Grekland är det land där hyrorna och bostadspriserna sjunkit mest i EU sedan 2010, enligt en uträkning av den europeiska statistikbyrån Eurostat, medan de har ökat mest i Estland. Likväl sitter de båda kvinnorna i samma sits – båda har lagt ned månader på att hitta ett tak över sina huvuden. Faktum är att båda är så rädda för repressalier från sina hyresvärdar att de ber om att få vara anonyma, även om Natalia så småningom ger sitt medgivande till att figurera med namn och bild i den här texten. 

Diana har ända sedan hon gick ut universitetet för sju år sedan kämpat med att hitta en trygg bostad i Aten. Först hittade hon ett ställe där ägaren verkade hyra ut till henne för att han tyckte att hon var snygg. När han så småningom insåg att han inte skulle få någon dejt med Diana försökte han på olika sätt att kasta ut henne. Diana började söka ett nytt hem. 

– Men annonserna försvann ofta efter en timme. En gång erbjöd jag att betala sex månaders hyra i förväg för en lägenhet för att jag var så desperat. Men jag fick den ändå inte. 

Hon tror att hon skulle ha hamnat på gatan om inte ett bekant par hade tipsat om ett hus som de tänkte lämna. Kvinnan i paret berättade visserligen att hon var rädd för sin hyresvärd.

– Jag struntade i det då. Men nu förstår jag varför.

Var ska jag ta vägen? 

Huset var i ett hemskt skick när Diana flyttade in. Fuktigt, mögligt och omålat, förutom taket som är svartmålat, troligtvis för att dölja fuktskador. Diana har lagt mycket pengar på att renovera huset till ett beboeligt skick. Ändå hotar hyresvärden henne med uppsägning. 

– Varje gång han ringer känner jag att jag kommer att få en panikattack eftersom jag inte kan förlora huset. För var ska jag ta vägen? 

Vill bo värdigt

Natalia, som Dagens ETC träffar i en skyskrapa i centrala Tallinn där volontärer syr kamouflagenät till ukrainska soldater, berättar att hon är tacksam till estländarna och allt de gör för hennes hemland. Men det är en riktig utmaning att som flykting hitta ett boende i den estniska huvudstaden. 

Jag gissar att de vill ha långvariga hyresgäster och många ukrainare vill ju hem så fort som möjligt.

Natalia och hennes man hade ett väldigt bra liv hemma i Ukraina, säger hon, och nu när det verkar som att de blir kvar ett tag i Estland vill hon bo någorlunda värdigt. Men det har tagit månader att hitta ett ställe som hon och maken faktiskt gillar, och detta trots att hennes man jobbar som ingenjör inom den estniska försvarsindustrin och hon själv har gjort det till en heltidssyssla att leta efter boende. Natalia förklarar: 

– Genom min mäklare har jag förstått att många estländare inte vill hyra ut till ukrainare. Jag gissar att de vill ha långvariga hyresgäster och många flyktingar vill ju hem så fort som möjligt. Vi hade själva tänkt åka hem nu i vår, innan vi förstod att vårt hem fortsätter att ligga längs frontlinjen …

Efter att ha korsat Tallinn på bredden och tvären och kommit hem helt slutkörd till sin man om kvällarna har en hyresvärd, samma dag som Natalia träffar Dagens ETC, äntligen tackat ja till deras ansökan, efter att Natalia fått skriva en lång presentation av sig och sin man, i vilken hon har redogjort för deras inkomster och framtidsplaner.

Drömmar om bostadspolitisk giv

Den prekära sits som Diana och Natalia befinner sig i är knappast unik i Europa. De senaste tio åren har hyrorna i EU stigit med i snitt 19 procent, medan huspriserna har ökat med 47 procent, enligt siffror från Eurostat. Utvecklingen gynnar hem- och fastighetsägare, men slår samtidigt hårt dem som av olika anledningar inte har gjort bostadskarriär. I städer som Amsterdam, Lissabon och Milano har tusentals demonstranter nyligen protesterat mot bristen på billiga bostäder. Barcelona har beslutat att staden ska bli fri från Airbnb till 2028, som ett sätt att stärka lokalinvånares tillgång till boende i staden. I Dublin har rasistiska upplopp under förra höstens kopplats till felaktiga men vitt spridda påståenden om att Irlands sociala bostäder bara går till utlänningar. 

Politiker och intresseorganisationer vill nu att EU gör mer för att säkra sina medborgares rätt till ett tak över huvudet. Inför valet satsade paraplyorganisation Housing Europe, som såväl HSB som Sveriges allmännytta är en del av, stort på ett gemensamt manifest. I det kräver de ett ”paradigmskifte” när det gäller att stötta allmännytta, kooperativ och gemenskapsboende. De vill också se en särskild fond för socialt ansvarstagande, samt initiativ för att tackla utanförskap på bostadsmarknaden. 

Ursula von der Leyen har valt att hörsamma dessa krav. I ett tal i Europaparlamentet i veckan lovade den nyligen omvalda EU-chefen att tillsätta EU:s första bostadskommissionär med uppgift att ta fram en ”europeisk plan för prisvärda bostäder”. 

– Europa står inför en bostadskris, med människor i alla åldrar och familjer av alla storlekar som drabbas, sa Ursula von det Leyen och lovade att göra skillnad för människor i deras vardag.

Lokalt eller på EU-nivå?

Men i Tallinn, det land som enligt Eurostat har sett den största ökningen av hyror och bostadspriser sedan 2010, tycker den socialdemokratiska kommunpolitikern och tills nyligen vice borgmästaren Joosep Vimm att bostadsfrågan bäst löses nationellt eller lokalt. 

Situationen i medlemsländerna ser olika ut, och då är det svårt att se hur EU ska kunna enas om gemensamma regler som också är effektiva, säger han, och tar bestämmelserna om korttidsuthyrning av bostäder via Airbnb och andra plattformar som exempel. Reglerna är så vagt formulerade att det i praktiken är upp till varje land eller stad att bestämma hur de ska tolkas.

– I Estland, till exempel, tror jag inte att de kommer att göra någon skillnad alls.

För honom är den socialdemokratiska lösningen på utmaningarna med höga hyror och bostadspriser i Tallinn, som äger väldigt lite mark och fastigheter jämfört med till exempel Helsingfors eller Stockholm och där många privatpersoner har investerat i lägenheter för uthyrning, att det införs vissa begränsningar i hur höga hyrorna faktiskt kan vara. Vidare bör staden införa krav på byggherrar att en viss andel av bostäderna de tar fram ska tillfalla allmännyttan.

Såväl Estland som Grekland har vidare infört program för att hjälpa förstahandsköpare in på bostadsmarknaden. I Estland kan de få låna en del av handpenningen direkt från staten. 

– Det hjälper lite, men inte så mycket, med tanke på den enorma ökning i bostadspriser vi har sett de senaste åren, säger Joosep Vimm. 

”Känsla av att bli utpressad”

Grekland, å sin sida, antog för två år sedan ett program som erbjuder lån med lägre räntor för att stötta personer under 40 att köpa eget boende. Men för att vara valbar till programmet måste man tjäna minimilön, vara barnlös och ha 20 procent av köpeskillingen i handpenning. 

– De jag känner som har fått ta del av det här programmet har också haft någon som hjälper dem, som föräldrar eller en partner, säger Diana. 

Vad skulle hända om jag skaffar familj? Eller om jag förlorar mitt jobb? 

Hon har själv varit hos banken för att söka ett sådant lån men fick ett nej. Kanske var det lika bra, för Diana har ingen lust att belåna sig för livet. 

– Vad skulle hända om jag skaffar familj? Eller om jag förlorar mitt jobb? Eller om jag ser mig tvungen att varje dag hålla käften och acceptera saker på jobbet för att jag är rädd för att bli uppsagd. Det är en känsla av att bli utpressad, säger hon.

Men samtidigt är Grekland det land i EU där hyrorna och bostadspriserna faktiskt sjunker mest, enligt Eurostat. Eller är det verkligen så? Apostolis Kiapatis har arbetat som mäklare och inom fastighetsbranschen i centrala Aten i 22 år. Han är förundrad över graferna från EU:s statistikkontor.

– I Grekland finns det ingen säker metod för att räkna på lägenhetsköp, säger han.

Grekiska finansministeriet har ett fastighetsregister men de beräknas efter antal transaktioner och inte efter antal hus eller lägenheter. Det betyder till exempel att om ett par köper hus och delar betalningen mellan sig så räknas två transaktioner som två köp – trots att de bara köper ett hus. Och har man ett garage eller ett förråd så kan man ofta behöva göra separata transaktioner för dessa, vilket gör att det ibland kan se ut som sju, åtta husköp, berättar Apostolis Kiapatis.

40 procent av lönen

Letar man vidare i statistiken från EU så visar graferna att det är dyrast för grekerna att bo och leva i hela EU. I inget annat medlemsland är det så många, nästan 27 procent av befolkningen, som lägger över 40 procent av sin inkomst på boende. Det finns flera faktorer som spelar in, men något som åtminstone förändrat stadskärnornas fastighetspriser är enligt Apostolis Kiapatis de så kallade gyllene visumen, där utlänningar som har köpt fastigheter för minst 250 000 euro (2,9 miljoner kronor) har kunnat söka ett femårigt uppehållstillstånd. 

– De allra flesta gör det genom bostäder, ofta i de mest attraktiva områdena i Aten och särskilt i centrum. Det gyllene visumet omfattar cirka sju procent av alla transaktioner i Grekland, relaterade till utlandet, säger mäklaren.

Dagens ETC träffar honom på ett café i Exarchia, ett område känt som ett näste för anarkister och vänsterintellektuella. På relativt kort tid har det gentrifierats. Hotellverksamheter och utländska aktörer köper upp hela lägenhetshus och driver upp priserna. Få av de grupper som lagt grund för kulturen i stadsdelen har råd att bo kvar. 

– Det har tidigare inte funnits någon gräns för hur många hus en enskild aktör får köpa, vilket betyder att många köpte upp hus och lägenheter som sedan står tomma, eller som hyrs ut via Airbnb. 

För många i den yngre generationen som ännu inte är på fastighetsmarknaden är det redan för sent.

Nyligen har det kommit regleringar för att de som köper fastigheter för att få ett gyllene visum endast får köpa lägenheter och hus som är över 120 kvadratmeter stora. 

– Men för många i den yngre generationen som ännu inte är på fastighetsmarknaden är det redan för sent, säger Apostolis Kiapatis. 

Han är ambivalent till sitt yrke. En mäklares jobb är till viss del att höja priserna för att tjäna så mycket som möjligt, men i den ekonomiska kris som många greker står inför så är det viktigt att inte ryckas med, tycker han. Man måste försöka hålla det ”ärliga” priset på marknaden. 

– Det finns så kallade ”paramäklare” som arbetar mer opportunistiskt mot exempelvis kinesiska kapitalister. Men … samtidigt är det inte säkert att det skulle bli prissänkningar på marknaden om man tog bort de gyllene visumen nu. Systemet har gynnat grekiska kapitalister som troligen inte är så mycket bättre än de kinesiska. Vi lär fortsatt få nybyggda och nyrenoverade hus som hyrs ut till turister.

Estnisk identitetskris

Tillbaka i Tallinn träffar Dagens ETC en kollega till Apostolis Kiapatis – Saale Veske. Även hon upplever en intressekonflikt i sitt jobb som mäklare, där hon å ena sidan ska försöka få så bra priser som möjligt åt säljare och hyresvärdar, samtidigt som det är hyresgäster och köpare som betalar hennes arvode. Just nu är det dock lite mindre av ett problem, för Tallinn är för nuvarande en hyresgästernas marknad, som Saale Veske ser det. Det beror dels på att landet har gått in i en recession. De berömda estniska enhörningarna, bolagen som är värderade till över en miljard dollar, går inte lika bra, och anställer färre utländska medborgare som är redo att betala nästan hur mycket som helst för sina boenden. Samtidigt investerades det kraftigt i nybyggnationer under tiden som bostadspriserna rusade i värde mot slutet av 2010-talet, vilket gör att utbudet nu är större än efterfrågan. Hyresvärdarnas avkastning har också sjunkit till ungefär fyra procent, från sju, som de hade för ett par år sedan. 

– Estländare vill äga sina bostäder. Det spelar ingen roll om de inte äter, så länge de äger sina hem. Estniska mödrar tjatar hål i huvudet på sina barn om att de ska investera i lägenheter, säger Saale Veske.

– Men nu har det blivit så dyrt att unga inte har råd att ta banklån, för banken lånar ju inte ut vill vem som helst. 

Hon ser en trend i att fler estländare hyr sina bostäder, istället för att äga dem, eftersom de inte har råd att köpa.

– Det gör att unga i stället för att låsa in sig i ett bostadslån tar chansen att resa eller bo på olika platser, två år här, två år där. Det har också sina fördelar, säger hon.