– Jag gillar när det är lugnt och stilla, säger Tiitus Tolonen. Han kommer ursprungligen från Suomussalmi, ett samhälle åtta mil nordväst om Vartius gränsövergång. Tidigare var han placerad i Torneå – ”det var lite stökigt” – och i Libanon, i en fredsbevarande styrka, innan han lyckades få placering i sina hemtrakter. Kollegan Elli Pavkonnen är från Kuopio, Finlands åttonde största stad som ligger tre timmar bort, och även hon är nöjd att ha kommit närmare sin familj igen efter att ha tjänstgjort en sväng på flygplatsen i Helsingfors.

Att övergången stängts är som det är. Det Ryssland som de blickar mot under sina tolv timmar långa skift har heller aldrig riktigt lockat dem personligen. Det är nära, men ändå väldigt långt borta. Ingen av dem har någonsin varit över till andra sidan. Vad ska de där att göra? 

– Förr brukade finländare åka över och tanka billigare, men det gjorde aldrig jag, säger Tiitus Tolonen. 

Nu är det bara de med dubbla pass, ryssar som äger fastigheter i Finland och släktingar som får åka in i Finland, med liknande krav för den som vill resa in till Ryssland. Helt enkelt är det inte ändå, även för dem som uppfyller villkoren. Lastbilschauffören Soltamurat Asjpatajev stannar vid gränsstationen för att visa upp sitt pass. Han kör kablar över till ­Kazakstan, ett jobb som blivit krångligare sedan 24 februari.

– Ja, det har blivit mycket svårare. Inte här, utan på den andra sidan. De hittar på en massa saker för att det ska ta längre tid att passera, säger Soltamurat Asjpatajev.

Han försvinner in i sin hytt, och snart försvinner hela lastbilen bakom ryska avspärrningar. 

Lugnet råder igen i Vartius.

Två miljoner ryska besök

Inte heller i Finlands största stad längs den östra gränsen är stämningen särskilt hetsig. Eller jo, en sak stör invånarna i Villmanstrand, eller Lappeenranta som det heter på finska, i södra Karelen.

– Ni är många utländska journalister som kommer hit och ställer dumma frågor. Ni undrar till exempel om vi är rädda för ryssen. Det är vi inte, vi är finländare och vi har sisu, säger en taxichaufför.

– Ja, ta det inte fel men jag undrar vad det är som du vill skriva om egentligen? Det händer verkligen ingenting här, undrar Päivi Pietiläinen, chef för internationella ­kontakter på Villmansstrands stadsför­valtning. 

I många år byggde Villmanstrand sig en tillvaro som mötesplats mellan öst och väst. Åren före pandemin räknade staden med upp till två miljoner ryska besök varje år. En miljon euro, elva miljoner kronor, per dag spenderade ryssarna på mat, smink, kläder och lyxvaror i särskilda butiker som specialiserat sig på att möta efterfrågan från folket från andra sidan gränsen. Den 24 februari var den här ekonomiska modellen definitivt över. Så fort de kom till jobbet började medarbetarna på stadskontoret avsluta sina samarbetsprojekt med Ryssland.

– Vi var ledsna, förvirrade, besvikna, säger Marjatta Kupias, projektledare på kommunen.

– Vi samarbetade med Ryssland och ryska medborgare under så många år. Och så försvann allt det på en dag. Som om vi hade jobbat förgäves, säger Päivi Pietiläinen.

För även om de båda länderna har en lång och komplicerad historia, hade de under åren lärt sig att samarbeta. Inte minst lockar Sankt Petersburg, som har en befolkning lika stor som hela Finland (5,5 miljoner) och som ligger närmare än Helsingfors – 200 kilometer, jämfört med 220 kilometer.

– Min far deltog i vinterkriget och senare även i fortsättningskriget. Han berättade inte om det, men hans syster gjorde och jag växte upp i den atmosfären. Ändå valde jag att läsa ryska och jag bodde i Sovjet. Jag är inte mot det ryska folket, jag är mot deras regim, säger Marjatta Kupias. 

Päivi Pietiläinen berättar att hon har fortsatt att ringa till sina vänner i Ryssland, ”det är viktigt för att klippa vingarna på Putins propaganda”. Hon har också varit med och hjälpt den ryska minoriteten i staden att organisera en träff där de kunde samlas och diskutera situationen.

– De var också chockade… 

Kris och sanktioner

Beslutet av bryta med Ryssland fattades snabbt, för dem som hade starka band till Ryssland kostade det på känslomässigt. Men det var inte särskilt ekonomiskt smärtsamt. Det var nämligen inte Finland som satte stopp för ett blomstrande, gränsöverskridande samarbete, utan Ryssland – och den gjorde det redan för flera år sedan.

Det säger Juha Väätänen, professor i internationell business vid Lappeenranta tekniska universitet. 

– Vi har tjänat väl på den ryska ekonomin, men den växte framför allt mellan 1998 och 2013. Redan 2013 var tillväxtsiffrorna mycket lägre och sedan kraschade rubeln 2014, säger Juha Väätänen. 

En två år lång finanskris tog vid, som gjorde att turismen minskade. Samtidigt drabbades viss finsk export, till exempel mejerivaror, av ett ryskt importförbud när Ryssland svarade på EU:s sanktioner mot dem efter annekteringen av Krim med motsanktioner. Till sist stängdes gränserna i samband med pandemin. Under alla de här åren har många finländare som gjort affärer med ryssar ställt om och hittat andra möjligheter. Lappeenranta har till exempel börjat satsa på att marknadsföra sig mot turister i Europa, och locka lockprislinjer till sin flygplats. När kriget kom gick bara sex procent av exporten i Lappeenrantaregionen – och Finland i stort – till Ryssland.

Juha Väätänen, som lagt en stor del av sitt yrkesliv på Ryssland, döljer inte sin besvikelse över händelseutvecklingen.

– Jag skrev min doktorsavhandling om Ryssland och trodde på integrationen med väst. Jag förstår fortfarande inte vad som ändrades i Kreml och varför de valde att stänga in sig igen. Från historien vet vi att isolering aldrig tjänar någon väl.

Själv började Juha Väätänen trappa ned sin Rysslandsforskning och har istället fokuserat allt mer på klimatet och social hållbarhet.

– Jag ser framåt, jag vill rädda planeten, jag gillar progressivitet. Men Ryssland är konservativt. De har i princip haft två presidenter sedan Sovjet föll, medan vi har knappt någon som är över 40 i vår regering. Jag är lite ledsen för Ryssland att det bästa de kan fira är ett stort patriotisk krig som ägde rum för 80 år sedan. Jag vet inte vad annat de kan vara stolta över. Jag är ledsen att folk har svikits av sina ledare, särskilt nu när vi ser hur ryska oligarker gjort sig förmögenheter. 

Tillbaka på kommunhuset i Lappeenranta säger Päivi Pietiläinen att hon är glad att Finland går med i Nato, medan Marjatta Kupias säger att hon inte kan se någon anledning att inte gå med.

Finns det någon diskussion i Finland om att det kan leda till att ni som land tappar i inflytande?

– Jag har läst några sådana kommentarer om att vi kan förlora i inflytande som fredsbevarande och förhandlare men det är ganska ovanligt med sådana åsikter nu, säger Marjatta Kupias.

Och du håller inte med?

– Jag har faktiskt varit väldigt stolt över vår förmåga att förhandla och bygga ett sådant samhälle som vi lever i rakt bredvid Ryssland. Vi är kända för våra uppfinningar, mänskliga rättigheter, transparens. Jag tror att vi har lyckats rätt bra. Och jag är inte rädd för att vi ska gå miste om något när vi går med i Nato.

– Jag tror att Olof Palme, om han levde, skulle ha sagt ja till Nato, säger Päivi Pietiläinen och fortsätter: 

– Den här situationen har förändrat allt. 

Två dåliga valmöjligheter

När den finlandssvenske politikern Alexander Stubb en gång tillfrågades om vad som skiljer Finlands och Sveriges relation till Nato svarade han: ”1 340 kilometer”. Så lång är nämligen den finska gränsen mot Ryssland. Medan Sverige under 1950-talet i hemlighet inleder ett militärt samarbete med USA tvingas Finland 1948 skriva på ett vänskaps- och bistånds­avtal med Sovjet. Landet tar inga beslut som kan försämra relationerna med sin mäktiga granne i öst och försöker med olika medel – däribland sauna och vodka – och bättra på relationerna. Med ett ned­sättande ord kallades det för finlandisering, där kritiker tyckte att landet lät sin politik styras av Sovjet. 

Även på senare år har Finland haft bättre relationer till Ryssland än många andra. President Sauli Niinistö har kallats ”Putinviskare” för sin förmåga att kommunicera med den ryske härskaren. När Niinistö 2016 bjöd över Vladimir Putin till sitt sommarställe Gull­randa fick det kritik från vissa svenska politiker. Men när Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina 24 februari reagerade finska ledare snabbare än de i Sverige. Inom veckor hade president Sauli Niinistö och premiär­minister Sanna Marin beslutat att ta in sitt land i Nato – och drog Sverige med sig. 

– Bli inte arg på mig nu, säger Minna Torkkola. Hon är gift med Rejma Haapoja, som äger och driver ett museum om vinterkriget i Raate, utanför Suomussalmi. 

Paret är egentligen hemmahörande i västra Finland. Att de hamnat här beror på Rejma Haapojas föräldrar. Fadern stred här – och överlevde. Även hans mamma, som nyligen fyllde hundra, deltog i kriget som lotta. Nu har paret tagit på sig att föra vidare historien – genom att återskapa scener från kriget och föra berättelserna vidare. 

Nu står hon i en liten skogsdunge i kanten av ett fält som är täckt med 17 000 stenar. Det är en för varje soldat som mötte sitt öde här i slaget vid Raate i januari 1940, ett slag som blivit symboliskt för hela vinterkriget, där finländarna vann över en numerärt mycket överlägsen fiendestyrka.

Minna Torkkola fortsätter: 

– Sverige har haft över 200 år av fred. Men under andra världskriget tjänade Sverige väldigt mycket pengar på att stå utanför kriget och säga att ni inte vill välja sida. Vi i Finland gillade inte det särskilt mycket. Då var Sverige en vinnare, men om ni gjorde samma beslut idag och ställde er utanför Nato – då skulle faktiskt alla se att Sverige är en loser som gömmer sig bakom Finlands och Norges rygg och samtidigt skryter om sitt oberoende, och att ni inte väljer sida.

Enligt Minna Torkkola är vinterkriget en anledning till varför Finland nu går med i Nato.

– Vi minns kriget och att vi var tvungna att samarbeta med tyskar. Vi hade två dåliga valmöjligheter – Ryssland eller Tyskland – och vi var tvungna att välja en. Och vi valde Tyskland. Så vi var på förlorarnas sida efter kriget, även om vi lyckades behålla vår självständighet. Så vi var tvungna att vara snälla. Vi var under rysk påverkan fram till nu. Nu när vi rör oss mot Nato är vi mer oberoende än tidigare. Vi går med i Nato för om vi har problem får vi hjälp. Och om någon har problem kan vi också hjälpa. När Ryssland gick in i Ukraina sa vår president att det var en väckarklocka för oss. Vi kan inte lita på en granne som bara en dag kan gå in i ett annat land och döda människor. 

”Pappa var rädd för ryssen, det var alla i byn”

Hur Ryssland kommer att svara på Finlands Natoplaner är förstås omöjligt att veta. Men i lördags stängde Ryssland av gasleveranserna till Finland, och dagen innan gick försvarsministern Sergej Sjojgu ut med beskedet att landet vill bygga tolv nya militärbaser längst gränsen till Finland. Tidigare har finsk gränsbevakning också meddelat att de kommer att förstärka gränsen mot Ryssland. 

Naturfotografen Lassi Rautiainen driver rovdjursturism i skogarna en timme österut från staden Kuhmo, en verksamhet som bygger på djur och natur får leva utan påverkan av människor. Han är dock inte särskilt orolig för att den säkerhetspolitiska utveckligen ska störa lugnet i hans skogar. 

– Det går inte att bygga stängsel för hela gränsen, det är för långt och för svårt. Här är det för mycket träskmark, sjö och skog både för att bygga stängsel och för att någon ska vilja ta sig över. Det här är en av de säkraste platserna i hela Finland, säger Lassi Rautiainen. Tyvärr, lägger han till, tror inte utländska kunder det, och många, däribland svenskar, har avbokat sina resor under de senaste veckorna.

– Jag har sagt att mister Putin har andra problem än att invadera vår turistanläggning. Men det är jättebra att vi nu går med i  Nato, då kanske de vågar komma en annan gång.

När Lassi Rautiainen var liten sov hans pappa med ett gevär under sängen. 

– Han sa att det var för att skjuta orrar från fönstret. Men han sköt aldrig. Så jag började undra, och sen förstod jag. Han var rädd för ryssen. Det var alla i byn. Som barn hatade jag ryssar, jag ville inte träffa dem och jag ville inte åka dit. 

Som vuxen har han dock fått ha många kontakter med ryssar. Han blev utvald för ett välbetalt uppdrag som naturfotograf i ett finskt-ryskt samarbetsprojekt, och han har också haft många ryska turister på sina rovdjurssafarin, däribland en tidigare ­Gazprom-chef och flera dumaledamöter.  

– Jag har lärt mig hur de fungerar och jag känner inget hat. Men det är jättebra att vi går med i Nato. Finland har en bra armé men vi är ett litet land och vi är ensamma. Vi kan inte lita på ryssarna. De säger en sak och sen blir de fulla och gör något annat. •