De är samhällsengagerade datanördar som via digitalt detektivarbete avslöjar några av vår tids grövsta brott och retar gallfeber på världens diktatorer. De hyllas för att ha förnyat journalistiken och har fått krigsbrottslingar att skaka galler.
– Sociala medier ger obehagliga individer tillräckligt mycket rep för att de ska hänga sig själva i det, säger Eliot Higgins, grundare till den digitala grävgruppen Bellingcat.
I den nyligen Oscarsnominerade dokumentären ”Aleksej Navalnyj – de sista dagarna i frihet” finns en scen som tagen från en långsökt spionthriller. Vladimir Putins ärkefiende ringer upp de torpeder som han misstänker försökte lönnmörda honom. Han utger sig för en överordnad som kräver att få veta varför mordplanerna gick om stöpet och lyckas, med hjälp av mobbning och härskartekniker, att få en av dem att redovisa för händelseförloppet. I samband med en hotellvistelse planterade den ryska säkerhetstjänsten FSB nervgiftet novitjok i Navalnyjs kalsonger (en ”perfekt plan” som misslyckas när den senare förs till läkare som ger honom ett motgift).
– Stackars kille, de kommer att döda honom, kommenterar Aleksej Navalnyj när han lagt på luren.
Filmen ger en unik insyn i den ryske oppositionsledarens liv, men även i arbetsmetoderna för den digitala grävgruppen Bellingcat, som är den som hjälper Aleksej Navalnyj att hitta sina förfelade mördare. Det är inte det enda häpnadsväckande scoop som Bellingcat, som beskriver sig som en ”folkets underrättelsetjänst”, står bakom. Dess medarbetare har bland annat också lyckats leda i bevis att Bashar al-Assad använde nervgas mot den egna befolkningen under inbördeskriget i Syrien, spårat den Buk-missil som sköt ned det malaysiska flygplanet MH17 över Ukraina till en rysk luftvärnsbrigad, länkat förgiftningen av den avhoppade dubbelagenten Sergej Skripal till den ryska säkerhetstjänsten FSB, samt visat att Al Jazeera-journalisten Shirin Abu Akleh med stor sannolikhet sköts till döds av den israeliska militären.
Det är en enastående meritlista för ett initiativ som grundades så sent som 2014, även om dess grundare, Eliot Higgins, då hade några år som undersökande bloggare bakom sig. I sin bok ”We are Bellingcat” (Bloomsbury Publishing, 2021) beskriver han sig själv som en blyg hemmasittare som vantrivdes på sitt administratörsjobb och kunde tillbringa timmar med att spela World of warcraft – men vars samhällsintresse i början av 2010-talet fick honom att vända blicken mot den arabiska våren, de folkliga revolutioner som svepte som en våg genom Nordafrika och Mellanöstern.
Detektivarbete från fåtöljen
Facebook, Twitter och andra sociala medier tillskrevs en viktig roll med att sprida demonstranternas budskap och civilbefolkningens upplevelser, men även regimens företrädare använde sig av dem för att sprida sin bild. Vad var sant och vad var propaganda? Eliot Higgins började faktagranska olika inlägg genom metoder som han själv tog fram – och blev i samma veva pionjär på vad han kallar för ”open source investigations”, eller undersökningar via öppen och allmänt tillgänglig information på nätet.
I boken nämner han en händelse i augusti 2011 som ett slags startskott. Såväl rebeller som Gaddafi-trogna styrkor hävdade kontroll över Brega, ett strategiskt hamnområde längst Libyens kust. Eliot Higgins hittade en video där en rebell promenerade runt i det han hävdade var ”det befriade Brega”. Men när han länkade till den på ett nätforum fick han snabbt mothugg: ”det kan ha varit filmat var som helst!”. Eliot Higgins var tvungen att hålla med. Hur kunde han veta säkert?
Han tittade igenom klippet och började rita en karta över soldatens väg, som han jämförde med Google Maps bilder på Brega. Med lite tålamod hittade han ett område där byggnader och vägnätet passade perfekt med hans teckning. Rebellerna kontrollerade verkligen en del av området, vilket dock inte uteslöt att regeringsstyrkor höll andra delar av den.
En annan milstolpe var när han, genom att geolokalisera videoklipp och rådgöra med experter på olika vapensystem, kunde belägga att regeringsstyrkor använde sarin mot civila under inbördeskriget i Syrien. Hans arbete väckte allt större uppmärksamhet och förtjänade honom ett smeknamn – ”fåtöljdetektiven”.
När Dagens ETC ringer upp och frågar vad han idag tycker om epitetet säger Eliot Higgins att han inte har något emot att kallas så, så länge syftet är humoristiskt och inte att håna.
– Jag sitter ju här i min soffa, så namnet är ”fair enough”. Samtidigt har Bellingcat förändrats något oerhört under åren. Det är inte bara jag och min fåtölj längre, säger han från sitt hem i Leicester, i centrala England.
Metoden sprider sig
Sedan år 2020 är Bellingcat registrerat som en stiftelse i Nederländerna och har idag 33 anställda och hundratals frivilliga över hela världen. Dess många framgångar har förärat dem med otaliga priser och erkännanden.
– År 2014, när jag grundade Bellingcat, var vi i princip de enda som jobbade med open source-undersökningar. För mig har det alltid varit viktigt att förespråka våra metoder och visa att de fungerar, men när jag började presentera vårt arbete för journalister såg de på mig som om jag höll på med magiska tricks. Så jag vill var tydlig med att det inte är någon magi inblandad utan bara en slags process som vem som helst kan lära sig på en eftermiddag, säger Eliot Higgins.
Flera tusen personer har deltagit i Bellingcats kurser till dags dato. Vidare har resursstarka medier som BBC och New York Times idag etablerat egna avdelningar som gräver fram prisvinnande scoops ur öppen och tillgänglig information på nätet, vilket har gjort metoderna mera mainstream. I sin bok spekulerar Eliot Higgins i att stora och välrenommerade institutioner till en början höll sig avvaktande för att de inte ville riskera att sätta sitt rykte på spel. Men när de såg Bellingcat gå i bräschen och leverera spektakulära granskningar följde de snart efter.
Eliot Higgins skriver kritiskt i sin bok om vissa av den traditionella journalistikens metoder, som att förlita sig på anonyma källor. Den kräver att läsare eller tittare blint litar på medierna, ett förtroende som de inte alltid förtjänar. Fördelen med att använda öppna data är att vem som helst kan kontrollera om avslöjandena håller. I sina avslöjanden redogör Bellingcat också för sitt tillvägagångssätt.
”Framstår som dumbommar”
Metoden har varit framgångsrik mot spridningen av ”fake news” och desinformation, menar Higgins. Enligt honom har Ryssland snabbt blivit mycket mindre framgångsrikt med att så split i utländska samhällen med sina desinformationskampanjer.
– När deras påståenden väldigt snabbt vederläggs så framstår de till slut som dumbommar. De kommer inte att sprida påståenden som bara får dem att se löjliga ut, säger Eliot Higgins.
Han förtydligar att Bellingcat inte har ”hängt upp sig” på Ryssland, även om många av grävgruppens mest välkända avslöjanden handlar om Vladimir Putin och hans krets. Istället är det vad han kallar ”den kontrafaktiska gemenskapen” i stort som är ärkefienden, de strömningar som förringar sanningen, sprider konspirationsteorier eller använder sig av whataboutism, det vill säga sandlådeargumentation (när argument relativiseras genom motanklagelser eller jämförelser med andra problem, ”men-du-då”).
Eliot Higgins anser att samtiden kännetecknas av desinformation, men att det även finns en annan sida av myntet: idag är fakta lättare att hitta än någonsin tidigare. Han är övertygad om att människor fortfarande bryr sig om vad som är sant eller inte, och han hoppas till och med att vissa troll, som tillbringar sin tid med att sprida falska påståenden på nätet, lika gärna skulle kunna bli Bellingcat-volontärer – om det är så att deras främsta drivkraft är att söka gemenskap och sociala kontakter.
Samtidigt har Bellingcat ibland gjort avsteg från sin princip om öppen källdata. För att spåra Navalnyjs misslyckade mördare köpte en medarbetare avgörande information på den ryska svarta marknaden för personuppgifter. Han gjorde det dock för egna pengar, eftersom Bellingcat, som till stor del finansierar sin verksamhet med gåvor, beslutade att det föll utanför skäliga utgifter. Sådana metoder används bara i undantagsfall.
Så du tror inte att den gyllene eran för grävande journalistik medelst öppet material är på väg att ta slut?
– Nej, jag tror att metoderna alltid utvecklas. Just nu uppfattar jag att det största hotet mot vår metod kommer från Twitter. Det är en plattform vi har använt dels för att hitta information, dels för att bygga en gemenskap av personer som är intresserade att vårt arbetssätt och som hjälps åt för att lägga alla pusselbitar på plats. Men nu när Elon Musk har tagit över kan vad som helst kan hända. Så vi behöver gardera oss med andra kanaler för att kunna fortsätta bygga vår gemenskap.
Anser du att sociala medier behöver regleras på något sätt?
– Det är en svår fråga, för på sätt och vis förser bristen på regleringar oss med användbar information. Det ger obehagliga individer tillräckligt mycket rep för att de ska hänga sig själva i det. Vi har ett fönster in i deras farliga och olagliga verksamheter.
Fälldes i rättegång
Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina varnar Eliot Higgins dock för att faktagranskning kan vara en tidstjuv. Istället för att granska ryska budskap lägger organisationen sitt krut på att systematiskt och envetet dokumentera krigsbrott i Ukraina med hopp om att det arbetet en gång ska användas som bevis i rättegångar, på samma sätt som dess arbete med MH17 användes i rättegången mot de ryssar som ansvarade för nedskjutningen av det malaysiska planet och slutade med fällande domar mot de flesta av de anklagade hösten 2022.
Hur ser framtiden ut för Bellingcat?
– Vi har vuxit väldigt, väldigt snabbt. Det har varit en vild färd ibland, som att rusa fram på ett tåg där spåren läggs framför oss. Stärkta av framgångarna för Navalnyj-filmen jobbar vi med flera dokumentärer och även seriealbum. Vi jobbar även med att utbilda tonåringar i våra metoder. De behöver inte jaga ryska spioner, de kan också använda dem för att belysa olika lokala frågor. Så det är vad vi försöker göra: sprida kunskap om vårt arbetssätt till så många målgrupper som möjligt och visa att undersökningar via öppen och tillgänglig information är något som vem som helst kan göra.