Det säger Hawa Abdi. Hon jobbar på kommunens tvätteri som tvättar åt äldreboenden och hemtjänst. Här är tempot högt; sortera, dokumentera, tvätta, stryka, paketera, om och om igen. Men de anställda, som kommer från länder som Afghanistan, Somalia, Eritrea och Syrien, ser varandra, skrattar ofta och känner stor gemenskap, berättar Hawa Abdi.

Alla plagg ska registreras innan tvätt och för att förenkla proceduren kallar de alla underkläder för ”kalsong”.

Ahmed håller upp en BH och säger:

– Kalsong, vit.

Hawa Abdi antecknar.

Han håller upp ett par blommiga trosor och säger:

– Kalsong, mönstrad.

Hawa Abdi antecknar.

Efter en stund sätter vi oss i köket och pratar. Hawa Abdi har bott i Laxå sedan 2018 och tycker att svenskan är ganska svår, men att hon utvecklas på jobbet, eftersom arbetsspråket alltid är svenska.

I sitt hemland Somalia hade hon flera olika jobb, inom butik och som lärare. Men när kriget bröt ut tvingades familjen fly till grannlandet Kenya. När hon så småningom kom till Laxå visste hon inte riktigt vilket jobb hon skulle kunna få – vem vill anställa en 57-årig kvinna som tycker att språket är svårt? 

Kanske är det där, vid den utmaningen, som många kommuner ger upp, spekulerar Bo Rudolfsson, kristdemokrat och kommunstyrelsens ordförande i Laxå. Om en kommun förutsätter att det är svårt för nyanlända att få jobb och därför räknar med att efter två års etableringsstöd slussa dem vidare till försörjningsstöd, ja då blir det antagligen så, konstaterar Rudolfsson.

Men Laxå tänker annorlunda. 

De tar för givet att alla kommer att kunna hitta ett jobb – och hjälper dem att få det.

För inte så länge sedan listades Laxå som Sveriges fattigaste kommun. En avfolkningsbygd där kommunledningen såg att det barkade mot ekonomisk kris.

Men så kom den så kallade flyktingkrisen 2015–16. Laxå var en av de kommuner som tog emot flest nyanlända jämfört med antalet invånare, närmare 800 anslöt till kommunens drygt 5 000 invånare. Åren innan hade dessutom ett antal ensamkommande unga tagits emot.

Varje person som kom fick en individuell handlingsplan, som kunde bestå i extra språkstöd eller hjälp att förstå vilken typ av arbete hen kunde passa för. Laxå satsade alltså mer än regelverket kräver på att ge stöd till de nyanlända. Det gav resultat – och ändå blev det väldigt mycket pengar över.

– För oss som kommun har flyktingmottagandet varit positivt. För oss har det varit en god ekonomisk grej. Det är mycket vi kunnat göra som inte varit möjligt annars; vi har byggt en ny skola för 45 miljoner, renoverat skolor, byggt vägar och annat, säger Bo Rudolfsson.

Han konstaterar att de som kommit till Laxå till 84 procent är självförsörjande genom jobb. Några studerar, några uppbär pension.

– Vi beräknar att vi har skatteintäkter på 25–30 miljoner per år från flyktingar som jobbar i kommunen.

Men ni har väl ökade kostnader till följd av försörjningsstöd åt flyktingar också – efter två års etablering upphör ju stödet från staten?

– Nej. Här i Laxå har inte så många försörjningsstöd, och av de som har det är det noll procent med utländsk-klingande namn. Vi för ju inte statistik i kommunen utifrån etnicitet, av etiska skäl. Men jag konstaterar ju att människorna på försörjningsstöd heter Hansson, Svensson, Andersson…

Ljudet i plastfabriken är intensivt. Automatiserade maskiner, vissa med långa robot­armar, dunkar ut formsprutade plastdelar som paketeras. De blir beståndsdelar i allt från bilar till hushållsassistenter och motorsågar. Lagoperatörer ser till att rätt produkter och antal skickas till kund enligt plocklista. Här pågår efterbearbetning och kontroller, som utförs av ett 50-tal personer. De arbetar koncentrerat, enligt industrimodellen lean. 

Företaget växer snabbt, dels för att de ställde om viss produktion under pandemin, men också för att möta den ökande efterfrågan på att byta ut metalldelar till plast i nyproduktion av bilar för att minska vikt och energiförbrukning. Företaget Talent Plastic Laxå AB letar hela tiden efter personer att anställa. 

– Vår omsättning har fördubblats de senaste två åren. Hade det inte varit för invandrarna hade vi inte klarat produktionen, säger Stefan Persson, vd för företaget.

Idag är cirka 20 procent av de anställda utrikes födda. Hamid Arian är en av de som jobbat länge på Talent Plastic Laxå AB. Han flyttade till Laxå 2013. När han hade lärt sig svenska ville han jobba. Då fick han hjälp av jobb-coachen Åsa Törnkvist, vilket betydde mycket.

Åsa Törnkvist följer med när ETC nyhetsmagasin besöker fabriken. Hon och Hamid Arian hamnar genast i ett samtal om körkort, vilket är hans nästa mål i tillvaron. På fritiden älskar han att fiska och att cykla. Men som ensamstående pappa till en 7-årig son känner han att ett körkort skulle göra skillnad.

Åsa tipsar om intensivkurs, förklarar om hur han ska googla för att hitta rätt. Hamid skiner upp. Två semesterveckor kanske räcker ändå?

Hamid Arian tycker att mottagandet i Laxå varit bra, trots att första intrycket av den lilla tätorten var närmast chockartat.

– Jag är uppvuxen i Teheran, en storstad med 14 miljoner invånare. Vad tyckte jag om Laxå?

Han skrattar.

– Ja, det var ju annorlunda. Det var vinter också. Oktober och jättekallt! Men det gick bra.

För trots att det inte bor så många människor i Laxå har Hamid Arian hittat vänner.

– Här finns fina människor. Jag umgås med grannar och jobbarkompisar.

Det bästa med Laxå tycker han är den vackra naturen. På grund av den, och för att han har ett bra jobb, ser han sin framtid här.

I hemlandet arbetade Hamid Arian som industrisvetsare. Han säger att bullret på Talent Plastic inte besvärar honom, tvärtom är han tacksam för att det i den svenska industrin finns så många tekniska hjälpmedel.

– Nya maskiner och datorer gör jobbet lättare, inte tungt för kroppen.

Drömmen är att så småningom köpa ett hus och hitta en partner att leva tillsammans med.

– Jag tänker på mitt barn, hus är bättre. Jag tycker om blommor också.

Villa, Volvo, vovve. Så brukar en typisk ”Svensson” sammanfattas. Och det är detta begrepp Bo Rudolfsson använder när han ska beskriva vad som händer med de flesta av de flyktingar som väljer att bo kvar i Laxå. Kommunen tar nu emot ett 30-tal nyanlända per år och har som mål att minst hälften ska bo kvar i kommunen. De som väljer att bo kvar ser att här är det möjligt att få jobb, så småningom kanske skaffa ett hus. 

Företagen i Laxå har täta kontakter med kommunen. De vet att kommunen hittar rätt personer åt dem när de behöver anställa.

Helt nyligen var det ett företag i kommunen som hamnade i ett akut läge, en större del av personalstyrkan gick till en konkurrent.

– De hörde av sig på måndagen, sa: ”Vi behöver nyanställa tio personer, annars flyttar vi från kommunen.” På tisdagen fick de en lista på 15 namn, de flesta fick jobb. Vi har ju en upparbetad kontakt, vi vet vad de flyktingar vi tagit emot kan, och kan matcha mot företaget eftersom vi har den personliga kunskapen, förklarar Bo Rudolfsson.

När flyktingmottagande och integration debatteras i politiken talas det mycket om problem. Och om gängkriminalitet. Bo Rudolfsson känner inte igen detta. 

– Vad ska jag säga om segregation? Vi är ett litet samhälle, här bor vi blandat. Här kostar en bra villa en miljon. De som har sämre ekonomi bor i hyreshus. Vår kriminalitet i kommunen är övervägande när två grannar håller på. Hunden skäller, man tål inte varandra. 

Bo Rudolfssons intryck är att de flesta Laxåbor inte upplever problem med en invandrargranne. 

– Det kan finnas en första rädsla, för att de ser annorlunda ut. Men snart fikar man över staketet.

Att flyktingmottagande gått så bra i Laxå och att det gynnat kommunen ekonomiskt, är det unikt för Laxå, eller är det en ekonomisk ekvation som du tänker gäller alla landets kommuner som tar emot flyktingar?

– De stora kommunerna, storstadsregionerna, har jag svårt att uttala mig om. Men de flesta av landets kommuner har ju ganska liknande förutsättningar som Laxå. Det handlar om vilket sätt man tar emot, att man har ett AMI-lag som fokuserar på språk och jobb. Här i Laxå finns ingen stor arbetsmarknad, definitivt inte en unikt bra arbetsmarknad, så det vi gör borde kunna tillämpas av andra. Det handlar om att inte tänka: Varsågod, här har du socialbidrag.

I riksdagsvalet 2018 ökade stödet för Sveriges mest flyktingfientliga parti Sverigedemokraterna från 12,9 till 17,5 procent. Men i kommunalvalet som hölls samma dag, var det ett annat parti som gick kraftigt framåt i Laxå. Här ökade Kristdemokraterna sitt stöd med mer än 20 procentenheter och fick 39 procent av rösterna. Hur viktigt var KD:s flyktingvänliga budskap i Laxå för framgången?

– Det är svårt att säga. Vi ser ju att SD har stöd av människor i Laxå vad gäller rikspolitiken. Ta ett område här i Laxå, Finnerödja, där röstade 24 procent på SD i riksdagsvalet, men endast sju procent lokalt. Jag kopplar inte hur människor röstar här till flyktingvänlighet, det hoppar många människor över. De ser att kommunens ekonomi blomstrar och de tror att det är min förtjänst, att jag fått ordning på ekonomin.

Hur har ni kommunicerat vad ni gör med kommuninvånarna?

– Jag tar upp flyktingar och ekonomi varje gång jag talar. Förklarar att på grund av vårt mottagande får vi pengar, därför har vi kunnat göra allt detta. Det är ju ekonomisk fakta. Jag tänker att de som vill ta emot färre flyktingar tänker mindre på ekonomi, det är mer en känslogrej, en rädsla: ”De tar våra jobb och ser annorlunda ut.”

Är flyktingmottagande en faktor för att rädda svensk glesbygd?

– Ja, jag tycker det. Kommunens befolkningstal hade backat i 40 år. Nu är vi 5 600 invånare, av dem är närmare 450 invandrare. Tack vare dem ökar skatteintäkterna och vi kan upprätthålla kommunal service. 

Det låter enkelt när Bo Rudolfsson sammanfattar framgångssagan, och vilken kommun vill inte lyckas så som Laxå? Jessica Vidberg, chef för integrations- och arbetsmarknadsenheten i kommunen, har kommit att kallas hjärnan bakom Laxås framgång.

När hon tillträdde 2015 och började gräva i hur kommunen arbetat med etablering av nyanlända insåg hon att man inte arbetat tydligt med arbetsmarknadsfrågan.

– Jag tänker att det operativa flyktingmottagandet är en liten del, det viktigaste är vad vi kopplar på när de kommit tillrätta.

Jessica Vidberg utarbetade en integrationsplan, som utgick ifrån kommunens situation: 

– Vårt problem då var avfolkning och väldigt dålig ekonomi. Så det övergripande målet i vår plan var att få flyktingar att vilja bo kvar och vara självförsörjande.

En del i planen blev att anpassa språkundervisningen.

– Vi utarbetade ett nära samarbete med SFI-lärarna och Arbetsförmedlingen och kunde utifrån det göra mycket. Vi kopplade in föreningslivet och kyrkorna. Vi kallar det samverkan och individkoll, vilket innebär att vi kan pinpointa vad varje individ behöver mer av. Det kan handla om individuell språkförstärkning eller något vi kallar för praktisk svenska. Det vi sett är att många inte passar in i teoretisk språkundervisning, vissa behöver mer lära sig praktiskt, gå på studiebesök, ta i ett bord och lära sig ”det här är ett bord”, så att det inte blir abstrakt. Vi har inspirerats av förskoleedagogik, för vi vet att det är framgångsrikt att använda sinnena. Det kan handla om att gå till affären, handla enligt en lista, lära sig vad allt heter och på promenaden dit prata om ord på det vi ser. Det kan också vara en praktisk lektion, som att baka.

Grunden för den som är nyanländ är 15 timmars lärarledd språkundervisning i veckan.

– Det räcker inte för att du ska lära dig ett språk flytande på två år. Därför har vi gjort en individuell handlingsplan för var och en som innebär ungefär 40 timmar i veckan. Handledning i att du behöver lyssna på radio, se på tv, läsa, öva, vara aktiv i föreningsliv. Vissa har fått språkpraktik, andra jobbar med cv eller jobbsökaraktiviteter.

Jessica Vidberg förklarar att den individuella handledningen är en nyckel till att lyckas få ut flyktingar i arbete. När människor skriver in sig på Arbetsförmedlingen uppger de tidigare studier och arbetslivserfarenhet, men i verkligheten kan de ofta matchas mot andra jobb än sin tidigare erfarenhet.

– Någon uppger: ”Jag har aldrig jobbat.” Men hen kanske har styrt upp logistik och planering för en hel släkt och har kunskaper. En annan har svaga språkkunskaper och behöver matchas mot ett jobb där språkkraven är låga. En tredje är akademiker, men vill inte uppdatera sin utbildning. Vi har ett aktuellt exempel, en man som är apotekare, men samtidigt väldigt händig och han vill hellre ha ett praktiskt jobb. Vi fick ett privat bostadsbolag att testa honom och validera hans praktiska kunskap, vilket kunde ersätta en fastighetsskötarutbildning. De tog risken, och det har gått bra!

I praktiken gör kommunen det som borde vara Arbetsförmedlingens jobb. 

– Vi har blivit något av en hub, för språk och jobb, konstaterar Jessica Vidberg.

Den onsdag ETC nyhetsmagasin besöker Laxå har företagen på orten haft sin månatliga träff med kommunen tidigt på morgonen. Där utbyter det lokala näringslivet erfarenheter och kommunen har full inblick i företagens behov, förklarar jobbcoachen Åsa Törnkvist. När hon tar oss med på besök hos olika företag tilltalar hon alla anställda med namn, byter några personliga ord, skojar – det är uppenbart att hon inte bara är en kommunal tjänsteman för dem, hon är Åsa, fixaren, någon att lita på.

Arbetsdagarna kan bli både långa och intensiva men Åsa Törnkvist är i sitt rätta element.

– Det här jobbet är meningsfullt. Att få vara med om att se människor växa, det är obetalbart!

Yasir Ibrahim, född i Sudan, är en av de nyanlända hon coachat till jobb. Han flyttade till Laxå förra året och idag jobbar även han på Talent Plastics Laxå. 

Han säger att i Laxå har han inte stött på någon rasism.

– För mig, jag har inte varit med om det för att jag är svart, och jag har kontakt med många. Men generellt, hur det är för andra, vet jag inte.

Han ser däremot att det tar sin tid att få svenska vänner.

– Jag hade en och han har flyttat. Det verkar vara svårare att bli kompis med svenskar, men om man till exempel spelar fotboll, då blir man vänner. Eller om man går till gym, man frågar varandra något och kan lära känna varandra. Idrott är bra för att få kontakt.

Det var tack vare att Talent Plastic Laxå satsade på ett praktikprogram som han fick jobbet.

I överenskommelse med facket, IF Metall, har Talent Plastic Laxå utarbetat en månadslång praktik på företaget, inriktad på att få en inblick i arbetsmomenten och de specifika ord som är nödvändiga att förstå för att kunna utföra arbetet korrekt och säkert.

– Vi förklarar företagets behov för Åsa, kommunen hittar människor som kan fungera, vi gör intervjuer, berättar om arbetsuppgifterna och erbjuder praktiken till de vi tror passar, förklarar vd:n Stefan Persson.

Själv tycker han att det vore bra om praktikperioden kunde vara betydligt längre. Han tror att några av de som inte uppfattas som lämpliga att anställa kanske skulle vara det om de fick mer tid på sig.

– Det handlar om en överenskommelse med facket och tyvärr har den landat i bara en månads utbildning genom praktik. Men vi har varit framgångsrika, lyckats hitta många bra anställda som vi efter praktiken gett sex månaders provanställning. 60 procent av de som praktiserat hos oss är fast anställda här idag, säger Stefan Persson.

Men stödet slutar inte där. Dessutom har SFI-undervisningen i Laxå skapat en stödkurs som de kallar yrkessvenska, som erbjuds de som fått jobb inom industrin.

– Alla har tackat ja till den kursen, trots att de jobbar heltid, förklarar Stefan Persson.

Hawa Abdis arbetsdag på tvätteriet går mot sitt slut. Hon är ensamstående mamma till fem barn, och berättar att hon självmant valde att flytta till Laxå, hon blev alltså inte kommunplacerad här. 

– En familj jag känner berättade att Laxå är bra, så jag flyttade hit och ser att det stämmer. Jag sa till kommunen att jag vill jobba och nu jobbar jag. Jag tvättar kläder, stryker, registrerar, det är ett bra jobb! Jag har fått mycket hjälp.

Tidigare har hon bott på större orter, men hon ser en stor fördel för barnen att växa upp på landsbygden.

– Grannar är bra här. Barnens kompisars föräldrar tar med mig till skogen ibland. Vi dricker kaffe, pratar. Det är inga stora avstånd, inga problem. I stora städer finns alltid problem. Vad gör barnen när de är ute i stället för att studera? Här går det bra för barnen.

Och arbetsgemenskapen på tvätteriet är något av höjdpunkten i tillvaron.

– Tvätten är smutsig, det är tungt. Men det är mycket skratt, vi har roligt. När man är jättetrött ser en kollega det, klappar i händerna och säger: ”Jobba, jobba, jobba!”. Då skrattar man. Livet är bra!