt att se de här lindarna! Bladen gulnade redan under sensommaren, träden mådde inte bra. Redan nästa vår syntes skillnaden, träden fick stora, frodiga blad, en enorm skillnad!

Mattias Gustafsson förklarar att det spelar en stor roll i stadsmiljö. 

– Träd som mår bra sänker temperaturen i staden och gör luften bättre. Att träden blir så frodiga, beror inte minst på det som sker under marken. Syre kommer in i mellanrummen i stenkrossen och näring binds i biokolet. De här förutsättningarna gynnar mykorrhizan, det underjordiska samarbetet mellan träd och växters rötter och svampar, ett näringsutbyte de behöver för att överleva.

Björn Embrén flikar in:

– Jag hade med mig en forskare ut en gång, och hon häpnade över mängden mykorrhiza i vår makadamblandning bara ett par år efter planteringen, hon hade aldrig sett något liknande!

När Björn Embrén väl insett att stenkross både var tåligt för städers hårda belastning och gynnsamt för trädens rötter, räckte det inte. Träden behöver ju dessutom näring. Så i flera år sprutade parkarbetarna ner jord mellan småstenarna, men det blev inte så näringsrikt.

2009 bestämde sig Björn för att prova att ersätta jord med träkol, och några år senare att även blanda in kompost. 

Inspirationen kom från en kompostblandning Björn Embrén brukade använda till odling av tropiska orkidéer i sitt hem, där träkol är en viktig ingrediens som ger en mycket god vattentillgång i en extremt porös blandning.

– Jag hade flera känsliga växter hemma, och märkte att bara den jag planterade i bland annat biokol överlevde.

Gäller samma princip för andra växter? Björn Embrén bestämde sig för att prova, i större skala. 

Han kom att samarbeta med Lars Hylander, agronom vid SLU och Uppsala universitet, som bland annat inhämtat internationellt beprövad erfarenhet om biokol som jordförbättrare och gjort mätningar på biokolets effekter som kolsänka och med Mattias Gustafsson, som bistått Stockholm och många andra av Sveriges kommuner med expertkunskap om biokol, sedan cirka 10 år tillbaka.

Men 2009 fanns inte storskalig produktion av biokol, som idag. Björn Embréns arbetslag fick tag på kasserat grillkol, fuktskadad, till bra pris, och blandade en del jord och en del kol i det första försöket. Resultatet blev en mycket god utveckling av gräsytan de anlade och försöket sporrade Björn till att nästa gång prova att anlägga en hel växtbädd på detta sätt.

– Resultatet var häpnadsväckande, vi fick en tidigare aldrig skådad etablering av träd där skottillväxt bladstorlek och mängden blad i kronan blev det bäst utvecklade jag någonsin hade sett.

Vi besöker gatorna Lövängsgatan, Jaktgatan och Högviltsgatan i Stockholm. Björn tar av sig vantarna och pekar:

– Titta så fint de här Magnoliaträden växer! Experter varnade mig för att plantera så känsliga träd i stadsmiljö, men som ni ser har det inte varit några problem.

Här har kommunen dessutom genomfört ett experiment. Några Magnoliaträd har planterats i makadam med biokol, några i makadam utan biokol. Vi tittar och jämför. De som planterats i biokol är, sex år efter att de planterats, mer än dubbelt så stora.

Vandringen genom Stockholm inspirerar. Om ett Magnolia­träd blir mer än dubbelt så stort när det planteras i biokol-makadam, vad kan vi lära av det?

När växterna mår bra, så mår människan bra.

Björn Embrén bjuder ETC att följa med till hans villa i Tullinge en bit utanför Stockholm. I hemmet, fullt av prunkande orkidéer, ovanliga regnskogsväxter och liljor, bjuder han på glass med hallon från den egna trädgården, och berättar att allt han odlar här gör han numer med biokol. Varenda krukväxt inomhus är planterad i blandningen grus, biokol och kompost. Och han berättar att upptäckten av biokol möjliggjort för honom att förvandla sin trädgård från en plats där det kändes ganska trist att odla – för hur mycket gödsel han än grävde ner i sin sandjord, växte inget riktigt bra – till vad han idag kallar för ett paradis.

– Jag satte vitlök, i oktober hade den knappt vuxit. Morötterna var spinkiga. Jag höll på att ge upp.

Men biokolet förändrade förutsättningarna även i den egna trädgården.

– Vitlöken kan jag skörda redan under tidig sommar, blommorna prunkar och vi får så mycket hallon att vi knappt hinner äta dem.

Den egna trädgården är en glädje, där Björn Embrén spenderar nästan all sin lediga tid.

– Igår hade mina cyklamen små lila knoppar, jag blir glad när jag ser sådant! När växterna mår bra, så mår människan bra.

Det är här, på villatomten, som Björn Embrén genomfört många av de experiment som ligger till grund för Stockholms framgångsrika urbana kolsänkor.

Här har han provat att odla i grövre respektive mer finfördelat makadam, provat att tillsätta mer eller mindre biokol, provat att gödsla med inköpt naturgödsel och jämfört med att gödsla med enbart gräsklipp. Han pekar på olika pallkragar där försöken skett.

– Gräsklipp blev helt klart vinnaren, det gav mycket bättre förutsättningar än naturgödsel i mitt försök, skörden blev cirka 50 procent större.

Den blandning han till slut kom fram till, är att blanda hälften biokol och hälften kompost. Denna blandning blir en del som mixas med tre fjärdedelar makadam.

– Du kan i princip ha hur mycket biokol du vill i en växtbädd, men vår erfarenhet visar att mer än 25 procent biokol inte ger bättre effekt, och makadam är betydligt billigare än biokol, förklarar han.

Så vad gjorde Björn Embrén med de 10 miljonerna i prispengar? Han såg till att Stockholms stad använde dem för att bygga en biokolsanläggning i närförorten Högdalen, 2017. Där kunde stockholmare lämna in sitt trädgårdsavfall i utbyte mot säckar med biokol att gräva ner i sina trädgårdar.

– Det var ju helt lysande, att kommunen kan hjälpa invånarna att göra en klimatinsats i sina trädgårdar!

Tyvärr stängde anläggningen några år senare och ugnen flyttades till Bromma, på grund av att SL behövde marken. Men Björn Embrén tycker att alla städer borde ha biokols­ugnar, för att låta invånarna skapa egna stabila kolsänkor.

Man väljer att blunda för de skadliga effekterna saltet har på levande organismer i marken.

Hur tillfreds Björn Embrén än är när han tittar på sina valkiga händer, så känner han inte att han är framme. Träden och växterna i Stockholm är nämligen hotade på nytt, denna gång av stadens ambitioner att få människor att cykla året runt. För att främja detta sopsaltas cykelbanorna, och saltet är oerhört negativt för växtligheten.

– Sopsaltningen har redan påtaglig effekt på träden i Stockholm. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur Miljöpartiets Daniel Helldén kunde ta initiativ till att införa sopsaltning – helt utan en miljökonsekvensutredning! 

När vi tidigare vandrat i staden har han visat de vita flingorna – och han är påtagligt upprörd.

– Man väljer att blunda för de skadliga effekterna saltet har på levande organismer i marken. Så på flera ställen i Stockholm där träden hade återfått en framtid tack vare nya växtbäddar förstörs återigen förutsättningarna för deras välmående.

Björn Embrén arbetar nu med att informera politiker och tjänstemän om problemen med saltet. Han fick stadsträdgårdsmästaren med sig, men hon fick inte gehör för att stoppa saltningen och arbetar inte längre kvar. Björn spekulerar i om det finns ett samband, och hur det kommer sig att denna viktiga tjänst för Stockholms gröna framtid inte har kunnat tillsättas.

– Vad jag vet, är det ingen som har det jobbet nu. Alla som kan något om växtlighet förstår att det inte går att arbeta med anläggningar om du förstör förutsättningarna genom att salta. Det är att slänga pengar i sjön – och extremt dåligt för klimatet.