Det alla redaktionsmedlemmar på Radio Totalnormal har gemensamt är att de har erfarenhet av att leva med psykisk ohälsa eller en psykiatrisk diagnos. 

– Jag har en psykossjukdom som kallas schizoaffektivt syndrom. Om man är bipolär kanske det går lite upp och ner i måendet, men jag är mer jämn i mitt tillstånd, säger Maria som är 27 år. 

Det var en biståndshandläggare som tipsade henne om Fountain House och Radio Totalnormal, och nu har hon varit en del av redaktionsgänget i över ett år. 

– Jag gillar att vara social, men det tar på krafterna. När det blir för stökigt, som till exempel nu på mötet när folk snackar för mycket, då tycker jag att det kan vara ganska jobbigt.

Trots att det blir rörigt och utmanade ibland har huset och radioprogrammet blivit en trygg plats för Maria där hon känner av sin sjukdom mindre. Blir mer människa och mindre diagnos.

– Det är en sådan förstående miljö här, ingen dömer en. Man får vara den man är och göra precis så mycket man orkar. Jag älskar musik och har alltid gått mycket på konserter. Därför har jag ett återkommande inslag i programmet, Populärmusikrevolutionen, där jag pratar om musik – framförallt från 60- och 70-talet.

– Till exempel har jag pratat om Beachboys och psykisk ohälsa – bandmedlemmen Brian Wilson led av schizoaffektivitet precis som jag, berättar hon.

Maria upplever att stigmat kring psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser har minskat lite de senaste åren, även om det i viss mån fortfarande lever kvar.

– Länge fanns det ju väldigt mycket fördomar om såna som mig, det var svårt på arbetsplatser att berätta att man hade en psykosdiagnos. Men jag har ändå haft tur som har jobbat på Stadsmissionen och Myrorna där de är schyssta och flexibla, och anpassar ens arbete efter vad man klarar av. Jag har också haft jättefina vårdkontakter och nu har jag en coach som hjälper mig att söka jobb, säger Maria.

Ringer upp och kollar läget

Redaktionsmötet på Radio Totalnormal är snart slut och nu väntar lunch i matsalen en trappa ner. På Fountain House, som är en plats för psykosocial rehabilitering och arbetsträning där alla personer mellan 18-65 år med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kan vända sig, får medlemmarna välja mellan flera olika uppgifter. 

En del arbetar på kontorsenheten, andra i köket och vissa ringer medlemmar för att kolla hur de mår. En av dem som ofta jobbar i köket är Ali, 65 år och pensionär. Precis som Maria brinner han för musik och brukar välja låtarna som spelas mellan inslagen i radioprogrammet.

– Fountain House och Radio Totalnormal har blivit en viktig plats för mig, här får man ett socialt sammanhang. Man kan också äta billig lunch här varje dag, jag är inte så bra på att laga mat så det är perfekt, säger Ali och ler.

Men leendet slocknar när han börjar berätta om hur han mår. Han beskriver hur han har lidit av psykisk ohälsa mer eller mindre hela mitt liv. 

– Det blev mer akut 2007 när jag flyttade från Malmö hit till Stockholm. Framför allt har jag svåra sömnstörningar och återkommande panikångestattacker. Men jag har fortfarande efter tio år av problem inte fått träffa en psykolog, jag får bara starkare och starkare mediciner, säger Ali.

Han tycker att vården borde jobba mer förebyggande när det gäller psykisk ohälsa, och fånga upp människor innan det är för sent.

– Min bild av vårt samhälle är att man verkligen måste försöka själv, att allt hänger på att man ska orka kämpa som individ. När jag ringer till psykvården frågar de alltid ”har du försökt ta ditt liv idag” – som att det skulle vara det enda kriteriet för att man skulle vara berättigad till vård.

Ali tror också att hans mående har påverkats negativt av den diskriminering och de fördomar han har mött för att han är rom.

– Det var värre när jag bodde i Finland, där jag föddes och levde mina första 20 år. Här i Sverige har jag inte upplevt lika mycket rasism. Men jag har märkt att samhället har förändrats här också, med Sverigedemokraterna och högerpopulismen och allt. I ett sådant rasistiskt samhällsklimat är det inte så konstigt att folk mår dåligt.

Hur mår våra psyken i kapitalismen?

Det är fler än Ali på Radio Totalnormal som har funderat på hur samhällsutvecklingen och människors psykiska hälsa hänger ihop.

Den oberoende vänsterplattformen Krakel, med bas i Malmö, har under hösten anordnat studiecirkeln ”Psyket i kapitalismen” där deltagarna har läst texter och diskuterat hur senkapitalismen påverkar vårt mående, våra relationer och vår förmåga till omsorg och kärlek. 

Den kvällen ETC kommer på besök har studiecirkeln sin tredje träff och de har läst Hanna Arendts text ”Society and culture”. 

– Vi har bland annat pratat om att det idag inte finns ett ifrågasättande av underhållningsindustrin och masskulturen, och inte heller en kritisk blick på vad de gör med våra psyken. Därför var det bra att återvända till den tiden när den här texten skrevs, 1960, då det faktiskt fanns en sådan kulturkritik, säger Mirjam Katzin som är en av grundarna till Krakel och initiativtagare till studiecirkeln.

Diskussionerna är både uppriktiga, kritiska, personliga och politiska. Att det finns ett stort behov att prata om de här frågorna är tydligt – studiecirkeln blev fullbokad på bara några timmar och en lång väntelista bildades.

– Jag har i hela mitt liv kämpat med min psykiska ohälsa. Att få vara i ett tryggt rum där jag kan få ventilera det, och att vi har en gemensam, antikapitalistisk ingång i våra samtal är väldigt inspirerande och givande, säger Shirin Skoglund som är en av deltagarna.

Ett av de återkommande ämnena i studiecirkelns diskussioner är hur kapitalismen och nyliberalismen hänger ihop med den ökade psykiska ohälsan som många upplever i Sverige idag.

– Vi lever i en tid när de sociala systemen blir allt mer osäkra och prekära. Samhället ger oss inga garantier. Istället läggs ansvaret på individen, och det är individens fel om hen inte har trygghet. Då är det inte konstigt att man mår dåligt, säger Fredrika Thelandersson.

Hon får medhåll av Mirjam Katzin som också understryker att tid och tillgänglighet har blivit centrala frågor i dagens samhälle.

– Stressen, arbetsbelastningen, den konstanta tillgängligheten vi förväntas upprätthålla, och utarmningen av de offentliga utrymmena. Allt det här är viktiga delar av den kapitalistiska logiken och de påverkar våra psyken på olika sätt. När vi inte längre har en gemenskap, till exempel i vårt grannskap, i vår fackklubb, eller på vår arbetsplats – för arbetet är så prekärt – så blir vi istället ensamma atomer som sitter på bussen med inpluggade hörlurar, och aldrig inter­agerar med vår fysiska omgivning, säger hon.

Att ständigt förväntas prestera på högsta nivå, och att allt hänger på individen om man ska lyckas eller inte, är något som Shirin Skoglund tänkt mycket på.

– Oavsett hur mycket man presterar så är det inte tillräckligt. Det är en prestation som aldrig tar slut – hela tiden ska vi betygsättas och mätas, och det utarmar ju ens möjligheter till vila och återhämtning. Man hamnar i en nedåtgående stress-spiral som slutar i utbrändhet eller depression.

Vanligt lidande blir sjukdomstillstånd

Parallellt med stegrande användning av psykofarmaka och larmrapporter om ökad psykisk ohälsa har det även de senaste åren hörts röster från såväl medicinskt som samhällsvetenskapligt håll som ifrågasätter bilden att vi mår allt sämre. Dels för de fram argument som att vi till exempel lever längre än någonsin, att barnadödligheten har minskat och att det materiella välståndet har ökat. De hävdar även att idén om den ökade psykiska ohälsan är en chimär – skapad av en tendens där allt fler tillstånd har kommit att förstås som sjukdomar. Det vill säga att vanligt lidande och tillfällig oro allt oftare klassas som sjukdomstillstånd.

Jag frågar studiecirkeldeltagarna var de tänker om det här perspektivet på psykisk ohälsa.

– Jag tycker att det är provocerande uppenbart att om folk de facto mår sämre, men man säger att ”enligt vår mätdata har folk aldrig mått bättre nu”, då har man kanske inte med alla kategorier med i sin data – eller har dålig förståelse för vilka våra behovskategorier faktiskt är. Människors mående beror ju inte bara på tillgång till mat, vatten och sömn, utan också trygghet, närhet och gemenskap. Jag tror inte att man tar med dessa kategorier när man mäter, säger Felicia Ekström.

Ilja fyller i:

– Många som har den inställningen är vita, välbeställda män över 50 och kanske ofta personer som inte har det kritiska och strukturella tänket. De anse sig ha en slags ”grundobjektivitet” som hindrar dem från att ifrågasätta sig själva, de tänker bara att de är logiska och objektiva. Eftersom de bara utgår från såna som sig själva så blir det lätt att säga ”men vi har det ju så bra.”

Shirin Skoglund är också inne på att det saknas ett kritisk förhållningssätt och klassperspektiv i förståelsen för hur människor mår.

– Folk som pratar om att vi lever i de bästa av samhällen har uppenbarligen inte märkt hur hårt folk måste jobba bara för att kunna hålla huvudet över vattenytan, och hur lätt det är att hamna utanför i det systemet också. Jag äter antidepressiv medicin och har i perioder varit djupt deprimerad, men egentligen beror en stor del av mitt psykiska tillstånd på att kapitalismen och min kropp inte förmår att samarbeta. Jag klarar inte av den här prestationshetsen.

Hon beskriver också att det också kan få allvarliga ekonomiska konsekvenser att inte klara av trycket.

– Att till exempel bli långtidssjukskriven under studietiden är katastrofalt för ens ekonomi, jag gick från att ha lägre medelklassekonomi till att leva på socialbidrag. Det fanns ingen hjälp att få, alla de här uppfångande och stödjande mekanismerna är liksom nedbantade till minimum. Problemet är inte att jag, individen, är skör, utan problemet är att samhället bara låter en väldigt liten grupp individer få de materiella förutsättningar som gör att de kan leva bra, säger Shirin Skoglund.

Patienten skuldbelägger sig själv

En person som befinner sig i andra änden av vårdkedjan, nämligen den som behandlar personer som lider av psykiska ohälsa, är psykologen Daniel Maroti. Han arbetar på en vårdcentral i en av Stockholms kranskommuner, är specia­list i klinisk psykologi och även doktorand på Karolinska Institutet.

ETC ber honom beskriva hur människors psykiska hälsa påverkas av det samhälle de lever i.

– Som psykolog är jag tränad i att tänka individ och alla våra behandlingsmodeller utgår ju från patienten som enskild person. Vi är inte tränade på att tänka på den samhälleliga aspekten, men självklart vet vi att vår psykiska hälsa även påverkas av socioekonomisk status, kön, erfarenheter av migration och adoption och många andra sociokulturella faktorer, säger Daniel Maroti.

Han menar att många patienter tenderar att skuldbelägga sig själva för sina problem, när det i själva verket kan vara brister i samhället som är orsaken.

– De flesta som söker vård för sin psykiska ohälsa är kvinnor. Vi vet inte riktigt vad anledningen till det är, men just genusaspekten är något jag ofta tänker på, och det har jag med mig även i min forskning.

Vård med vinstintresse

Daniel Maroti forskar på det som kallas funktionellt somatiska syndrom, vilket är något som har ökat explosionsartat i samhället.

– Det handlar om patienter som har väldigt många symptom och ett enormt psykiskt och fysiskt lidande. Många av dem kämpar med kronisk, långvarig smärta som den medicinska vägen såsom kirurgi och mediciner ofta inte riktigt rår på.

Vad tror du är förklaringen till att detta har ökat så mycket just nu?

– Jag har inget säkert svar på vad det beror på, men vi kan återigen se de övergripande strukturerna; kvinnor och personer med låg socioekonomisk status är mer drabbade. Klart är också att stora samhällsförändringar har skett och många lever i ekonomisk utsatthet och osäkra arbetsförhållanden. Att vården dessutom har blivit en marknad måste ju också göra något med människor.

Att stora delar av den svenska vården privatiserats och ägs av riskkapitalbolag är något som Daniel Maroti problematiserar.

– Det känns väldigt konstigt för mig att när jag sitter i ett möte med en patient, som jag ska försöka hjälpa, att samtidigt veta att det vi gör nu måste ge aktieutdelning till någon riskkapitalist i ett annat land som inte ens vet vilka vi är, säger han.

Påverkar vinstintresset och de privata vårdbolagen även vilka behandlingsformer du har möjlighet att erbjuda en patient?

– Det kan det eventuellt göra. Tjänstemännen förhandlar om olika avtal med de privata vårdbolagen och en vanlig överenskommelse kan till exempel vara att man bara får erbjuda patienten 10 terapeutiska behandlingssamtal. Det går ju inte alls i linje med vad vi enskilda psykologer vet, för det är ju de längre de behandlingsmodellerna vi har forskat på och som vi har evidens för. Det blir ju en konflikt då mellan kostnadseffektivitet, vår yrkesetik och evidens. En annan viktig fråga att ställa sig är ju vad riskkapitalbolagen har för långsiktiga perspektiv på vården, eftersom de hela tiden förväntar sig en värdeökning. I vissa grupper som lider av psykisk ohälsa är det jätteviktigt med kontinuitet och trygghet, och det här nuvarande vårdsystemet med privata riskkapitalbolag som byter av varandra skakar om redan ömtåliga och sårbara individer ytterligare. Det kan trigga trauman och minnen från tidigare uppbrott och separationer, säger Daniel Maroti.

Radio Totalnormal – ditt psyke i etern

Tillbaka på Fountain House i Stockholm några veckor senare, och förberedelserna inför dagens program är i full gång. Det är fem minuter kvar till livesändningen börjar och i teknikförrådet står Felix Swahn och värmer upp genom att läsa sin text om Halloween.

Framme på scenen stämmer gästartisten Maria Rosén gitarren en sista gång och Sari ber att någon ska filma hennes framträdande med mobilkameran. Det är nervositet och spänning i luften.

– Man måste tänka att det viktigaste är att vi har roligt och utvecklas, inte att det ska bli världens bästa ljud eller tajtaste program. Det kan vara rörigt här ibland och man måste kunna improvisera, säger producenten Malin Jakobsson och kollar att mikrofoner och notställ finns på plats.

På skärmen bakom scenen visas ett gammalt foto på två unga tjejer som spelar fotboll. En av tjejerna är Ulla Johansson, som medverkar i dagens program med ett inslag om att spela damfotboll på 60-talet. Ulla är pensionerad lärare och har varit med i Radio Totalnormal sedan 2016.

– Det varierar vad jag gör i programmet. Ibland intervjuar jag någon gäst, om jag till exempel är nyfiken på en politiker eller musiker så kan jag bjuda in dem till programmet. Jag har också varit programledare och läst upp dikter, berättar hon.

Ulla fick sin psykiatriska diagnos när hon var 23 år, men har tack vare bra medicinering kunnat plugga, jobba och leva ett välfungerande liv. Men hon har också mött fördomar.

– Jag är schizofren, och det gör att man får en stämpel på sig, vilket är ganska obehagligt. Många tror att man är våldsam och att man kan göra andra illa. Det är inte det första jag säger när jag presenterar mig för någon ny: ”Hej, jag är schizofren”. För sjukdomen är ju bara en liten del av mig, sedan har jag en massa andra förmågor; jag läser, syr, stickar, skriver dikter. Det är det man måste fokusera på, att man är en hel människa. 

Fotnot: De personer som i texten i bara förekommer med förnamn har av olika anledningar valt att inte få sitt efternamn publicerade.