Här passerar människohandelns offer – varje dag

– Ofta när vi ser grupper av barn som ska korsa gränsen visar det sig vara människohandel, säger Manoj Kumar Sharma, som är inspektör på anti-traffickingenheten vid den indiska gränsbevakningsstyrkan SSB. 

Han sitter i ett bås vid den dammiga gränsstationen Birgunj mellan norra Indien och södra Nepal och berättar om händelsen som ägde rum i december förra året. Utanför passerar en strid ström av motorcyklar, rikshor, hästdragna ekipage och enstaka bilar. Av de 23 pojkarna som stoppades tillsammans med några vuxna följeslagare var många bara mellan fyra och sju år gamla. Alla klädda i de rödbruna dräkter som brukar associeras med buddhistmunkar. De vuxna ledsagarna hävdade att barnen skulle till ett av de många buddhistiska klostren i Bodh Gaya i norra Indien för att få utbildning. Men Manoj Kumar Sharma och hans kolleger märkte att berättelsen inte hängde ihop när de började ställa frågor och när de ringde de misstänkta barnsmugglarnas kontaktnummer i Bodh Gaya blev de erbjudna pengar för att släppa igenom barnen.

– Då förstod vi. Det visade sig att föräldrarna hade blivit lovade att barnen skulle till Katmandu för att få utbildning, de visste inget om Indien.

Två personer greps i samband med händelsen.

– Många pojkar som förs till Indien blir arbetskraft under slavliknande former eller offer för organtransplantation. Det kunde ha hänt de här barnen också, säger Manoj Kumar Sharma.

Flödet är enormt

Gränsen mellan Nepal och Indien är ett av områdena i världen med mest människohandel. Nepalesiska myndigheter uppskattar att så många som 25 000 av de nepaleser som varje år passerar gränsen gör det under omständigheter som kan klassas som trafficking. Alltså när människor genom falska löften, våld eller hot rekryteras, transporteras och inhyses i syfte att exploatera dem. 

De flesta offer – dock långt ifrån alla – är kvinnor och flickor. Merparten hamnar i Indien, där åtta miljoner människor lever under slavliknande former enligt 2018 Global Slavery Index. På bordeller, i danstrupper, i privata hem som hembiträden, på lantbruk som arbetskraft, i tegelbruk. Andra förs vidare till länder i bland annat Mellanöstern, Europa och Afrika. Flödet är enormt och stämmer uppskattningarna passerar det sannolikt traffickingoffer vid gränsstationen Birgunj varje dag. 

Lång kedja av män

Under den pampiga triumfbåge som markerar Nepals södra gräns och början på ingenmans­landet mellan länderna står blåklädda kvinnor och spejar på fordonen som passerar. De tillhör organisationen Maiti Nepal, som sedan början av 1990-talet jobbat med att motverka trafficking och rehabilitera offer. Deras vaksamma ögon granskar passagerarna för att dra slutsatser byggda på många års erfarenhet av arbete vid gränsen och hitta misstänkta människohandelsfall.

– De flesta känner vi igen, de reser över gränsen varje dag. Men om vi ser nya ansikten och konstellationer av personer som tyder på att det kan röra sig om trafficking börjar vi ställa frågor, säger en av Maiti Nepals anställda, Kopila Chhumi.

De frågar vilka de är, vart de är på väg och varför, varifrån de kommer. Vid minsta misstanke tar de dem åt sidan och separerar flickan och hennes eventuella följeslagare för att ställa fler frågor.

– Ofta har människohandlarna förberett flickorna på att de kan behöva svara på frågor vid gränsen, så de säger till exempel att de ska till andra sidan för att handla på marknaden, säger Laxmi Rana Magar, en annan av Maiti Nepals spejare.

Ofta är det en lång kedja av män som transporterar flickan, ”ett helt fotbollslag”.

– En tar henne från byn till busshållplatsen, nästa tar vid från bussen och med en riksha, en motordriven cykeltaxi, över gränsen där ännu en person väntar.

Inte längre bara fattiga luras

Laxmi Rana Magar har 20 års erfarenhet av jobbet och kan knepen för att avslöja människo­handeln.

– Det finns så många frågor att ställa. Någon kanske säger att hon varit i Birgunj många gånger förr, men när vi börjar fråga om detaljer om staden börjar hon tveka. 

När ett misstänkt fall uppdagas kopplas polisen in och det eventuella offret tas till Maiti Nepals skyddade boende. 

Under de två decennier som Laxmi Rana Magar har jobbat vid gränsen har hon sett en tydlig tendens.

– Förr var det bara fattiga utan utbildning som blev utsatta för trafficking. Men i dag ser vi också människor med utbildning och självförtroende som luras in i det här.

Den gängse bilden av människohandel i Sydasien har länge varit den av ett passivt offer som drogas och kidnappas till en indisk bordell. Men de fallen är relativt ovanliga och narrativet har kritiserats häftigt i den akademiska debatten på senare år. 

Verkligheten är mer komplex än så. Många fall börjar med en kontakt på sociala medier och löften om ett välavlönat jobb. Den drabbade blir själv delvis en aktör, ofta driven av en känsla av frigörelse och egenmakt. Hon tror sig ha kontroll över situationen och, i brist på livs­alternativ, ser hon kanske inte jobbet hon utför som exploaterande.

Lockas med pengar och lyx

När det har börjat skymma över Birgunj rullar en grå stadsjeep in från den indiska sidan. Ut kliver tre nepalesiska tonårsflickor, som några veckor tidigare räddats under en razzia mot en så kallad ”arkestra” i nordindiska delstaten Bihar. De tas till immigrationsmyndigheten för registrering och sedan vidare till Maiti Nepals skyddade boende.

Bihar har länge haft en specifik tradition av kvinnliga dansöser på bröllop och andra fester. Dansöserna, som tillhör en dans­ensemble, arkestra, framför erotiska nummer, ofta lättklädda, ibland nästan helt nakna. Att överförfriskade män tar sig upp på scenen och begår sexuella övergrepp händer ofta. Överhuvudtaget är miljön riskfylld för flickorna, som ofta är minderåriga och har lämnat hemmet utan att berätta för sina föräldrar. Prostitution och andra övergrepp förekommer och på många av de flera hundra arkestra-ensembler som finns i Bihar lever dansöserna i logement som de inte tillåts lämna förutom när de ska uppträda.

– De luras hit och lever under slavliknande förhållanden. Vid tillslaget fritog vi åtta flickor, varav en var gravid, säger Manoj Kumar Sharma som själv var med och genomförde razzian.

Identifierar sig inte som offer

Senare möter Dagens ETC två av flickorna på Maiti Nepals boende i Birgunj. De har just suttit uppe på taket och njutit av solen.

– De hade inte sett solen på flera månader, säger Goma Poudyal, som är tillförordnad chef över boendet.

Visserligen säger flickorna att de är glada att vara tillbaka i Nepal, men de vill inte kännas vid att de skulle ha behandlats illa vid dansensemblen.

– Vi har dansat, jobbet var bra. 

Den ena säger att hon blev värvad till ensemblen av en släkting som jobbade där och som hon fick kontakt med på Facebook. ­Förfarandet är vanligt, det förekommer att erfarna arkestra­tjejer marknadsför en livsstil med pengar och lyx på sociala medier för att locka fler. De får sedan provision för de som de värvar. De värvade tas från Nepal till Bihar med hjälp av en kedja av män som transporterar dem.

Logementet i Bihar fick de oftast inte lämna själva, berättar de.

– Men jag ville ändå inte gå ut, säger en av dem.

När flickorna har gått säger Goma Poudyal att de nog inte berättar hela sanningen.

– De är rädda och på sin vakt för att inte hamna i mer trubbel.

Att flickor som återvänder inte själva identifierar sig som traffickingoffer är vanligt. 

– Alla runt dem tänker på samma sätt, så de får svårt att inse att miljön är farlig och kan skada dem psykiskt.

Missar många offer

Tillbaka vid gränsstationen. En manlig motorcyklist i 30-årsåldern har just setts passera förbi den nepalesiska gränsporten med en flicka som såg ut att vara runt tolv år. Nepals gränspolis lyckades inte stoppa dem och har ringt till sina indiska kolleger för att de ska kunna ingripa. Men det är för sent, de har redan hunnit igenom och gränspersonalen kommer inte kunna ta reda på om de hade legitima skäl att resa tillsammans eller ej. För om nya fall av människohandel hela tiden uppdagas vid gränsen så passerar de allra flesta förbi. 

Manoj Kumar Sharma har gått in och satt sig på sin nepalesiske kollega Hira Budhathokis kontor. Han är inspektör vid Nepals gränspolis. De samarbetar väl säger de, men är ändå skeptiska till att man någonsin helt ska kunna stoppa människohandeln över gränsen.

– Huvudskälet är att vi har en öppen gräns som både indier och nepaleser har rätt att passera fritt över. Då blir det omöjligt, säger Hira Budhathoki.

Dessutom är polisen underbemannad, säger han. Även om både Indiens och Nepals gränspersonal finns på plats dygnet runt och Maiti Nepals spejare stöttar upp under tolv timmar per dag så kan man inte ha ögon överallt.

– Vi jobbar långa pass i dammet här. Det räcker med att vi går för att dricka ett glas vatten så kanske någon hinner passera.