Hanna Bergwall: ”Straffa våldtäktsmän” handlar om att få klick

Två år senare, med en Google-historik fylld av råd om att mäta kalorier, blir Hanna skickad till barn- och ungdomspsykiatrin. Där blir hon mätt och vägd en gång i veckan, en behandling som inte räcker för att ändra ett tankesätt som nu etsat sig fast. Åren går och historiken på Google blir bara längre, kroppen bara skakigare och skörare. När Hanna är 16 år går hennes klasskamrater bakom hennes rygg och säger till skolsköterskan att ”nu får ni fan ta tag i detta.” 

Det här berättar Hanna Bergwall i sin debutbok, ”Det räcker nu”, som kom ut i april. Idag är hon 28 år och på många sätt en motsats till den lättpåverkade ungdom som trodde att bantning var vägen till framgång. Ätstörningen har varit en av livets hårda skolor, klickfeminismen en annan – som vi återkommer till.

Efter att skolsköterskan kontaktat Hannas mamma hamnar hon till sist på Stockholms centrum för ätstörningar. Där får hennes kamp för tillfrisknande sin början. ”Jag liksom andades ut. Pös ihop. Som en trasig badboll som tröttnat på att bli kringkastad. Jag släppte kontrollen och lämnade över den.”  

Resan mot tillfrisknande skulle ta nästan tio år. I sin bok jämför hon sin ätstörning med ett beroende där man varje dag måste göra aktiva val för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Bakslag kan vara en del av processen, så länge man tar lärdom om vad det var som gick snett. Idag ser Hanna sig som frisk, en sak hon såg som ett måste innan hon började skriva sin bok. 

– Jag började tänka för flera år sen, även när jag var sjuk, att man kunde skriva en bok om det här. Och sen tog det lång tid tills jag kände att nu har jag tillräckligt mycket distans till det för att kunna göra det.

När första tanken på boken uppstod var hon aktiv på sociala medier. Där delade hon inlägg om sin resa för tillfrisknande och kommentarsfältet fylldes av följare som tampades med liknande förutsättningar. Många hade samma fråga: 

– ”Hur ska jag göra för att bli frisk?” Det är en så stor fråga. Ibland har jag skrivit långa, långa direktmeddelanden och försökt ge tips men tänkt såhär, gud jag skulle bara kunna formulera allting! Och skicka det som svar istället.

När tanken väl var formulerad kom besattheten – en bok skulle skrivas. Den skulle ge konkreta tips på hur man blir frisk från en ätstörning och ersätta de långa direktmeddelanden hon tidigare ägnat så mycket tid åt att formulera. 

Det första utkastet av boken, en koncis, opersonlig och konkret guide till tillfrisknande, var inte något hennes förläggare godkände. Istället har Hanna behövt gräva i minnen, känslor och bland gamla dagböcker för att ta med läsaren på en så ärlig resa som möjligt genom sitt förflutna. 

Kommunikationen med följarna i sig har dock Hanna aldrig känt varit en tyngd. Istället ser hon det som en fin sak att många har förtroende för henne. 

– Däremot tänker jag att jag vill ta ett ansvar. Det känns viktigt. Det jag postar på sociala medier är någonting jag har tänkt igenom väldigt mycket. 

Genom åren har Hanna raderat ett antal inlägg som hon tidigare skrivit, där hon känner att hon inte längre kan stå för det som sagts. 

– När jag började med sociala medier så tror jag att jag var väldigt lättflörtad av följarantal och likes.

Tiden hon minns tillbaka till är för fem år sedan, när hon som 23-åring studerar till jurist och ser upp till kvinnor som driver den feministiska kampen framåt i samhället. Samtidigt är hon aktiv på sociala medier och flörtar med tanken att en dag ha tillräckligt många följare för att kunna göra sin röst hörd – på samma sätt som hennes förebilders röster blir hörda.

En dag ringer telefonen. Det är Cissi Wallin, journalist, opinionsbildare och en av Hannas främsta förebilder. Hon har startat en ny feministisk plattform som ska namnge dömda förövare och utmana traditionell media, som Cissi Wallin menar skyddar våldtäktsmän och kvinnohatare. För att detta ska kunna ske behöver hon någon som kan ta sig an de juridiska bitarna inom företaget. Hanna är inte jurist, men hon är feminist i jakt på fler följare och förtrollad av tanken att Cissi vet vem hon är. Samtidigt som hon pluggar juristprogrammet bestämmer Hanna sig för att tacka ja till erbjudandet.  

Gardet blir snabbt omdebatterat i svensk media. Och det är inte främst hyllningsrop om plattformens revolutionära sätt att driva den feministiska kampen det rapporteras om, utan på vilket uselt sätt Cissi Wallin sköter verksamheten. 

– Det var bara jätteobehagligt. Hon hotade någon i gruppen och sa i princip, om du inte gör som jag säger kommer jag hänga ut dig inför mina 100 000 följare och säga att du är inkompetent. 

Hanna inser snabbt att hennes förebild inte är den hon trott och bestämmer sig för att lämna Gardet, en händelse som Cissi Wallin inte låter gå förbi obemärkt, enligt Hanna. Hon berättar om svåra konflikter och att hon och andra som gick emot Cissi Wallin upplevde det som att de blev utsatta för en ”häxjakt”.

Väl ute på andra sidan av Gardet reviderar Hanna hela sin bild om vilka hon väljer att kalla förebilder och hur hon vill driva sin feministiska kamp. De budskap som tidigare lockat henne in i frågan, korta slagord och tillrättavisningar, känns nu problematiska och alldeles för generaliserande. 

Kan inte den förenklade feminismen vara ett bra sätt för andra att bli uppeldade och insatta i frågan, få liknande effekt som den hade på dig som yngre?

– Jag tror att yngre kvinnor och tjejer har en bättre förmåga än vad jag kanske hade. Eller det låter kanske konstigt men, nej, jag tror inte de behöver den här förenklade versionen. Jag tror att de har full kapacitet att ta till sig en mer avancerad bild.

Idag beskriver Hanna hur hon bedriver en ”tråkigare” variant av feministisk kamp än vad hon gjorde för fem år sedan. Istället för slagkraftiga punchlines vill hon förmedla förebyggande och nyanserad information om varför en förbättring krävs i samhället. Ett konkret exempel på ett feministiskt budskap som hon idag ser som problematiskt är: ”straffa alla våldtäktsmän.”

– Idag är jag mer inriktad på hur man förebygger våldtäkter istället för hur man straffar våldtäktsmän, säger Hanna.

– Jag skulle säga att ”straffa våldtäktsmän” egentligen mest handlar om att få klick. 

Efter erfarenheterna med Gardet slutade Hanna att arbeta med sociala medier. Idag har hon tagit distans till jakten på klick och likes.  

– Jag insåg att det är jättesvårt att försörja sig. Det är jätteslitsamt. Mitt fokus blev inte att skriva om det jag ville skriva om, utan om att jaga samarbeten och göra reklam.

Idag jobbar hon som jurist på ett brukarkooperativ som inriktar sig på frågan om rätten till personlig assistans. Hon är fortsatt aktiv på Instagram, men på andra premisser än för några år sedan. 

– Jag känner mig mer fri när jag skriver om det jag vill, när jag vill. 

En total frihet tror sig dock Hanna aldrig kunna känna när det kommer till att publicera inlägg. Ett liv på sociala medier innebär att kunna mäta sin popularitet, eller bristen på den, i följarantal.

– Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig men det gör jag ju. Man vill ju vara omtyckt.

När Hanna är tolv år känner hon inte längre igen sin egen kropp, en känsla som kommer att leda till tio års arbete för att ta sig ur negativa tankebanor och mönster kring mat, träning och självbild. Idag är hon 28 år och har lyckats formulera alla anledningar till att älska sin kropp i en bok skriven i ren frustration. Kanske har det lönat sig att ha arga feminister som förebilder för att sedan kunna bli en mjukare, om än ”tråkigare”, förebild för andra. Med det sagt är Hanna fortfarande arg. Hon är förbannad på ett samhälle som bidragit till hennes insjuknande i en ätstörning, förbannad på förebilder som visat sina rätta färger och förbannad på den klickvänliga feminismen. Bakom ilskan finns ytterligare en drivkraft till att boken till sist blev skriven. 

– Det är väl en känsla av att jag inte vill att det ska vara förgäves, det jag har gått igenom. Sen känns det på något sätt skönt. Som att stänga, som att göra ett bokslut.