Jag säger något till fotograf-Jeffrey, killarna betraktar oss nollställt. En av dem tar sig sedan den lite oväntade friheten att härma mig. Han talar norska och brytningen skär sig på ett intressant sätt med den stockholmska han gör sitt opåkallade försök att imitera (en kulturell malör: jag talar inte stockholmska).

Tvillingarna ser vagt bekanta ut. Jag svarar av någon anledning med att imitera den möjligtvis psykotiske främlingens imitation. En tystnad faller över korridoren. 

Stämningen är märklig. Strax därpå öppnas dörren.

Det tjejkompisar älskar allra mest

När jag och fotograf-Jeffrey blir mottagna av Amanda Schulman och Hannah Widell, vilka dessförinnan varit i färd med att signera en imponerande hög av sin nya bok ”Pink velvet”, frågar de hur det kommer sig att vi kommit dit i sällskap med Marcus och Martinus. Känner ni varandra?

Polletten faller ner. Men inom området barnkultur dras jag olyckligtvis med vissa bildningsluckor.

Riktigt lika dålig koll har jag inte på poddprofilerna, entreprenörerna och författarna Hannah Widell och Amanda Schulman. Men jag ska heller inte låtsas som att jag är särskilt insatt i deras grej. Däremot råkar det vara så att jag har många tjejkompisar.  

På samma sätt som jag antar att det är omöjligt för småbarnsföräldrar att undvika en närmare bekantskap med de två norrmännen i Kungstornet kan man liksom inte ha väninnor i åldersspannet 25-35 utan att på den vägen bli injicerad av spaningar, anekdoter och tankar emanerande från ”Fredagspodden”, som de två systrarna drivit sedan 2012.  

En fruktansvärd orättvisa

Det spelar av allt att döma ingen roll vilka intressen en millenialtjej har. De som tillhör åldersgruppen verkar nästan per definition ha en intim, och inte så sällan obalanserad, ibland lite otäck, relation till den "Fredagspodden". Detta oavsett om lyssnandet är ”seriöst” eller som ”guilty pleasure”.  

Så det är med ett styng av dåligt samvete jag slår mig ner med de från Gotland nyss hemkomna systrarna i ett mötesrum för att prata om ”Pink velvet”, väl medveten om orättvisan i att en agnostiker som jag nu ska förlänas två timmar ihop med en duo som så många av mina kompisar skulle offrat ett vitalt organ, eller åtminstone en veckas worth of hudvårdsrutiner för att få uppleva en tête-à-tête med.  

Men hey tjejer, sånt är livet.

– Vi är ju kvinnor och skriver om oss själva. Det känns som att vi i första hand vänder oss till kvinnor. Så det är väldigt intressant att höra vad en man tycker om ämnena i boken. För det är ju ganska kvinnliga frågor, tycker du inte? säger Amanda Schulman, den yngre av systrarna.

Jag kände mig lite dum när jag läste boken, för den påminde om en av mina tydligast manligt kodade brister: nedprioriterandet av mysighet och trivsel i min hemmiljö.

– Folk har ju en tendens att betrakta det mysiga och vackra som ytligt, medan frågor som hör till psyket associeras med det svåra och mörka. Men allt det där hör ju ihop, säger Hannah Widell och fortsätter:

– Jag och Amanda bor väldigt nära varandra på Gotland och jag hade en fruktansvärd migrän i dagarna. Men när jag kom ner till köket hade Amanda städat hela vår undervåning.

Systern säger att hon visste att hon inte kunde hjälpa sin syster på något annat sätt i det läget. Och man mår ju alltid bra av ett städat hem.  

– Om du gör det fint hemma hos dig, då ger du dig själv ett egenvärde. Du är värd det. I den här överlevnadskampen som jag och Amanda bedriver så letar man hela tiden efter de saker som får en att må så bra som möjligt. Och det här kan vara ett sätt, säger Hannah Widell.

Har ingenting att lära ut

”Pink velvet” är en bok som av förlaget, till Hannah Widell och Amanda Schulmans förtret, sorterats in i självhjälpsgenren. Ett fall av felaktig marknadsföring, tycker de, även om det från början var just en sådan bok som de hade föresatt sig att skriva.  

– Vi skrev först ett par kapitel och sedan lämnade vi in dem och sedan sade vi: "Skit i dem, vi kan inte skriva den där boken", säger Hannah Widell.

Amanda Schulman tar vid:

– Vi skrev en bok som heter ”Golden year” för tio år sedan. Den handlade om att ta makten över sitt liv på ett år. Den var jättegullig, vi var två trettioåringar som tyckte att vi hade svar på några av livets stora frågor genom podden, säger Amanda Schulman.

Tio år senare tycker systrarna att de blivit klokare, och ville göra en uppföljning.  

– Men sedan var jag med Hannah på akuten för ett allvarligt migränanfall, det var inte en av våra bästa dagar. Och då började vi prata med varandra om det där, att vi mår ju fortfarande piss på alla sätt och vis. Vi har ju ingenting att lära ut, säger Amanda Schulman.

Systrarna landade därmed i att de skulle skriva en bok med ett mörkare anslag. Var och en på sitt håll skulle de skriva texter om sina neuroser, sjukdomar och ångestmoment, och de strategier de genom åren tillgripit för att få styr på tillvaron.  

– Vi inte kan sitta och skriva tillsammans. Så vi skrev våra kapitel separat och pratade inte med varandra om vilka ämnen vi tagit oss an förrän vi hade lämnat in texterna. Det enda vi hade bestämt var att vi inte skulle skriva en bok om hur man blir lycklig utan om hur vi har överlevt. Vi känner att vi försöker överleva varje dag, säger Amanda Schulman.

Dukningar och aborter

"Pink velvet" är mycket riktigt en emellanåt dyster bok. I ett kapitel skildrar Hannah Widell hur hon som liten blir tvingad av sin pappa att banta, hur han tvångsvägde henne och krävde att hon mellan varje besök på vågen skulle ha förlorat fem kilo.  

För ingen respekterar en tjockis.  

Minutiöst beskriver Amanda Schulman sin hypokondri och panikångest och hur hon och hennes make Alex Schulman inte kan äta middag ensamma utan att hennes tårar börjar flöda – det senare kapitlet avslutas med en lista över de förberedelser man bör vidta för att kunna gråta snyggt i offentligheten.  

Allt varvas med trevliga och instruktiva reflektioner kring borddukning, hudvård och inredning, samt hur man gör sig redo för en utekväll. 

– Folk blir tokiga på det, att vi blandar tankar om dukningar och aborter. Men för oss är det naturligt. För det är så livet är, säger Amanda Schulman.

Hanna Widell fortsätter:

– Det är lite som när man var barn och hade ett dockhus. När barn blir oroliga försöker de kontrollera sina leksaker, för att få bibehålla makten i alla fall på något sätt. Och så är det väl för oss också, om vi mår dåligt försöker vi fokusera på det lilla som ger en direkt trygghetskänsla.

Borde ha varit en middagsbjudning  

Om inte förr så förstår jag mina vänners förtjusning i Hanna Widell och Amanda Schulman när jag sitter med dem i förlaget Mondials mötesrum. Systrarna besitter en oerhörd social kompetens, och ett sätt att föra sig som gång på annan upplöser själva intervjusituationen.  

De skämtar och småbråkar ger mig och fotograf-Jeffrey komplimanger – den senares utseende jämförs med Paul Mescals, mycket smickrande. Amanda Schulman säger att vårt samtal egentligen borde ha varit en middagsbjudning, och man kommer på sig själv med att tänka: Jajamen.  

Utstuderat eller ej innebär detta att vi gång efter gång faller ut ur det strikt professionella och i stället ägnar sådär femton minuter åt att följa Amanda Schulmans kamp med Spotify (en plattform som hon för sitt liv inte förstår sig på, hon säger att hon är beredd att betala mig en förmögenhet om jag kan hjälpa henne att skaffa Spotify family – eftersom hon delar konto med sin dotter avbryts ständigt hennes eget musiklyssnande). Detta efter att hon försökt leta upp en låt av Florence and the machine, som mer än någon annan beskriver hur det är att leva hennes liv.  

Låten i fråga, upptäcker vi till slut, är ”Free”.  

Lika mycket tid ägnas åt en diskussion om systrarnas fåfänga försök att komma igång med ett ordentligt träningsschema (fysisk träning ligger inte för dem) och åt tonårsminnen om deras idoliserande av svenska bordtennisspelare.

Knappt ens experter på sig själva

Systrarna är måna om att framhålla att de inte skrivit ”Pink velvet” för att erbjuda en livsmanual till sina läsare. Boken har de skrivit i terapeutiskt syfte. Kanske kan andra personer spegla sig i deras upplevelser, hoppas de.  

Ni är noga med att ta avstånd från självhjälpsetiketteringen. Handlar det om den upphöjda roll ni har i många av era följares liv? Vill ni två era händer?

 – Alltså om vi tog oss själva på det allvaret, om vi trodde att vi kunde sitta och ge råd, då hade vi inte kunnat podda. Vi är inte experter på något, knappt ens på oss själva, säger Hannah Widell.

Men många kommer ju att läsa boken och vara såhär: right, här är lösningen. Tror ni inte det?  

 – Står det någonstans i boken att vi har lösningen? säger Amanda Schulman.

Nej, men vissa kommer ju att läsa den som ett facit ändå.  

– Om det finns något i den som gör deras liv bättre, då är det fantastiskt. På samma sätt som jag kan känna, om jag har hört eller sett eller läst någonting och bara: Det här var livsförändrande för mig. Men det skulle inte gå om vi tänkte på det hela tiden. Vi har ju ett samtal bara, säger Hannah Widell.

Spelar ingen roll varifrån urinen kommer

Hanna Widell tillägger att de båda är ständiga sökare – lika gärna som de suger i sig av andras kunskaper och visdomar tycker de om att dela med sig till sina läsare och lyssnare av vad de snappat upp.

– Jag kan säga att man kan dricka urin, eftersom jag just då kan vara sugen på att testa det. Jag har faktiskt läst att det ska vara så himla bra, säger Amanda Schulman.

Sedan tycker jag mig höra att Hannah Widell säger att just ”vita kvinnors” urin ska vara särskilt befrämjande för hälsan.

– Tänk om du inte hade frågat ... Nej, gravida kvinnors urin. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån. All näring koncentreras när man bakar den här bebisen. Det ska vara helt otroligt.  

Säg att jag skulle lyckas få tag i lite gravidurin. Vilka hälsofördelar skulle det komma med?

– Det vet inte vi. Nu måste vi stoppa oss själva. Vi skulle kunna prata i timme om vad det skulle kunna göra för dig. Men det vet vi inte. Vi bara tror och tar en massa olika grejer och testar på oss själva. Om vi i morgon hör att gravidurin är jättegiftigt, då kommer vi även att berätta det, då är det något kul att prata om, säger Amanda Schulman.  

I boken har ni publicerat en lång lista med ”forskningsprojekt” som ni inlett för att må bättre. Vilket har varit det mest lyckade?

– Jag ska säga vad det mest lyckade är. Gud vad vi har varit duktiga på att prata om och reda ut det här med pms. Vi har ju mått fruktansvärt dåligt på grund av det och det kaos som det skapar, säger Hannah Widell.  

Hon fortsätter:

– I åratal har vi försökt reda ut vad det där egentligen är för något. För inte så länge sedan fanns knappt det där ordet och ingen forskning på området. Vi förstod inte varför vi mådde så dåligt en gång i månaden.

Rikedom och ångest

Det är något med Hannah Widell och Amanda Schulman som gör att man i deras närvaro inte har någon större lust att ställa dem mot väggen. Men charm kan inte rädda en från alla olägenheter.  

2017 hamnade systrarna exempelvis i centrum av en kritikstorm då de var med och lanserade ett lyxigt kosttillskott för kvinnor. Enligt vedersakarna saknades vetenskapligt stöd för att preparatet fungerade, och de båda poddarna skulle ha utnyttjat sin förtroendeposition hos följarna för att sälja in tabletterna.  

Eller som för några dagar sedan i Aftonbladet, då kulturskribenten Jack Hildén i en recension sablade ner ”Pink velvet”. I texten skriver han att systrarnas ”ständiga mindervärdskomplex och ångest” är svåra att ta på allvar givet deras ekonomiskt privilegierade liv, och att de enda svar som de erbjuder sina läsare på problemen är att ”kasta pengar på dem”, konsumtion i största allmänhet.  

Stämningen i rummet förändras när Jack Hildéns text förs på tal.  

– Han skrev att han var orolig att unga kvinnor skulle läsa den här boken. Jag tror att han är mer orolig för att tjejer ska ta sig själva på allvar och stå upp för sina intressen. Då kommer han inte kunna fortsätta att förminska dem. Vad är det som är problematiskt med ”Pink velvet”? Det är inte som att vi försöker att rekrytera unga kvinnor till en gängverksamhet, säger Hannah Widell.

– Han tror att vi försöker stjäla pengar av unga tjejer. Men han vet väl att skriva böcker inte är det som man tjänar jättemycket pengar på, säger Amanda Schulman.

I sin text är Hildén inne på det här med självoptimering, att man alltid ska utvecklas och förbättras på alla sätt och vis. Vad tänker ni om det?

– Om jag får bli allvarlig för en stund så tycker jag att man ska vara väldigt försiktig med att recensera andra människors ångest och tyngden i den. Alltså vem som har rätt att må dåligt och hur. Jag trodde knappt att intelligenta människor tänkte så nu för tiden, att psykisk hälsa handlar om huruvida man har tre barn och jobb och pengar på banken – vi vet ju mycket mer än så i dag, säger Amanda Schulman.  

Hon fortsätter:

– Det spelade ingen roll att Robin Williams och Avicii var framgångsrika, de tog sitt liv ändå. Det här med självutveckling, för mig handlar det bara om att jag med näbbar och klor försöker att leva. Jack Hildén vet ingenting om det. Ingen har rätt att säga om mitt dåliga mående är på riktigt eller inte. Det får varken han eller någon annan.

Det norska problemet

Om måendet pratar vi en stund. Sedan skingras molen på himlen, och vi kommer in på att Hannah Widell har börjat dreja och att Amanda Schulman vill börja skriva böcker i nya genrer. Vi jämför våra sömnstrategier.  

Jag berättar för systrarna att en av de norska tvillingarna Marcus och Martinus varit dryg mot mig i korridoren innan intervjun. Amanda Schulman skrattar till och säger att hon också haft en beef med artisterna. När hennes dotter var sex år stod de tillsammans och väntade i tre timmar på att dottern skulle få ta ett foto med sina idoler. Det fick hon inte.

– När min dotter kom fram och bad om ett foto sa de bara nej och gick därifrån. Då började min dotter gråta. Det gjorde jag med, jag blev så ledsen för hennes skull.  

Sedan är det dags för Amanda Schulman att hämta på förskolan. Kaffeslattarna dricks upp. Jag lämnar Kungstornet med en känsla av att vi borde stänga gränsen mot Norge.