Det var hit som den då 40-årige nepalesiske byggnadsarbetaren Bhogendra Mochi kom 2017. Drygt fyra år senare återvände han till sitt hemland i en kista – precis som tusentals andra gästarbetare under det senaste decenniet.
”Kläderna alltid blöta av svett”
350 mil från gulfens skyskrapor och torra hetta, i en liten stuga med stampat jordgolv i södra Nepal, sitter hans änka Tara Devi Mochi. Monsunregnet piskar mot taket, i ett hörn av rummet ligger familjens buffelko och klipper slött med ögonen.
– Vi pratades vid i telefon varje dag. Han jobbade långa dagar, lämnade arbetarbostäderna tidigt på morgonen och var inte hemma igen förrän sent på kvällen. Hans kläder var alltid blöta av svett i hettan.
En morgon strax innan nyår förra året var det inte Bhogendra som svarade när Tara ringde. Istället meddelade en okänd röst att Bhogendra var på sjukhus. Att han hade skadat sig. Dagen efter ringde Tara igen. Det var då hon fick beskedet. Bhogendra var död. Enligt kollegor ska han ha burit tunga cementsäckar uppför trappor i hettan på ett bygge av ett hotell som ska stå klart till VM. Plötsligt föll han ihop och föll nerför en trappa. Enligt den officiella dödsattesten avled han av ”akut hjärtstopp på grund av naturliga orsaker”. Några vidare utredningar om varför Bhogendras hjärta stannade gjordes aldrig.
– Det enda jag instinktivt ville var att åka till Qatar, jag ville se honom. Men det var så klart omöjligt, säger Tara Devi Mochi.
Istället anlände Bhogendra Mochis kista till hembyn på nyåret 2021 för att kremeras på traditionellt hinduiskt vis. Denna dag, dryga fyra månader efter kremeringen, ska släkten hålla en ceremoni vars syfte är att frigöra den dödes själ och återföra honom i reinkarnationscykeln. Regnet har avtagit och en hinduisk präst har anlänt. Han sätter sig ner med Bhogendras äldste son Raj Kishor Ram och genom en ritual låter de tillsammans Bhogendra vandra vidare. Från en angränsande byggnad hörs Taras gråt som övergår i sorgesång.
Ingen rätt till skadestånd
De många dödsfallen bland migrantarbetarna i Qatar har rönt stor internationell uppmärksamhet på senare år. Enligt Amnesty International har under det senaste decenniet tusentals migrantarbetare i Qatar dött plötsligt och oväntat, trots att de klarat de medicinska testerna innan avresan. Hårt arbete i landets extrema klimat skulle kunna vara en förklaring till många av dödsfallen. Men det går inte att slå fast, händelserna utreds sällan på något meningsfullt sätt, enligt Amnesty. I de allra flesta fall anges bara ”akut hjärtstopp”, ”naturliga orsaker” eller ”okänd dödsorsak” i dödsattesterna. Precis som i fallet med Bhogendra Mochi. Sådana dödsorsaker anges statistiskt sett oftare för icke-qatariska män i arbetsför ålder än för qatariska män i samma ålder.
– När dödsfallen skrivs av som naturliga så har familjerna ofta inte rätt till kompensation från Qatar. Det skulle kunna vara ett skäl till att man gör så här, säger Yubraj Nepal, chef för Center for Migration and International Relations (CMIR) i Nepals huvudstad Katmandu.
CMIR jobbar bland annat med att erbjuda juridisk hjälp till migrantarbetare som råkat illa ut och man får ta emot många fall där familjer vill ha en bättre utredning av dödsfall.
– Det här är ett enormt stort problem och vi har länge stridit för att få till stånd en förändring.
För Bhogendra Mochis familj innebar dödsfallet att ekonomin slogs i spillror. Bhogendra hade varje månad skickat hem motsvarande 2 500 svenska kronor, berättar änkan Tara Devi Mochi.
– Sista gången vi talades vid i telefon pratade han om att han skulle tjäna ihop pengar så vi kunde bygga ett nytt hus.
Efter dödsfallet fick familjen en större summa från en livförsäkring samt ett mindre belopp från hans qatariska arbetsgivare – som ändå inte erkänner någon skuld i dödsfallet. Men allt gick till att betala av lån.
– Vi har fått ta stora lån för att betala två hemgifter för vår äldsta dotter. Hennes första man var också migrantarbetare och dog i Saudiarabien, säger Tara Devi Mochi.
Nu står familjen utan försörjning och har dessutom två döttrar som i framtiden ska gifta sig. Nya hemgifter kan behöva betalas. Äldste sonen, 19-årige Raj Kishor Ram, är den som får axla ansvaret. Trots att hans far dog i Qatar gör han sig själv nu redo för att åka dit.
– Det enda sättet som jag kan tjäna pengar är att åka utomlands. Visst, jag är rädd nu, men jag hoppas att när det blir dags att resa så har jag övervunnit rädslan.
Lurades på lönen
Kritiken mot Qatar har inte bara handlat om de många dödsfallen. Många av de över två miljoner migrantarbetarna i landet (qatarierna själva är bara dryga 300 000 till antalet) har berättelser om hur de behandlats illa. Om hur de lurats på lönen, hamnat i tvångsarbete sju dagar i veckan, vägrats att få tillbaka sina pass för att kunna lämna landet eller söka sig till en ny arbetsgivare.
En dag 2018 satt den då 18-årige Raju Kumar Mandal på planet från Qatar hem till Nepal och kokade av ilska.
– Jag fantiserade om att slå den indiske chefen på det där företaget på käften. De hade ju rånat mig!
Raju Kumar Mandal, som kommer från en by utanför Janakpur i södra Nepal, hade några månader tidigare vänt sig till en av de många rekryteringsfirmorna med representanter ute i byarna. Efter att ha betalt en rekryteringsavgift blev han erbjuden byggjobb i Qatar med en lön på cirka 3 100 svenska kronor i månaden. Som brukligt är ingick också mat, boende och flygbiljetter dit och hem. Han skrev under kontraktet och åkte.
– Till en början jobbade jag med tunnelbanebygget och det var bra. Men snart visade det sig att företaget inte kunde betala lönerna.
Någon månad fick han motsvarande 500 kronor, nästa månad 1 500. Men aldrig hela den utlovade lönen.
– Det visade sig att det var ett bemanningsföretag jag jobbade för och de skickade runt oss till olika byggen. De lurade oss hela tiden med att om vi bara jobbade klart på en arbetsplats till så skulle vi få betalt. Men det fick vi aldrig.
Efter sju månader tröttnade Raju Kumar Mandal. Han ville hem. Han bad chefen om flygbiljetten som han enligt kontraktet hade rätt till.
– Men för att få den så tvingade de mig att skriva under ett papper på att jag hade fått hela lönen.
Trots att han menar att han blev lurad på motsvarande över 20 000 kronor gjorde han ett nytt försök med Qatar ett par år senare. Men det slutade lika illa. Raju Kumar Mandal, som är elektriker, hade lovats ett jobb som just det, men fick istället arbeta med okvalificerade och tunga uppgifter på byggena, och till en mycket lägre lön. När han blev sjuk – han misstänker själv att det berodde på hettan och arbetsförhållandena – ville företaget ändå tvinga honom att jobba med de tunga arbetsuppgifterna. Annars skulle de avskeda honom och kasta ut alla hans tillhörigheter från bostaden.
– Så jag gav mig av och fick betala flygbiljetten hem ur egen ficka.
Pressas att förbättra villkoren
Yubraj Nepal på CMIR har hjälpt många migrantarbetare i Raju Kumar Mandals situation att driva rättsprocesser, i första hand mot rekryteringsfirmorna i Nepal. Han säger att det är just för de som hamnar på bemanningsföretag i Qatar som det ofta blir problem med att få den lön de lovats. Ofta är det svårt för migrantarbetaren att på förhand identifiera vilka företag som är bemanningsföretag som tar mindre uppdrag på byggen.
Det är också vanligt att arbetare, som i Raju Kumar Mandals fall, tvingas skriva under papper på att de fått hela lönen, även om de inte fått det.
– Skriver de inte under får de inte tillbaka sitt pass och flygbiljetter hem. Jag har sett det i så många fall, säger Yubraj Nepal.
Enligt honom har CMIR dock assisterat många som vunnit rättsprocesser vid lönestölder.
– Därför uppmanar vi alla som reser att spara så mycket bevis de kan ifall det skulle behövas senare.
Roten till en stor del av orättvisorna på arbetsmarknaden i Qatar har varit det så kallade kafala-systemet. Systemet har länge funnits i gulfstaterna och binder migrantarbetare till deras arbetsgivare, begränsar deras möjlighet att byta jobb och hindrar dem från att lämna landet utan arbetsgivarens godkännande. På senare år och efter att Qatar utsatts för press från omvärlden har mycket av kafala-systemet på pappret avskaffats. Bland annat har det blivit möjligt att byta jobb och lämna landet utan arbetsgivares godkännande, om vissa villkor är uppfyllda. Enligt Amnesty har detta förbättrat situationen något, även om många arbetsgivare fortfarande hittar kryphål och vägar runt den nya lagstiftningen.
Yubraj Nepal tycker sig inte se någon större skillnad sedan kafala-systemet började fasas ut.
– Så här långt, baserat på de fall vi kommer i kontakt med, kan jag inte se någon större skillnad. Vissa förbättringar har skett när det gäller löner och möjligheten att klaga, men i de flesta fall ser jag inte någon skillnad.
En fjärdedel av BNP
Men det finns också en annan sida av myntet. Det senaste decenniet har fyra miljoner nepaleser arbetat utomlands. Nära hälften av alla familjer i landet har haft minst en migrantarbetare och över en fjärdedel av Nepals BNP består av pengarna de skickar hem.
Samtidigt är fattigdomen i landet på väg nedåt i snabb takt, något som hade varit omöjligt utan det stora inflödet av migrantarbetarpengar. Och även om berättelserna om människor som dött på jobbet eller lurats på sin lön hörs överallt i Nepal så finns också de många historierna om familjer som rest sig ur fattigdom tack vare att en familjemedlem arbetar utomlands.
I Tetariya, en annan av södra Nepals tusentals byar, bor Ram Dular Mandal. I sju år arbetade han som rörmokare i Qatar, bland annat på bygget av Al-Thumama-stadion, en av arenorna till VM. De första årens inkomster gick till största delen till att betala av lånen han tog för att kunna åka. Sedan kunde han börja investera i sin och sin familjs framtid.
– För fyra år sedan rev vi vårt gamla hus. Med pengar jag tjänat i Qatar kunde vi bygga ett nytt stort hus där både min familj och mina två bröders familjer bor nu, säger han.
Nyligen avslutade han sitt kontrakt i Qatar och flyttade hem. Längtan efter familjen blev för stor. Nu livnär han sig som lantbrukare och på gårdsplanen utanför huset står en nyinköpt traktor.
– Utan pengarna från Qatar hade jag aldrig kunnat betala handpenningen på den.
Själv har han inget negativt att säga om sina qatariska arbetsgivare. Men visst såg han många landsmän som råkade illa ut, som inte fick lön och som gick utan mat.
– Det hände många gånger att jag hjälpte landsmän i nöd med pengar.
Hans råd till unga nepaleser som vill åka utomlands och jobba är att välja en firma som de vet har gott rykte och skaffa sig en utbildning som till exempel rörmokare innan resan.
– Då kommer du undvika de sämsta jobben, de med lägst lön, fysiskt krävande arbetsuppgifter och långa arbetsdagar.
– För mig förändrade åren i Qatar livet. Jag är glad att jag gjorde det.
Dagens ETC har sökt representanter för de företag i Qatar som Bhogendra Mochi och Raju Kumar Mandal jobbade för. •
