På några decennier har hårdrock gått från bespottad sunkgenre till trendig. Redan 2010 konstaterade musikskribenten Linnea Olsson i SvD att det numera är en fördel för vem som helst att stoltsera med ett hårdrocksintresse, en Iron Maiden-tröja eller åtminstone ett nitbälte. Samtidigt gör 80-talsband efter 80-talsband bejublade comebacks, när de inte är upptagna med att kränga egna vin- eller whiskymärken, vill säga.
Även om det i dag finns fler kvinnliga hårdrocksmusiker än någonsin har genren historiskt burit på ett arv av både tvivelaktig kvinnosyn och sexism. Författaren och journalisten Beth Winegarner beskriver på metalbloggen ”Invisible Oranges” hur hon som kvinnligt hårdrocksfan under 1980-talet var tvungen att klä sig i jeans och bandtröja, inte klänning eller kjol, för att slippa bli sexualiserad på konserter.
Och tyvärr har det sexistiska arvet knappast försvunnit sedan dess. Till för bara några år sedan listade den amerikanska rocktidningen Revolver fortfarande ”hårdrockens hetaste brudar” varje år.
Obehagliga texter
Sällan har åttiotalets ultrasexistiska hårdrocksscen skildrats så ocensurerat som i glamrockbandet Mötley Crües frispråkiga självbiografi ”The dirt”, en bok som får vilken Led Zeppelin-biografi som helst att likna ”Nya testamentet” och som även filmatiserats av Jackass-skaparen Jeff Tremaine. Skribenten och dramatikern Cybele Knowles driver Instagramkontot Feminist Nikki Sixx, där hon delar sina kluvna känslor inför Mötley Crüe. Hon började som vuxen att åter lyssna på bandet efter att ha upptäckt dem som tonåring på 1980-talet, och blev smått överrumplad över vad hon faktiskt lyssnat på.
– Som många kvinnor tvingas jag hantera inlärda föreställningar om hur mitt värde ligger i hur sexuellt attraktiv jag anses vara. När jag återvände till Mötley Crüe som vuxen kvinna insåg jag att deras musik förmodligen var en av de saker som lärde mig den läxan, men utan att veta att det hände eftersom jag var så ung, säger Cybele Knowles i ett videosamtal från hemmet i Tucson, Arizona.
Samtidigt upptäckte hon på sociala medier hur många av dagens unga som också gillade musiken från hennes egen uppväxt.
– Många av dessa unga fans är tjejer, och jag blev uppriktigt oroad över budskapen de exponerades för i Mötley Crües låttexter. Att starta ett instagramkonto på temat var ett sätt att kombinera min egen kärlek till Mötley Crües musik, mitt obehag inför bandets kvinnobild och min vilja att hjälpa unga kvinnor, säger Cybele Knowles.
Men trots bandets tristare sidor är Mötley Crüe-gitarristen Mick Mars ändå lite av en ”glamrockens hovpoet” enligt Cybele Knowles.
– Hans själfulla gitarrspel betyder fortfarande mycket för mig, och det sista jag vill är att stoppa någon från att lyssna på dem. Däremot hoppas jag kunna bidra till att unga kvinnor upptäcker bandets sexism, och själva bestämmer vad de vill göra med den informationen.
Sexism – lönsamt varumärke
Cybele Knowles har funderat över varför ett band där flera medlemmar trots allt har egna döttrar ändå fortsätter att klänga sig fast vid sin sexistiska image. En förklaring kan vara att det fortfarande är en viktig del av deras lönsamma varumärke, menar Knowles.
– Trist nog sviker Mötley Crüe sina kvinnliga fans när de i dag får frågor om sexismen i deras tidiga texter och bara verkar vifta bort det. För mig handlar glamrock i grunden om kraft, intensitet och dekadens, och inte alls om något sexistiskt.
Amanda Digioia forskar vid University College London om hur kvinnor framställs i finsk hårdrockslyrik. Hon menar att hårdrocken i regel följer samhällets normer, snarare än att undergräva dem.
– Och det är särskilt nedslående i en genre som trots allt definierar sig själv som icke-normativ, säger Amanda Digioia på telefon.
En viktig aspekt är hur män ofta ses som de ”äkta” fansen inom en subkultur, utan att egentligen behöva bevisa någonting, menar hon.
– Det händer än i dag att män kräver att jag ska ”bevisa” mina kunskaper om ett visst band. Och om min partner följer med på en konsert antar vissa att jag bara hänger på, trots att det var jag som köpte biljetterna. Här har metalforskaren Jasmine Shadrack beskrivit hur både kvinnliga hårdrocksfans och kvinnliga hårdrocksartister fortfarande riskerar att stämplas som flickvänner eller groupies, om de inte följer vissa strategier, säger Amanda Digioia.
Mördade och påsatta
Kulturjournalisten och musikvetaren Bella Stenberg har bevakat hårdrock och metal för en rad svenska medier sedan 1990-talet. Hon minns hur hon redan 2008 började att räkna antalet kvinnliga musiker på festivalen Sweden Rock, ett år då bara fyra musiker var kvinnor av de 75 band som festivalen bokat.
– Det var rätt illa. Det året fungerade också bandet Crucified Barbara som presentatörer, och beskrevs som ”de vackra damerna”. I dag finns en större medvetenhet om festivaljämställdhet. Men jag tror däremot inte att alla arrangörer greppar varför det är viktigt, utan mer ser det som något som ”ska göras”, säger Stenberg när vi hörs över telefon.
Hon understryker att många musikgenrer fortfarande domineras av män. Men vad gäller låttexter förhåller olika genrer sig till kvinnor på helt olika sätt, menar Stenberg, och det gäller också hårdrockens diverse subgenrer.
– I vissa hårdrocksgenrer är kvinnan inte ens närvarande i texterna, i vissa genrer har hon blivit mördad och i andra genrer ska hon sättas på, typ så. Till exempel har 80-talets glamrock och sleaze sexualiserat kvinnor väldigt tydligt i både texter och estetik, säger Stenberg.
Kommer då undertecknad själv i framtiden trots allt sätta på sin pentagramprydda originalpress av Mötley Crües åttiotalsepos ”Shout at the devil”? Troligtvis – men i så fall på klädsamt låg volym.
