Här satsar kristdemokrater allt på vindkraft: ”Sann konservatism”

Det var innan vindkraftverken kom till trakten. Och kommunernas kassor började fyllas med pengar.

Den som nu söker efter en utsikt utan roterande rotorblad får söka förgäves. Med 278 vindturbiner har det vackra landskapet mellan floderna Mosel och Rhen blivit ett av de vindkrafts-tätaste områdena i Tyskland.

Frank-Michael Uhle är klimatskyddschef i regionen och en av dem som drivit utvecklingen hårdast de senaste tio åren.

– Det finns de som säger att jag har förstört Hunsrück. Jag kan acceptera den åsikten. Men då måste de också acceptera att en stor majoritet av befolkningen inte ser det så. Uppemot 80 procent är positiva till utbyggnaden, säger han.

I en tid då vindkraft blivit en politiskt laddad symbol är det en hög siffra. Framför allt i en konservativ region som Rhein-Hunsrück. Det finns de som kallar den här lands­ändan för Europas hjärtland. Innan en partilös kandidat vann valet i vintras hade invånarna röstat fram kristdemokratiska regionråd så länge man kan minnas. Men medan Angela Merkel under sina 16 år som förbundskansler styrde landet in i ett allt djupare beroende av rysk gas – visserligen tillsammans med socialdemokraterna – valde partikollegorna i Rhein-Hunsrück att gå åt andra hållet.

– Vi bevarar skapelsen, stöttar näringslivet, ökar köpkraften och sysselsättningen. Det vi gör här är sann konservatism, säger Frank-­Michael Uhle.

En konservatism som fått draghjälp av en inte helt obetydlig omfördelningspolitik. De flesta vindkraftverken är nämligen resta på kommunal mark. Genom arrendeavtal med kraftbolagen har regionens kommuner skapat en intäktskälla som möjliggjort satsningar på bland annat skola, turism, infrastruktur, digitalisering och äldrevård.

Arrendet har varit avgörande inte bara för att vända den ekonomiska utvecklingen, utan också för kväsa vindkraftsmotståndet i sin linda. 

– Vi bemödar oss med att återföra intäkterna från vindkraften till samhället på ett socialt rättvist sätt. Det är nyckeln, säger Frank-Michael Uhle.

Hänger på ”bygnistan”

Som i lilla Neuerkirch där nio ”sparrisspetsar”, som vindturbinerna också kallas här, avteckningar sig mot horisonten i nordöst.

– Tidigare var vi panka. Nu får vi in 257 000 euro (cirka 2,8 miljoner kronor) om året från vindkraften, säger borgmästaren Volker Wichter.

För en kommun med 314 invånare är det mycket pengar. Halva budgeten närmare bestämt.

Det är för övrigt så här det ser ut i Rhein-Hunsrück: Varje by är en egen ­kommun, de flesta med en befolkning på under 500 personer. Förändring hänger på enskilda individer; eldsjälar som väljer att kandi­dera till borgmästare eller andra, oavlönade politiska poster. Å andra sidan har de sedan ett överskådligt antal invånare att övertyga. 

Volker Wichter kallar påverkansdynamiken i ett litet samhälle för ”bygnistan”.

– Om en går med följer de andra efter, säger han.

Vindkraft gav ny hängbro

Neuerkirch är långt ifrån det enda exemplet. I Mörsdorf kunde kommunen tack vare arrendet från vindkraften bygga en hängbro över en ravin. Låter kanske trivialt. Men sedan invigningen 2015 har det blivit en turist­attraktion som slagit alla förväntningar. Bara parkeringsavgifter från de många besökarna inbringar årligen över sju miljoner kronor.

Det är nästan tio gånger mer än kommunens intäkter innan de första vindkraftverken restes i utkanten av byn 2014.

– Med de pengarna ökar handlingsut­rymmet, säger Ingo Börsch som driver en träsvarv längs huvudgatan.

Det var han som väckte idén till den populära hängbron. Nu kan Mörsdorf bygga ut sin förskola och fortsätta driva en egen byskola, samt erbjuda alla barn och pensionärer gratis lunch i kommunhuset. 

Dessutom har det skapats 35 nya arbetsplatser. En utmaning i ett land som lider av svår arbetskraftsbrist.

– Ett jobb är sig inte en anledning att flytta hit. Jobb finns det överallt. Men vi försöker visa att livet runt om kan gestaltas på ett ­positivt och hållbart sätt, säger Hannah ­Wagner som leder Gelobtes Land, en kampanj för att locka arbetskraft till Rhein-Hunsrück.

Blivit internationell förebild

Det är många som har skrattat åt Rhein-Hunsrücks ambitioner genom åren. Men sedan Tyskland fått ikläda rollen som det svarta fåret i energikrisens Europa har tongångarna förändrats. Det säger Bertram Fleck, kristdemokratiskt regionråd mellan 1989 och 2015. Det var han som inledde omställningen i regionen, inspirerad av partikollegan Klaus Töpfer, en gång tysk miljö­minister och direktör för FN:s miljö­program.

Idag används Flecks arbete som exempel för hur landet borde ha gjort annorlunda, med besökare från hela världen. Så sent som förra veckan guidades kungen av Elfenbenskusten runt i stanken från invånarnas köks­avfall i en nyinvigd biogasanläggning.

– Jag skulle kunna vara skadeglad. Men det är jag inte. Istället tycker jag det är synd att vi inte var fler som hade de här tankarna redan för 20 år sedan, säger Bertram Fleck.

Kärnkraften kan bromsa

Med sitt miljömedvetande väckt under 1970-talets oljekris ser han med bekymmer hur Tyskland är på väg att upprepa sina misstag. Bland annat pekar han på förbundskansler Olaf Scholz beslut att skjuta på landets avveckling av kärnkraften, om så bara med några månader.

– Vi hade en chans att ställa om under oljekrisen 1972. Istället gick vi över till gas. Jag är emot kärnkraften. Genom att förlänga drifttiden minskar trycket. Om människor tror att allt kommer fortsätta vara som det alltid varit kommer ingen att förändra sin inställning, säger Bertram Fleck.

Tyskland behöver bygga vindkraft på två procent av sin yta för att landet ska nå sina klimatmål. Idag har tillstånd getts för motsvarande 0,8 procent. På många håll försenas arbetet på grund av protester och byråkrati. I Rhein-Hunsrück däremot står det redan vindkraftverk på fyra procent av regionens mark. 

Det finns motståndare. Men de blir färre, säger Frank-Michael Uhle, som samlar hatbreven som skickas till honom i en egen pärm.

– Vid mordhot tar det roliga slut.

Samtidigt är målen långt ifrån uppnådda. Att elproduktion blivit en egen näring inom regionen hjälper inte när värme och drivmedel i huvudsak kommer från gas, olja, bensin och diesel. Fortfarande måste näringslivet och de drygt 100 000 invånarna i Rhein-Hunsrück importera energi för drygt tre miljarder kronor om året. Innan 2050 vill Frank-Michael Uhle att 2,7 miljarder av den summan ska stanna i regionen.

Till och med fridlysta fågelarter har hittat tillbaka, som den svarta storken och den röda gladan.

Då behövs det fler initiativ som det i Neuerkirch. Där bestämde sig invånarna för att bygga ett närvärmeverk med arrendet från vindkraften tillsammans med grannkommunen Külz. En toppmodern anläggning som värms till hälften med träflis och pellets, till hälften med ett solvärmefält. Kostnaden för att ansluta sig till nätet – motsvarande cirka 40 000 kronor per hushåll – betalas av kommunen. 

Julgranen släcks inte

Idag är det bara en fastighet i de två byarna som fortfarande värms med olja.

På flera av taken blixtrar dessutom solpaneler i den varma höstluften. Totalt 90 anläggningar, som om det inte vore för de många kulturminnesmärkta byggnaderna hade varit ännu fler, enligt borgmästare Volker Wichter. 

– Många var oroliga att de många vindkraftverken skulle skrämma bort folk, att vandringsturister skulle sluta komma, att människor inte skulle vilja flytta hit. Allt det har kommit på skam. Till och med fridlysta fågelarter har hittat tillbaka, som den svarta storken och den röda gladan, säger han.

Medan resten av landet går in i en mörk och oviss vinter, slipper invånarna i ­Neuerkirch och Külz att oroa sig för skenande kostnader, gasbrist och strömavbrott.

– Julgranen på torget kommer att vara tänd också den här vintern, säger Volker Wichter belåtet.