Tove Gulliksson vecklar upp en rulle med stora fotografier. Ett av dem är taget av en dykare som dokumenterat husgrunderna under ytan. Hon visar också äldre bilder, på hur byn såg ut innan kraftverksbygget.

13 vattenkraftverk finns längs denna älv; fem av dem ägs av den norska staten genom företaget Statkraft. De övriga ägs av svenska Vattenkraft och Fortum. I sommar uppmärksammar ”Expedition Ljungan – från havet till Helags” den globala upphettningen och den lokala miljön genom att färdas längs älven under tre veckors tid. De rör sig till fots, på cykel eller i kanot längs älvens hela sträckning från utloppet i havet vid Klampenborg söder om Sundsvall till källflödena vid Sveriges sydligaste glaciär på Helagsfjällen. Glaciären kommer inte att finnas kvar länge till, redan nu är den delad i två. Insatser pågår för att fördröja smältningen, bland annat genom att täcka vissa delar med ylletyger sommartid. Men i takt med den globala temperaturhöjningen är processen oåterkallelig.

– Jag vill se glaciären innan den är borta, säger Lasse Fersters.

Han viftar undan en mygga eller två och häller upp en kopp kaffe, bryggt på stormkök. Vi sitter vid en eld tillsammans med alla som paddlat på expeditionens fjärde dag. Det skulle varit en familjedag, men på grund av hårt väder fick barnfamiljerna avbryta en bit in i paddlingen. Endast två kanoter, med vana paddlare, genomförde hela sträckan. I en av dem satt Lasse Fersters och Gunilla Wikberg – de två som föresatt sig att färdas hela vägen, alla expeditionens dagar.

– Vi är många som lever och vistas längs Ljungans stränder och tänker på henne och känner för henne såsom ”min” älv, förklarar Lasse Fersters.

Därför fick han förra året idén att genomföra expeditionen den här sommaren, extra lägligt då det är ett valår. Han presenterade idén för Naturskyddsföreningen som nappade, och besökte sedan Friluftsfrämjandet som visade sig gå in med ännu mer energi för att förverkliga projektet. Ungdomar från Fridays for Future deltog också i planeringen.

Det behövs en blåslampa från miljörörelsen mot politiken. Den slutsatsen drog nyligen Världsnaturfonden WWF efter att de analyserat riksdagspartiernas klimatpolitik. Slutsatsen är dyster. Moderaterna och Socialdemokraterna, som båda aspirerar på statsministerposten, har svaga miljö- och klimatlöften konstaterar organisationen, samtidigt som Sveriges utsläpp är på väg att slå i taket för 1,5-gradersmålet och en majoritet av befolkningen vill se en utsläppsbudget som sätter ett tak för Sveriges totala klimatutsläpp (enligt en Sifo-undersökning i WWF:s Klimatbarometer).

– Det här glappet mellan vad politikerna gör och vad folkmajoriteten inser behöver göras för klimatet, är för mig obegripligt. Det är en skandal att partierna inte gör sitt jobb, säger Tove Gulliksson.

Hon har slagit sig ner vid elden bredvid Lena Ericsson, en ekobonde som också är aktiv i en rad lokala omställningsprojekt. Ett av dem handlar om att gynna biologisk mångfald.

– Vi försöker gynna det som borde finnas, missgynna lupiner som breder ut sig. Mycket handlar om att få folk att fatta att död ved och ris är inte en styggelse. Det är så det ska vara för att det ska bli mycket insekter, fåglar och så vidare, berättar hon.

Framåt elva börjar det skymma en aning, myggen blir allt mer besvärande. Det är dags att krypa in i tälten. Där finner vi att Eva Nilsson, som inte själv färdas med expeditionen, men som varit med i planeringen och hälsat på idag, gått runt till alla tält med gåvor: nötter, fruktbollar, bullar, choklad, muffins och mycket annat.

– När jag kom fram idag, efter paddlingen i en vind som nästan var kuling var jag verkligen slut. När Eva då dök upp med sina gåvor blev jag så rörd att jag nästan blev tårögd, säger Gunilla Wikberg.

För Eva Nilsson känns det självklart att bidra till expeditionen.

– Det här behöver man ju stötta. Jag tycker att det är ett väldigt fint initiativ, viljan att lära sig mer, uppmärksamma vattnets betydelse, vilken kraft och vilken risk det är, säger hon.

Själv är hon ordförande i en lokal bilpool, där 13 hushåll delar på en bil.

– Vi trodde att vi skulle behöva två bilar, men det har visat sig gå bra med bara en. Vi behöver inte mer, konstaterar hon.

Strax efter att jag krupit ner i min sovsäck hör jag en man komma fram till de sista personerna som sitter kvar vid elden tills den brunnit ut. Han har med sig en flaska och vill bjuda på en sängfösare.

Jag hör ett dämpat: ”Skål!” Sedan hörs en barnfamilj sjunga vaggvisor för sin 2-åring i ett av tälten. Därefter blir det tyst. Och kallt.

Nästa morgon vaknar vi strax före sju genom att Lasse ropar:

– Godmorgon! Nu finns det varmt kaffe till den som vill ha!

Kaffet får vi från de anställda vid Viforsens kraftverk i Skallböle. De har inget emot Expedition Ljungan och låter deltagarna komma in i personalutrymmet för att låna toaletter, ladda sina telefoner och dricka en kopp kaffe.

– Det är kul att se er här, säger en av de anställda.

Men det finns en konflikt mellan miljörörelsen och kraftbolagen.

Ett normalår producerar vattenkraften 65 Twh. Nu ska Sveriges samtliga 2 100 vattenkraftverk omprövas för att säkerställa att de lever upp till EU:s miljökrav. Det kan handla om att låta vattnet löpa mer fritt genom vattenkraftverken för att bättre skydda ål, lax, vitryggig hackspett och utter och andra arter som drabbas hårt av vattenkraftverken.

Regeringen har beslutat att förlusterna här i Ljungan, som idag levererar 2 Twh om året genom 13 klass 1-kraftverk som anses vara särskilt kritiska för elsystemets organisation, får uppgå till max 0,5 procent av års­produktionen. Men enligt vattenmyndigheternas nya miljö­kvalitetsnormer blir bindande i domstolsprövningar kan förlusterna bli tio gånger så stora, enligt Fortum (en siffra som tillbakavisas av flera miljö- och energi­forskare). Vattenkraftsindustrin vill därför att dom­stolsprövningarna pausas, tills det finns ”en god sam­ordning mellan politik och myndigheter” som Fortum skrev nyligen på DN Debatt.

Kan ni förstå vattenkraftsbranschens oro, inte minst mot bakgrund av den allt högre efterfrågan på el till den gröna industrin?

– Jag tycker inte att frågan känns rätt ställd. Är inte samhället fel organiserat? Det gör våld på naturvärden och det blir aldrig nog, säger Lasse Fersters.

– Älven har påverkats om och om igen sedan 1800-talet, i den heliga profitens namn. Det som blir kvar är kalhyggen, stubbar, ruiner. Gruvhål för allt som är brytbart, älvarna är reglerade, det påverkar fisket, renskötseln. Vandringsleder som är urgamla för renarna blir fördärvade. Skönheten i landskapet, möjligheten att njuta av stillheten och vackra vyer för turism, hur länge har vi det kvar? 

– Snart är det enda ljud vi hör ett lågfrekvent brus av vindsnurror. Vad finns det då för glädjerikt med att bo här? frågar sig Lasse Fersters.

Men vattenkraften är ryggraden i svensk energi. Den är utsläppsfri och har låga kostnader. Är inte det bra?

– Ja, men självklart! Vattenkraften ger lite utsläpp och energi som vi behöver och har vant oss vid. Det man saknar är insikten om att man kanske måste vända på inte bara utsläppskurvan, utan också på våra konsumtionsmönster, svarar Lena Ericsson. 

Men hon tycker också att vi borde reflektera mer över priset vi betalar för vattenkraften, dess lokala påverkan på vattenmiljön, växt- och djurlivet.

– Igår gjorde vi ett studiebesök vid Viforsens krafverk. Den ansvariga personen för tillstånds- och koncessions­processer berättade själv att idag, med de miljökrav som finns nu, är det tveksamt om kraftverken hade fått byggas.

För att få ut energi från kraftverken har älven dämts på många ställen. När vattnet stigit tillräckligt i magasinen öppnas dammluckorna. En konsekvens av detta är att lekande fiskar som laxen, blir avskurna.

– Ibland gör man 0-tappningar, det betyder att en bit av älven läggs helt torr. Ett område som haft vatten under flera månader torrläggs, man kan se hur fiskar hoppar bland torra stenar och kippar, förklarar Lena Ericsson.

Hur känns det?

– Det gör ont i mig. Det känns hemskt med dessa övergrepp på älven, fiskarna som hoppar med nosen mot en betongvägg. Vandringsfisken försöker men kan bara stångas. 

– Jag får hopplöshetskänslor när jag tänker på det, fyller Tove Gulliksson i.

Vad vill ni ska förändras?

– Jag vet inte om vi i expeditionen har lösningar och svar, men vi gör något av en faktainsamling, lär oss mer. Vi tar reda på hur det ser ut längs hela älven, och vad vi kan kräva av de kommande miljöprövningarna, säger Lena Ericsson.

Närmare hälften av Sveriges elproduktion kommer från vattenkraften. Och i takt med att andra gröna energislag som sol och vind byggs ut kommer den att få en ännu viktigare funktion, genom att balansera elförsörjningen.

– Vattenkraften är superbra! säger Lena Ericsson.

– Men vi kunde också anpassa förbrukningen över dygnet och över säsongen, för att dra ner på förbrukningen. Vi måste inte ha allt hela tiden.

Tove Gulliksson tycker att begreppet nerväxling är något det pratas för lite om.

– Det betyder att vara kreativ med sin resursanvändning. Det kostar så mycket att vara människa i det här samhället, men jag tror att man kan bidra, göra världen bättre i stället för sämre. Det är inte en tillbakagång utan en omställning, helt enkelt. Det måste ju gå att fånga vattnets rörelse, för energin, utan att mörda ekosystemen. Då kanske man inte får superhög produktion, men minst hälften, samtidigt som man kan låta fiskarna vandra.

Efter frukost och nedmontering av lägret går vi ner till älven. Gunilla Wikberg samlar gruppen vid kanoterna inför dagens paddling för en säkerhetsgenomgång. Hon visar hur du går i kanoten, hur du för paddeln i en J-kurva för att minska belastningen på axlar och rygg och förklarar att flytväst är obligatoriskt. Om någon olycka mot förmodan skulle inträffa så ska inte alla försöka hjälpa den skadade. Hon gör det – och då tar Lasse över ledningen för gruppen.

Jag och vår fotograf Hossein Salmazadeh är två av de minst vana paddlarna, så vi får färdas med erfarna. Själv paddlar jag hela dagen med Gunilla, utbildad fjälledare och paddlingsinstruktör för Friluftsfrämjandet. Vi hinner prata en hel del längs färden.

– Jag känner en vördnad för vattnet som rinner här. Man är alltid kluven inför miljöfrågan och sitt välbefinnande, jag vill också ladda telefonen, ha ström, varmt, inte minst de här nätterna när man frusit häcken av sig. Frågan är alltid vem får betala, det är ju naturen.

En sak som slagit henne under de dagar hon paddlat, cyklat och vandrat längs älven är hur inte bara vatten­kraften påverkar den lokala miljön.

– Det har blivit så påtagligt de här dagarna att mäniskorna som bygger längs vattnet, mutar in sin gräsmatta ända ner till vattnet. De sätter ut trädgårdsmöbler och bygger staket på kommunal mark och det skär i hjärtat, det är våra gemensamma utrymmen som de mutar in.

Gunilla Wikberg har i många år varit grisbonde. Men när Sverige gick med i EU och det svenska fläskköttet skulle konkurrera med det billiga danska gick det inte längre. De fick lägga ner gården.

– Vem frågar sig hur grisen haft det när fläskfilén kostar 69 kronor? I Danmark står grisarna på varandra i burar, vilket är olagligt i Sverige. Självklart blir vårt kött dyrare.

Gunilla är äventyrligt lagd. Vid några ställen längs älven finns gamla vattenfyllda ruiner. På ett ställe paddlar en av kanoterna in en sådan och det visar sig svårt, för strömmen tar tag i kanoten. Efter viss möda kommer den ändå igenom.

– Vågar du Rebecka? Vi ska väl inte missa äventyret?

Självkart inte. Vi tar oss också igenom – tack vare Gunillas skicklighet. Vid ett tillfälle ropar hon till mig:

– Nu är det svårt. Det är bättre att du inte paddlar alls, så jag har full kontroll.

Stunden vid Hemgraven avslutas med att Tove Gulliksson läser dikten ”Min barndoms by”, skriven av konstnären Karin Berggren, som bodde i byn som barn. Ett par rader stannar kvar i mig:

Såpbubblor som brister – blås nya igen –

Bli lika sköna ändå.

Men kär gammal bygd som skövlats min vän

Kan aldrig man återfå

Vi sitter tysta, låter orden sjunka in. Så sjunger Lasse Fersters en samisk sång, översatt till svenska, som även den handlar om vad som går förlorat i naturen när människ­an drar fram. Fotograf Hossein tackar för att vi fått vara med om expeditionen, och sjunger även han en sång, en kärleksvisa på turkiska.

Jag tvekar, ska jag stämma upp jag också, med Evert Taubes rader: ”Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur”?

Men jag sitter tyst.

Vi sitter alla tysta en stund. Liksom andäktiga. Inför vattnet. Naturen. Tystnaden.

När vi så småningom kommer fram till Stödesjön där vi avslutar dagens paddling med att bada och fika, berättar Lasse Fersters om hur han som industriarbetare i metallindustrin alltid försökt föra upp samtal om miljö och klimat på fikarasterna. Sällan uppskattades det.

– Jag kunde få höra: ”Du släpper nog ut mer när du fiser under dina cykelturer” och alla skrattade. Men en gång minns jag ett par yngre grabbar som visade intresse. Jag sa till en av dem: ”Vill du låna en dvd med Al Gores film ’En obekväm sanning’, den förklarar väldigt bra vad det handlar om. Vill du se den, så kan vi fortsätta samtalet sedan?” Han svarade: ”Nej, jag vill inte veta. Jag vill gasa på med min bil.” Han förstod att om han fick mer kunskap måste han ändra på sin livsstil. Detta tror jag är väldigt vanligt, många vet egentligen, men vill inte ta in. Vad man ska göra åt den mentaliteten har jag inte något vettigt svar på.

Ingrid Sandström som slutit upp vid sjön för att bjuda på frukt, är väldigt sugen på att delta i någon av de kommande etapperna, men hon tvekar. Hon är äldre och har nedsatt syn. Hon tror att det är bättre att avstå att vara med under en heldag – och hon har dessutom arbets­passen på kvällarna i den Tillsammans-odling hon och ett antal andra familjer driver. Men expeditionens sista dag vid glaciären vill hon inte missa. Hon ställer en fråga:

– Hur länge finns den kvar?