Efter att läst en lång dikt av den melankoliska popdrottningen sprutar rock­journalisten Gucci-parfym på showpubliken. En 60-årig kvinna bredvid mig applåderar saligt:

– Jag läser alltid Fredriks krönikor högt för min man på fredagarna, då skrattar vi. 

Suga av sig själv

I publiken till ”Strage on stage” i Örebro är majoriteten män 45-plus med jeansjacka och t-shirt. Vissa matchar sina progressiva glas­ögon med keps. Här finns också ett föräldrapar med lammullströjor och kritvita sneakers vars tioåring skrattar nervöst när rockjournalisten på scenen pratar sex. Exempelvis nämns det rockmytologiska ryktet att Marilyn Manson lät operera bort revben för att kunna suga av sig själv. 

– Just ja, det var ju ett barn i publiken! säger rockjournalisten och tycks drabbas av dåligt samvete i sitt hem några dagar senare. Han hämtar sig snabbt.

– Jag lärde mig på tidningen Pop att målgruppstänkande är det värsta man kan hålla på med. Då är man en sellout. Någon sa: ”Om man bestämmer sig för vem man vill nå, då har man ingenting att säga”.

Efter exakt 30 år som journalist har Fredrik Strage märkt att det ändå finns en viss grupp som särskilt dras till honom: Försynta indie­killar födda på 80-talet. 

– Inte så atletiska, men otroligt söta.

Författaren Per Hagman kallade mig för estradör, det är ett vidrigt ord. Men posör gillar jag

Bland de betalande prenumeranterna till podden ”Hemma hos Strage” finns däremot både kvinnor och män. I vintras fick de komma på hemmafest.

– Sveriges förre ambassadör i Libanon var här. En annan jobbade på Säpo. Den sista personen tog farväl med repliken ”Imorgon får de ingen post i Bagarmossen, och det är ditt fel!”. 

”Då kommer de skjuta dig”

Att komma hem till Fredrik Strage är som att besöka ett popkulturellt museum. 

– Det här är Turbonegros öl Turbopils, säger journalisten och pekar på en tomburk på pianot. 

Där står också en Bacardi-flaska med texten Leila K (specialtillverkad på en Finlandsfärja) och ett svartvitt foto på ett flöjtspelande barn. Även det har givetvis en historia. 

– En fågelskådare träffade en liten flicka på ett flygplan från Island och tog en bild. 20 år senare såg hon henne på tv – det var Björk, berättar Fredrik Strage och fixar kaffe i köket där en av väggarna pryds av en signerad plansch med tuggummipopbandet Dolly Style.

Serietidnings-nörden från Linköping blev rockjournalist och har på tre decennier gått från kreddig musikskribent till prisbelönt krönikör i DN kultur och folklig kultur­tipsare i TV4. Vid 50-årsstrecket (”Jag fyller 22 december, samma dag och år som Vanessa Paradis”) har han nu även gått från att skriva om livescener till att stå på dem. ”Strage on stage” är en blandning mellan popkulturell föreläsning och show om rockmytologi och idoldyrkan.

– Författaren Per Hagman kallade mig för estradör, det är ett vidrigt ord. Flanör är också ett horribelt ord, och kåsör, entreprenör. Men posör gillar jag, för det är negativt från början, säger Fredrik Strage som – föga förvånande – har en tendens att glida i väg i popkulturella associationer.

I helgen besökte han, förutom Örebro, även Motala där de ”dricker en hel del”. Utanför bar­en stod en kille i Red devils-väst, en supporter till Hells angels. 

– Han var skitsur för att det stod någon ”jävla mupp” på scen när han skulle dricka bärs. ”Ska man betala 250 spänn för att dricka öl?”. Min kompis sa till mig: ”Du får ju inte säga något dumt på scen nu, då kommer de skjuta dig”.

Jag tänkte ”fuck it”. Om någon skjuter mig – inte så bra. Men om någon ger mig stryk är det fantastisk PR. 

Farligt som rockjournalist

Det är uppenbarligen farligt att vara rockjournalist. Ändå valde Fredrik Strage att följa manus och i halvtid byta om till cowboyboots och shorts för att läsa en lång dikt av Lana Del Rey för den fulla Motala-publiken.

– Jag tänkte ”fuck it”. Om någon skjuter mig – inte så bra. Men om någon ger mig stryk är det fantastisk PR. 

Han räddade sig genom ”Göran Perssons härskarteknik” – att plötsligt prata väldigt tyst. Då dämpade sig till och med de mest öl­marinerade besökarna. 

Du blev ett namn under 90-talet när alla ville bli rockjournalister. De senaste decenniet har musikjournalistikens aktie kraschat totalt. Varför blev det så?

– Det började med att kulturjournalister istället började skriva om mode i mitten av 00-talet. Ungefär parallellt lade båda kvälls­tidningarna ner sina gamla nöjesbilagor Puls och Expressen Fredag och satsade istället på mer kommersiellt innehåll som kändisar. Samtidigt blev Paris Hilton stor och Britney Spears slog igenom. Det var inte så intressant med glåmiga brittiska popband längre.

Och sen blev politiken trendig?

– Exakt, efter kändis- och modejournalistik blev politik det som unga personer i 20-30-årsåldern engagerade sig i, de som annars skulle skrivit om popkultur. Mot slutet av 00-talet blev Almedalen det nya Hultsfred, och i början av 10-talet kom en vänsterpolitisk, medveten våg. 

Peak woke 2014 brukar man prata om. Visst har det blivit en slags ledarsidefiering av kultursidorna?

– Verkligen. Det har blivit en politisering av kulturjournalistiken. Jag tycker att det har skett på bekostnad av en diskussion om ­estetik, säger Fredrik Strage.

Jag känner mig smutsig när jag skriver om politik…

Han blir generad när jag läser upp rubrikerna på hans senaste krönikor:

”Jag borde rösta på Annie Lööf – men skandalerna gör mig osäker”, ”Ett liberalt parti som samarbetar med SD måste betraktas som en självmordssekt” och ”En gång var störiga fiskmåsen moderaternas frihetssymbol”.

Hur kommer det sig att du själv börjat skriva mer och mer om politik?

– Det kanske hänger ihop med att jag fick ett mail från DN:s kultursida, där de skrev att de önskar sig fler politiska texter inför valet? Men jag känner mig smutsig när jag skriver om politik ... 

Varför gör du det då, om du känner dig smutsig?

– För att jag lyder. Och några av mina mest lästa texter handlar om politik, så jag påverkas av klickhysterin också. För fyra år sedan skrev jag en text om att jag hade blivit socialdemokrat. Jag har aldrig nått till så stor publik. Den krönikan ledde till att jag fick dj:a på typ hundra sossefester och fick ganska bra betalt.

Jag hatar den här undergångsstämningen!

Finns det texter du ångrar?

– Om jag ska vara ärlig så ångrar jag min text om Centerpartiet som jag skrev nyligen. Det är konstigt att så pass många i ett litet parti har åkt fast för våldtäkter på barn, och att det finns så många islamister i partiet. Samtidigt så är de det enda liberala alternativet. Det blev en kul text, men många av mina vänner som är aktiva inom Centerpartiet blev riktigt ledsna. Jag fattade inte vilka krafter som är ute efter dem. 

Hur kändes den insikten?

– Jag håller kanske med de som tycker att jag borde sluta skriva om politik. Jag inbillar mig att jag kämpar för demokratiska värden, men gör jag det egentligen? Någon frågade mig ”Skulle du ha röstat på Socialdemokraterna även om du inte skrev en text om dem?” Då tänkte jag ”Hm.... Men det är ju content?”.

En av dina vänner kallade dig ”politiskt aningslös”. Till exempel för att du ställde upp i tokhöger-profilen Ivar Arpis podd. Är du ­aningslös?

– Han tycker att Ivar Arpi är nazist, och det håller jag inte med om. Det är ju ingen nazipodd? En annan kompis säger att mitt mest borgerliga drag är att jag tycker att det är viktigt att folk är ”trevliga”. Men jag är ju ingen ställa mot väggen-journalist över huvud taget.

Vad går först för dig, att skriva något kul eller att skriva något viktigt?

– Kul! Men politik kan också bli kul, och jag tycker att jag hittar vinklar där som kan bli bra ibland. Jag hatar den här undergångsstämningen! Jag vill att mina texter det ska vara roliga, eller sentimentala, eller mysiga. Att de ska få en glädjesprudlande fredagskänsla. Men man blir ju lite skratthora. Jag vill att folk ska skratta.