– Det är vita bönor, smaka, om du äter dom blir du stark som Hulken.

– Jaha! Ja, det var jättegott!

Vi befinner oss på Södra skolan i Falun, där kocken och kökschefen Bo Laursen rör sig runt i matsalen och barnen påtagligt vill ha hans uppmärksamhet. Många barn känner honom väl, för en gång i veckan är det barnen själva som lagar skolmaten. Först väljer de maträtt, därefter räknar de ut rättens koldioxidavtryck, gör om, gör om och gör om – med hjälp av vuxna, och till slut landar de i ett recept som de själva får laga till hela skolan, veckan därpå. Varje torsdag är det 11-åringar (årskurs fem) som står i köket och lagar mer än 300 portioner mat. 

Om det är utmanande för kökspersonalen? Bo Laursen skakar på huvudet och ler stort:

– Allt är en utmaning och allt är möjligt! Vi har höj- och sänkbara stekbord. Knivar är farliga, också för vuxna. Jag brukar visa mina händer, jag är professionell kock, jag och de andra i köket har någon gång skurit oss, det gäller att vara försiktig.

Ofta är det köttfärssås med spaghetti som kommer på förslag, berättar Bo Laursen. Men när barnen räknar på koldioxidavtryck på nötfärs inser de snabbt att det inte går.

– Då lotsar vi dem mot kycklingfärs och om de blandar 30 procent vegetariskt i den såsen är de hemma. Vi håller oss inom ramen för det klimatsmarta men ger barnen inflytande, det är en nyckel för att maten ska hamna i magen och minska matsvinnet. Vi märker att vårt sätt att arbeta intresserar andra skolor, säger han.

Men lika ofta är det helt andra rätter på förslag. Omkring vart fjärde barn på skolan har utländskt påbrå och många favoriträtter från andra länder har hamnat på menyn när barnen bestämmer. Förra veckan blev det en afghansk pitabrödsrätt.

– Den var lite stark, men väldigt god, konstaterar Lotta Arenvall, rektor på skolan.

Hon ser sig omkring i de ljusa lokalerna, där det mesta är byggt i trä. 

– Jag är stolt över den här skolan och hur vi jobbar med maten, klimatet, och för att skapa en fin, trygg miljö för barnen. Hela skolgården är byggd utifrån barnens önskemål. Alla förslag utom pool och berg-och-dalbana förverkligades faktiskt. Lyssna, här i matsalen är det inga höga ljud, stolarna har dämpare, taket är ljuddämpat med ribbor av trä och bakom de runda, grå tygerna du ser där, finns också dämpning. Vi jobbar på alla sätt, för en bra miljö.

Lätt att göra rätt

Hon avbryts av en ung pojke som vill prata med henne om att några barn bråkat. De talar om rutinerna för att hantera sådant. Rektorn kan hans namn.

– Du vet vad du ska göra, eller hur?

Han nickar. 

Lotta Arenvall presenterar oss för Mimmi Jacobsson, utvecklingsstrateg för skolans kostenhet, som varit med och tagit fram riktlinjerna för matens klimatavtryck.

– Det är de rätterna som barnen tycker mest om som de slänger mest av. Det handlar om att hitta rutiner så att det blir lätt för barnen att göra rätt. Så vid maten står tre pedagoger och hjälper till, berättar hon.

Köttbullar går hem hos barnen. Skolan gör sina egna, på kycklingfärs och femtio procent vegetariskt: lök, morot och vitkål. Då håller de sig inom ramen för en portions klimatavtryck: max 0,55 kilo koldioxid. Dessutom finns alltid en vegetarisk rätt, som inte behöver förbeställas.

Södra skolan i Falun är bara ett exempel på hur varje enhet i den här kommunen räknar, mäter och analyserar klimat­avtryck. 

Arbetet har pågått i många år, utifrån Agenda 2030, som är FN:s hållbarhetsmål. Men förra året tog kommunen ytterligare ett steg, då de med hjälp av Klimatsekretariatet, ett företag som samarbetar tätt med forskare, tog fram en lokal koldioxidbudget, som uppdaterades i oktober i år.

Falun är en av ett 50-tal enheter i landet som har en sådan. Det innebär att de har siffror på alla utsläpp i kommunen och tabeller över hur snabbt utsläppen måste minska för att hålla sig inom Parisavtalets mål.

– En koldioxidbudget är den mängd koldioxid som, exempelvis en kommun, som mest får lov att släppa ut i framtiden, om kommunen ska uppfylla sin del av Parisavtalet, förklarar Emma Wallin på Klimatsekratariatet.

Koldioxidbudgeten visar att Falu kommun behöver minska sina utsläpp med 11 procent varje år för att ta sin del av ansvaret. Om utsläppen ligger kvar på dagens nivåer kommer kommunen att ha överskridit sin koldioxidbudget redan år 2030.

Alla behöver förändra

Men de utsläpp kommunen har direkt rådighet över, sin egen kommunorganisation, uppskattas bara till 10 procent.

– Det är inte bara den kommunala verksamheten som ingår i koldioxidbudgeten, utan alla företag som verkar och personer som bor inom kommunen. Kommunen som organisation har ett stort ansvar, men kommer inte att kunna nå målen om inte alla andra också hjälper till. För att vi ska nå målen om minskade koldioxidutsläpp behöver alla göra förändringar, förklarar Emma Wallin.

Att Falun vet hur mycket utsläppen måste ner betyder inte att de har en helt konkret färdplan för alla utsläpp. Däremot har de en tydlig bild av både problemen och hur mycket utsläppen måste ner. Det innebär att alla enheter måste dra sitt strå till stacken.

Utsläppen från trafik är den största potten i kommunen, 50 procent, eftersom de inte har stora industriutsläpp. Här jobbar kommunen både med att bygga ut cykelbanor och elektrifiera den egna fordonsflottan, men också med att ifrågasätta hur många bilar som faktiskt behövs i kommun­organisationen.

Idag har de 336 fordon. 12 procent är fossilfria och drivs antingen på el eller HVO100, en växtbaserad olja som används istället för diesel. Planen är att alla fordon ska bli fossilfria, steg för steg. Ett arbete har påbörjats, där varje bils gps analyseras för att se hur mycket den faktiskt används.

– Bilar som inte rullar mycket, behövs de? Vi har identifierat 30 fordon som används alldeles för lite, säger Maria Selander, avtalscontroller vid Sektor Service.

Att ta fordon ur trafik kan handla om att ersätta dem med vanliga cyklar, elcyklar eller tillgång till en kommunal bilpool. Men det möter motstånd.

– Vi har att göra med människor. Fler är oroliga än tycker att det är spännande, säger Wiktoria Smeds, fordonshandläggare i kommunen.

Men visst finns det även entusiaster bland kommunens anställda, tillägger hon:

– Det finns de som cyklar om det inte finns en elbil inne.

 Kodioxidbudget-verktyget är verkligen synliggörande, för en budget är något som människor är vana att tänka i, konstaterar Crister Karlsson, enhetschef för Riset, där operativ drift av kommunens fordon sker. Han har ansvar för både servicecentralen och handlingsplanen för omställning av kommunens fordonsflotta. 

– Men vi har lite utmaningar att bita i. Bland kommunens anställda finns över lag låg kännedom om styrsignalerna för att nå våra klimatmål, säger han. 

Wiktoria Smeds fyller i:

– Ärligt talat, intresset är svalt och informationen svag. Det finns riktlinjer i förvaltningen, men många har inte läst, varken miljöprogrammet eller reseriktlinjerna. Vi ser ju att vanans makt är stor, man väljer det man alltid gjort. Många vill ha en manuell dieseldriven bil, som man alltid haft. Vi möter en hel del oro och rädsla för ny teknik: ”En elbil? Jag är rädd för att fastna med en elbil i ett ytter­område”, kan människor säga till oss.

Cykel istället för bil

Det är detta som de anställda på Riset utmanar. De har skapat en bilpool, de ifrågasätter vilka bilar som behövs, utifrån en ständigt uppdaterad behovsanalys. Och de ser till att varje kommunal verksamhet har en fordonssamordnare. Redan idag har en hel hemtjänstenhet gått över till cyklar eller elcyklar.

– Det funkar kanon! De som cyklar i Herrhagen tycker att det är smidigt att slippa leta parkering, förklarar Wiktoria Smeds.

Att elektrifiering är det som gäller framåt är Tony Eriksson, projektledare på Risets fastighetsavdelning övertygad om. Men det finns en hel del problem att lösa. Laddinfrastrukturen har byggts ut, till en kostnad på cirka 12 500 kronor för varje ladduttag. Han berättar:

– Vi har 50 servicebilar här på Riset, alla rullar in klockan 16 och om alla skulle vara elbilar och ladda samtidigt – så mycket ström har vi inte. Vi genomför därför en förstudie om solceller, lagring och laddstolpar. Om förstudien visar ekonomiskt försvarbara positiva resultat, så kan vi till­varata solens energi under dagen och ladda från energilagret för att slippa förstärka kablarna till en mycket hög kostnad.

Han vet ju att alla företag i kommunen också kommer att göra omställningen, och menar att det är bra att kommunen går före genom sina förstudier.

– Vi lär oss för att hjälpa näringslivet som också ställer om. Ingen har en jättebra lösning, när man pratar med andra kommuner. Det är stora pengar, man måste prova. Det här är en bra anläggning att börja prova på. Mycket solpaneler får plats på vårt tak.

Att testa olika tekniker handlar om stora pengar, konstaterar Tony Eriksson, och han frågar sig hur mycket omställningen får kosta.

– Ska alla våra fordon bli fossilfria är det en stor budgetkostnad. Avvägningar står emot varandra.

Samtidigt som trafik utgör den största delen av kommunens utsläpp finns mycket annat att göra, menar Cecilia Berg, kommunens hållbarhetsstrateg.

Hon hämtar ut en av kommunens elbilar, en liten vit Renault, och kör oss runt till olika verksamheter. En är den kommunala Möbelpoolen. Kommunen försöker se till att inga verksamheter har möbler eller andra föremål i sina egna förråd, allt ska till Möbelpoolen. Där tas de om hand, rengörs om det behövs och kanske någon skruv behöver dras till. Sedan läggs de upp på kommunens interna prylplattform, en sida som liknar Blocket, där alla kommunala verksamheter uppmanas att välja begagnat före att köpa in nytt.

– Ett internt återbruk, förklarar arbetsledaren Conny Hedlund.

Samtidigt räknar Möbelpoolen på vad verksamheten åstadkommer, både i minskade utsläpp och pengar:

– Mars 2022 var en rekordmånad. Då sparade vi 13 125 kilo koldioxid, 441 objekt förmedlades och vi sparade in 504 709 kronor.

– Jag kikar på andra kommuner och ser att vi spelar i en helt annan liga. Vi tar det här på allvar och har resurser för att jobba. Får vi större resurser kan vi göra ännu mer.

I lokalerna staplas stolar, bord, porslin, även ett litet pingisbord. Allt numrerat, märkt och fotograferat.

Att en hel del av klimatomställningen faktiskt leder till ekonomiska besparingar också, ser Cecilia Berg som en viktig del för att få politiker, oavsett politisk färg, med på tåget.

– Att starta ett förändringsarbete kan kosta en del, men vi ser ju att det snabbt leder till minskade kostnader.

Tid har en tvingande betydelse

Falun är inte ensamma om att mäta och analysera sina utsläpp. Emma Wallin på Klimatsekretariatet konstaterar att ett snabbt växande antal kommuner, regioner och länsstyrelser de senaste tre åren valt att ta fram egna koldioxid­budgetar. 

– De beskriver inte bara en tuffare klimatomställning än den som beskrivs via det nationella klimatpolitiska ramverket, utan föreslår också ett i grunden nytt tillvägagångssätt för hur vi ska tänka, planera och följa upp omställningsarbetet. 

Emma Wallin menar att en budget med tydlighet visar att faktorn tid har en djupare och mer tvingande betydelse än vi kanske velat tro, eftersom utsläppen lagras i atmosfären och fortsätter leda till upphettning många år framåt. 

– Det vi gör i ett kort tidsfönster, inom några få år, får ett förvånande stort inflytande på våra möjligheter att ställa om imorgon. Koldioxidbudeten synliggör sambandet: Om en aktör ökar sina utsläpp eller dröjer med att ställa om så inkräktar detta på andras möjlighet att minska utsläpp eller ställa om i tid. Den visar på behovet av att prioritera med starkt fokus på samhällsnytta, säger hon.

Det är inte bara inom den egna verksamheten som Falu kommun arbetar med återbruk. Även gentemot kommuninvånarna driver de på för en sådan utveckling. En tanke bland politikerna var att skapa en Retuna, den typ av återbruksgalleria som finns i Eskilstuna.

– Men vi analyserade kommunens behov och hittade en annan, enklare lösning, förklarar Cecilia Berg.

Medan vi är på väg till återbruket frågar jag henne om det motstånd fordonsenheten talar om, och bristen på information och kunskapsinhämtning.

– Det stämmer! Vi behöver kommunicera mer på arbetsplatsträffar, få alla att tänka över hur vi tillsammans kan bidra till de mål som politikerna antagit. Kommunen har 5 000 medarbetare, vi måste bli bra på att göra det lätt att hitta information. Varför händer inte mer? Det är inte så lätt, men vi jobbar på det och hittar våra brister och utmaningar i stället för att ”sminka grisen”.

Sparar pengar

Cecilia Berg svänger in framför återvinnings- och återbruksanläggningen och presenterar oss för Johan Tell.

Han är den som ser till att tippens volymer av brännbart material minskar. Det görs bland annat genom att invånarna får hjälp att finsortera sitt avfall. Allt som kan återbrukas tar Johan och hans kollegor hand om. De sorterar sakerna på lastvagnar, utifrån beställningslistor från ett tiotal ideella organisationer som varje vecka kommer och hämtar. De har en liten verkstad där de lagar saker, och här finns även personer som arbetstränar. Det som organisationerna inte vill ta hand om läggs ut i ett rum där kommuninvånarna får ta för sig gratis. Den här veckan finns en hel pallkrage fylld av begagnade krukor.

En privatperson anländer för att kasta en dataskärm, men Johan Tell vill inte att den kasseras.

– Den där tar jag hand om! Inget som kan få ett längre liv ska kastas, säger han.

Styrningen fungerar. Volymerna av brännbart har minskat rejält, vilket också är en kostnadsbesparing. Även här räknas och mäts varje sparat utsläppskilo. Men Johan Tell tycker inte att det räcker. Han pekar på fem gröna klädcontainers på parkeringen.

– Vi skulle kunna ha dubbelt så många. Efter varje helg är de totalt överfyllda. Det säger något om slit-och-släng-samhället vi lever i.