Marx krav på familjens avskaffande har fått nytt liv. Den amerikanska författaren M. E. O’Brien menar att familjen måste göras överflödig, och att vägen dit stavas kommunistisk feminism. Och Gudrun Schyman vill elda på debatten.
Efter att en lärarprotest i Oaxaca hade slagits ner av tusentals poliser i juni 2006 tog invånare över staden och uppkallade den folkliga Oaxaca-kommunen. Hundratals barrikader uppfördes för att försvara ”kommunen” mot de nattliga räderna av poliser och paramilitärer som försökte återinta staden. En del arbetare strejkade och levde istället sina liv på barrikaderna, andra kom dit efter jobbet. Folk började identifiera sig med sin barrikad, som blev platser där invånare sov, lagade mat, delade måltider, hade sex, delade med sig av varor som de hade övertagit, förberedde molotovcocktails och tog hand om barn.
För M. E. O’Brien var vad som hände i Oaxaca ett fönster på glänt till en framtid där familjen blivit överflödig. ”Kvinnorna i Oaxaca-kommunen deltog i ett tillfälligt avskaffande av familjen”, skriver hon i ”Family Abolition – Capitalism and the Communizing of Care”.
”De gjorde uppror både mot sina våldsamma män och mot statens rasistiska styrkor som var fientliga mot urfolk och arbetare. De utmanade de sociala normer som de hade tilldelats som kvinnor, fruar och mödrar, och de kullkastade föreställningar om genus och sexualitet. Deras kollektiva arbete gjorde upproret möjligt”.
– Dessa tillfällen av, vad jag kallar upprorens sociala reproduktion, är väldigt viktiga i mitt tänkande på så vis att det visar på hur dessa rörelser skapar dynamiker som går utöver och förbi kärnfamiljen, säger M. E. O’Brien när ETC ringer upp henne i New York.
Där drev hon under flera år ”NYC Trans Oral History Project”. Hon är doktorand i sociologi, lärare i queerstudier, praktiserande pyskoterapeut och är med och driver den gaykommunistiska tidskriften Pinko, vars redaktion är några av dem som bidragit och deltagit djupt och brett i M. E. O’Briens mångåriga undersökande av familjens politiska historia. Nu sammanfattas hennes angrepp på familjen alltså i begreppet ”Family Abolition”. Kärnfamiljen som institution leder till att ”barn som föds in i förtryckande hushåll inte har någon utväg” och att ”de som är instängda i våldsamma parrelationer kan få sina flyktmöjligheter gradvis kapade av manipulerande och kontrollerande partners”. Arbetarklassföräldrar som vill vara delaktiga i sina barns liv kan ”bli fångade i hemska jobb” eftersom de måste sätta mat på bordet och fixa tak över huvudet. Trots att vi känner till sådana begränsningar och faror med kärnfamiljen, så har vi svårt att föreställa oss något alternativ, menar M. E. O’Brien.
– Familjen har ett väldigt mäktigt grepp över vår allmänna föreställningsförmåga. Många ser problemen, begränsningarna och svagheterna med institutionen, och eländet som den orsakar i våra liv, men är människor investerade i att upprätthålla en stark identifikation med samma institution, säger hon.
– För att parafrasera Sophie Lewis, en underbar nordamerikansk familjeabolitionist-skribent: ”Det må vara en trauma-maskin, men det är min trauma-maskin”.
Många av oss tänker att familjen är nödvändig för att barn ska må bra och för att folk ska kunna leva bekväma liv, menar M. E. O’Brien.
– Men för de flesta av oss, när vi faktiskt tillåter oss att tänka igenom och undersöka våra liv, så ser vi snabbt att det vi eftertraktar på flera sätt går utöver kärnfamiljen, vi ser alla sätt på vilka vi vill mer än det, något annat än det.
Vår tendens att se familjen som ahistorisk, naturlig och permanent begränsar starkt vår möjlighet att tänka kring alternativ, menar M. E. O’Brien.
– Dagens föreställning om kärnfamiljen kommer på många sätt från en borgerlig social form som organiserades för att sköta och bibehålla egendomsrelationer. Nya element introducerades, som en strikt uppdelning mellan det privata och det offentliga, säger hon.
– Men innan klassamhället, och under icke-kapitalistiska tillfällen runtom i världen, så ser vi en enorm variation av sätt som folk organiserar familjeliv och relationer. Aristokratiska familjer, bondefamiljer, kollektivt ägande och intrikata omsorgsrelationer hos urfolk, och så vidare. Vi ser också många exempel idag i vår värld bland människor som exkluderas från kärnfamiljen.
Hon tänker inte minst på migranter, trans- och queermänniskor som skapat och skapar gemenskaper utanför det kärnfamiljsdominerade samhälle som de ofta stängs ute från. Men också på de uppror och revolter som hon närstuderar i sin bok. Även om det sällan blir lika långtgående ockupationer som i Oaxaca finns liknande element i många progressiva rörelser, menar M. E. O’Brien. Hon tar som exempel Occupyrörelsen och de andra ”torgupproren” i Mellanöstern och över världen under 10-talet, protesterna mot oljeledningen Dakota Access i USA och klimatläger världen över där deltagarna själva skapar ett slags minisamhälle.
– Jag vill verkligen uppmuntra vänstermänniskor, oavsett deras olika åsikter om kärnfamiljen som social institution, att bli del av sådana rörelser, att lära sig se hur uppror och rörelser sporrar människor att bygga relationer och skapa materiella produktionsmedel för överlevnad; de tar på sig uppgifter som annars existerar inom kärnfamiljen och gör dem till en del av ett kollektivt liv.
M. E. O’Brien har själv deltagit i en mängd rörelser och ockupationer där hon observerat detta kollektiva liv i praktiken. I slutet av 1990-talet deltog hon i en två år lång ockupation mot en planerad motorväg i Minneapolis. Under protesterna mot WTO-toppmötet i Seattle 1999 skötte hon markservice: barnpassning, disken, städning och att göra protestskyltar.
Mellan 2005–2007 marinerades hon i fängelseabolitionistiska tankar under sin tid i New York-avdelningen av Critical Resistance, organisationen som startades av bland andra Angela Davis, för att avskaffa fängelserna i USA. Där såg M. E. O’Brien hur svarta akademikerfeminister skapade relationer med fångar, ex-fångar och tidigare narkomaner för att protestera mot fängelser. Men också hur de tog hand om varandra på ett sätt som inte utgick från kärnfamiljen men som såg till de behov vi har av långsiktig och respektfull omtanke och kärlek.
– Det fick mig att se att sociala rörelser måste gå utöver kärnfamiljen för att kunna reproducera sig själva, säger M. E. O’Brien.
Sedan fick hon barn, som nu är tonåring och har två hem och fyra föräldrar – alla queer, och tre av dem trans.
– Det kanske kan låta radikalt, innovativt eller modigt, men det är egentligen bara resultatet av ett par bittra skilsmässor och massor av konflikter mellan föräldrar, säger M. E. O’Brien.
– Det var inte planerat att bli så här. Det blev så, som det blir för många icketraditionella familjer som genom nyckfulla konflikter försöka hitta sin väg i världen.
Det finns många människor i USA som inte tilltalas av familjenormen och försöker sig på andra vägar, berättar M. E. O’Brien.
– Men de sätts under en mångfacetterad hård press. Till sist fungerar de i allmänhet som privata hushåll för att de måste överleva, säger M. E. O’Brien.
– Till exempel folk som valt att bo i ett stort kollektiv, där behöver tillräckligt många ha en inkomst eller kapital så att de kan betala räkningar och sin bostad. Och om någon behöver ett jobb och arbetsmarknaden kräver att du flyttar till en annan stad, vem eller vilka ska de flytta dit med? Hur ska den processen gå till?
I dagens samhälle är det i princip omöjligt att göra sig oberoende av kärnfamiljsformen, menar M. E. O’Brien.
– Därför behöver vi rikta in oss på sociala reformer och i slutändan revolutionära processer som tar oss förbi ett samhälle där det privata hushållet är den primära ekonomiska enheten.
Det är i det arbetet M. E. O’Brien ser Oaxaca som en inspiration. Mängder av kvinnor tog del av det upproret genom att lämna sina isolerade privata hushåll för att leva kollektivt på barrikaderna. Många män var frustrerade – och en del blev våldsamma – över att kvinnorna inte längre tog hand om hemmen. Men kvinnorna förvandlade omsorgsarbetet till något gemensamt; tillsammans tog de hand om barn, matlagning, relationer – och det politiska motståndet.
I Oaxaca fick många män ändå hem sina kvinnor efter ett par veckor eller månader. Detta bidrog till Oaxaca-kommunens nederlag, skriver M. E. O’Brien. ”Kvinnorna kunde inte både vara militanta försvarare av frontlinjen och lydiga fruar. Familjen var ett redskap för kontrarevolution.”
Och det gäller inte bara Oaxaca-kommunen. ”Familjen, marknaden och staten möjliggör tillsammans reproduktionen av det kapitalistiska samhället. Varje institution är beroende av de andra för att det ska fungera”, skriver M. E. O’Brien. Och medan oräkneliga anti-kapitalistiska tänkare och aktivister tagit sikte på marknaden och staten fokuserar O’Brien på den – enligt henne – lika viktiga familjen. Det är hon inte först med.
Appeller för familjens avskaffande har en lång historia inom vänstern. 1848 kom ”Kommunistiska manifestet” ut för första gången, och där skriver Marx och Engels om ”kommunisternas ökända förslag”: att familjen bör avskaffas. De talar då om den borgerliga familjen, urmodern till dagens kärnfamiljsnorm, som växte fram parallellt med den industriella kapitalismen.
Denna familj bröt med tidigare former av gemenskaper och släkter och institutionaliserade istället små instängda kärnfamiljsenheter. Privat egendom var tätt förknippat med den borgerliga familjen; genom att monogami utkrävdes av kvinnor visste en man att barnen var hans (egendom), vilket säkerställde arvsleden. Genom gåvor och arv kunde männen få livslång kontroll över sina barn. Denna typ av kapitalism krossade samtidigt proletariatets gemenskaper, menade Marx och Engels.
Utvecklingen blev en annan än de två männen önskade sig. Arbetarrörelsen gjorde inte uppror mot den borgerliga familjen, snarare tvärtom. Mot slutet av 1800-talet hade den nya kärnfamiljsnormen tagit grepp om arbetarrörelsen, som gjorde ”familjelön” till ett krav. Genom den kunde arbetarmän försörja sin hemmafru och sina barn. ”Denna familjeform blev en central strävan som stundom realiserades och var del av arbetarrörelsens kamp för att ses som respektabel, få tillgång till statlig makt och att särskilja sig från de fattiga”, skriver M. E. O’Brien.
Samtidigt togs den familjekritiska facklan över av Alexandra Kollontaj under den ryska revolutionen.
– Tillsammans med många andra ryska kvinnor engagerade hon sig i att bygga upp stormatsalar, daghem och andra kollektiva sätt att ta hand om barn, och försökte att eliminera eller drastiskt minska arbetet som behövde göras i det privata hushållet, berättar M. E. O’Brien.
Det hela stöddes av andra bolsjeviker och Ryssland var under denna tid världsledande i progressiva reformer.
– Skilsmässa legaliserades, transpersoner fick stöd att göra medicinska transitioner, sodomi avkriminaliserades och flera andra reformer genomfördes i ett medvetet syfte att underminera det privata hushållet.
När vi når 1930-talet hade alla dessa reformer vänts till sin motsats i ett Sovjetunionen som hade slagit in på en annan väg. Men familjekritiken fick ny fart under 1960- och 70-talen. Nu fördjupades förståelsen av familjen som en arena för förtryck, våld och alienering. Familjen stod i vägen för meningsfulla gemenskaper och för ett brett arbetarklassuppror. Denna tids familje-avskaffande röster uppnådde en rad feministiska framgångar; reformer som förskola och utökade välfärdsstater som gjorde det lättare för människor att frigöra sig från äktenskap eller familjer.
Feminister började se kön som en parallell och lika viktig, eller viktigare, form av förtryck som det kapitalistiska samhället. Men de såg inte hur intimt förknippade och samverkande dessa system är, menar M. E. O’Brien, vilket bidrog till att den tidens kamp för familjens avskaffande på många vis landade i ett individuellt val, som man kunde göra med hjälp av subkulturer man var del av.
Sedan dess har vi sett två parallella utvecklingar, menar M. E. O’Brien. Å ena sidan har familjenormen genom exempelvis homoäktenskap utvidgats på många håll. Samtidigt har välfärden slaktats världen över. De två utvecklingarna har lett till att familjenormens kraft förstärkts av ekonomiska och materiella skäl samtidigt som det talats i decennier om ”familjens kris”, bland annat manifesterad i besvikna män. ”Tidigare gav det maskulin värdighet att ha en hemmafru och ett jobb som kunde försörja familjen, det var en plats där även en arbetarklassman kunde kräva – och njuta av – att kuva andra”, skriver M. E. O’Brien. Idag är det mer komplicerat, både ekonomiskt och värderingsmässigt. Samtidigt brer fascismen och högerextremismen ut sig över världen.
Från slutet på 1980-talet försvann idén om avskaffandet av familjen helt och hållet från samhället, enligt M. E. O’Brien. Men i Sverige fanns andra tendenser. Med historiska tolv procents väljarstöd i riksdagsvalet 1998, en framgång byggd delvis på feministisk politik, hyrde Vänsterpartiet den 1 oktober 2001 in sig i den stora resandehallen på Stockholms centralstation för att dela ut röda karameller och nejlikor och låta partiledaren Gudrun Schyman tala under rubriken ”Död åt familjen”.
– Men jag menar ju inte död åt kärleken mellan människor som även kan leva i familjer, förtydligade hon.
Istället ville hon väcka en debatt, hitta en ny rubrik att ställa frågor under:
– Vad betyder familjen för att stärka kvinnors underordning och mäns överordning? Hur medverkar familjen till att bevara en massa förväntningar och en arbetsuppdelning från gamla tider?, sa Schyman enligt Expressen.
– Om barn far illa talar man också om att stärka familjen trots att det är just i dessa familjer som barnen far illa.
Den typen av nyanseringar av ”Död åt familjen” fick inte mycket medialt syre. Istället blev det ramaskri i tidningarna. Kristna demonstrerade runtom i landet under paroller som ”Stöd familjen – samhällets grundsten” och ”Trygga familjer bygger trygga samhällen”. Alf Svensson, dåvarande partiledare för Kristdemokraterna, fick öppet mål och kampanjade på ”Leve familjen”.
Ett år senare fick Vänsterpartiet 8,4 procent i valet. Både inom och utom partiet skyllde många nedgången på Gudrun Schymans ”Död åt familjen”-kampanj, i kombination med det som kom att kallas ”Talibantalet”, som hon höll 2002 (”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”).
Idag skrattar Gudrun Schyman när hon tänker tillbaka på de starka reaktionerna på ”Död åt familjen”.
– Det visade på hur djupt de här föreställningarna sitter.
Ett par år senare bildade hon Feministiskt initiativ, tillsammans med bland andra Tiina Rosenberg. Ett av partiets tidiga förslag var att äktenskapsbalken och sambolagen ersättss med en samlevnadsbalk som låter andra konstellationer ta hand om barn, äga och bo på samma smidiga sätt som idag är förbehållet kärnfamiljer. Det möttes av omedelbart motstånd. Kritiker menade att feministerna paradoxalt nog ville införa patriarkala strukturer där män ska kunna ha flera fruar.
Queerfeministen Tiina Rosenberg, som blev måltavla för mycket av kritiken 2005, minns att hon blev förvånad över reaktionerna på samlevnadslagsförslaget.
–Vi tror att folk lever i kärnfamiljer, men hälften är ju skilda och lever i olika bonusfamiljer och stjärnfamiljer och allt vad det heter, säger hon.
– Det var väldigt känsligt då, det sågs som radikalt att de som faktiskt tog hand om barn kunde organisera sin ansvarsfördelning. Fi försökte formalisera den praktik som alltid har funnits, att folk tar hand om varandra.
Året efter att Fi bildades vann Fredrik Reinfeldt valet, och Sverige gick åt höger och sedan åt extremhöger-håll. Sverige var inte redo för att på allvar ifrågasätta kärnfamiljen, men har än idag en stark sexualpolitik, menar Tiina Rosenberg. Framför sig har hon senaste numret av magasinet Ottar, som har tema ”flersamt”. Att kritisera tvåsamheten och diskutera andra former av konstellationer blir vanligare, understryker hon. Samtidigt är vi långt ifrån några juridiska förändringar; en samlevnadslag är inte nära förestående. Och de senaste decenniernas ekonomiska politik har snarare förstärkt kärnfamiljsinstitutionen, menar Gudrun Schyman.
– Det har blivit svårare att lämna en relation för en kvinna som är i ett ekonomiskt underläge, inte minst nu när bostadssituationen är svårare. Det är en tillbakagång överhuvudtaget i ambitionen att nå jämställdhet, säger Gudrun Schyman.
– Men nu när vi konstaterar att utvecklingen går bakåt, då är det inte tid att tystna.
Inte ens när det gäller att ifrågasätta familjen som institution?
– Nej, jag tror att det är väldigt bra med lite upprörd debatt.
De senaste åren har idén om familjens avskaffande fått ett litet uppvaknande, berättar M. E. O’Brien. Ett antal artiklar har kommit ut sedan 2015 som diskuterar behovet av familjens avskaffande och spekulerar i hur det skulle kunna gå till. Sophie Lewis kom ut med boken "Full Surrogacy Now: Feminism against the Family" 2019 och "Abolish the Family: A Manifesto for Care and Liberation" 2022. I denna nytändning för familjeabolitionismen framträder M. E. O’Brien som en radikal. Hon medger att alla reformer som ökar friheten från familjen är viktiga. Exempelvis skulle basinkomst förändra mycket liksom att ändra lagar så att de inte gynnar kärnfamiljer och gifta när det kommer till allt från arv och egendom till att vara föräldrar och adoptera. Men för M. E. O’Brien är det centralt att avskaffandet av familjen inte samtidigt lägger mer makt hos staten. För att på riktigt avskaffa familjen krävs inget mindre än ett hejdå till kapitalismen samt införandet av ett klasslöst samhälle och vad hon kallar en feministisk kommunism.
Visserligen har socialism på sistone blivit mer accepterat i USA, men att förespråka kommunism – hur klokt är det?
– Jag använder ordet kommunism eftersom jag inte känner till något annat ord som kommer nära att sätta ord på hur vi hypotetiskt kan övervinna klassamhället. Och jag tror att så länge som vi upprätthåller ett samhälle som drivs av hierarkiska klassrelationer finns det ytterst lite hopp för mänsklighetens långsiktiga överlevnad eller att bemöta de mest fundamentala sociala problem vi möter.
På samma vis är det inte publikfriande att tala om familjens avskaffande. M. E. O’Brien är tydlig med att hon inte vill förstöra familjen som institution eller att pressa en enda människa att inte vara i den familj den vill. Det handlar för henne om att avskaffa det materiella beroendet av familje-institutionen, så att alla människor kan få den omtanke och kärlek och relationer de behöver, oavsett hur möjligheterna i ens eventuella kärnfamilj ser ut.
Så varför då ha ”avskaffa familjen” som rubrik, när det väcker motstånd hos många och riskerar att allvarligt försämra hennes chanser att nå ut med hela sitt budskap?
– Jag har varit del av en mängd olika rörelser och organisationer, jag har organiserat på mina arbetsplatser och i mina bostadsområden, jag har kampanjat för reformer på stads- och delstatsnivå. En central strategisk fråga är alltid: Hur ska vi undvika att alienera folk? Så jag förstår att det finns en massa goda skäl att inte sätta avskaffandet av familjen som rubrik för vad vi vill åstadkomma. Men när vi vill teoretisera en revolution för att göra oss av med klassamhället och skapa ett samhälle där genus och sexualitet kan vara mer integrerat i vårt kollektiva välbefinnande så tycker jag att det är viktigt att inte begränsa oss till vad som är omedelbart tilltalande för oss eller vad som funkar för andra.
Sommaren 2020 gav henne vatten på sin kvarn över vad det kan vara värt att hålla den ideologiska linjen tydlig. I de massiva upproren som sköljde över USA i spåren av polismordet på George Floyd blev ett av de centrala kraven att polisen och fängelserna skulle avskaffas. Idéer som tidigare bara funnits i små spridda organisationer i landet där de tålmodigt hade arbetats fram i ett envetet motstånd mot att nöja sig med reformer – som bättre fängelser eller avskaffat dödsstraff – tog sig nu in i mainstreamdiskussioner i USA. Revolten dog sedermera ut, få konkreta förbättringar har skett, men idén om fängelseabolitionismen tog gigantiska kliv och har massplanterats över landet. Även idéer som tangerar familjeabolitionismen, som hur sexuellt våld inom familjer kan hanteras av lokalsamhällen eller lokala gemenskaper istället för att man ska ringa polisen, är nu vitt spridda på ett sätt som inte gick att föreställa sig innan 2020.
”Att avskaffa familjen innebär att frigöra vår förmåga att bry oss om varandra”, skriver M. E. O’Brien i ”Family Abolition”. Hon avslutar sin bok med ett litet avsnitt med rubriken ”Red Love”. Där beskriver hon avskaffandet av familjen som ”horisonten mot kollektiv kärlek”. Vi kan inte veta vad som finns bakom horisonten, men för M. E. O’Brien är det ”ett fritt samhälle bortanför kapitalismen, där vi äntligen vet vad det betyder att ge kärlek och att bli älskad.”
Vill du fortsätta läsa?
Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det
loggar du in här
.