Explosiv dystopi när Netflix gör spel till serie

I den världen, närmare bestämt i ”Night City” på USA:s västkust, placerar ”Edgerunners” 17-åriga David Hernandez, vars mamma jobbar dubbla skift som ambulansförare för att betala hans privatskola – där han ändå inte accepteras av överklass­eleverna. När mamman blir oskyldigt offer i en skottväxling överger David ambitionen om en lagliga karriär och ansluter sig till ett team ”edgerunners” – hackare och futuristiska ninjor. Under serien får vi följa teamets spektakulära uppgång och fall.

Expressiv  stil

Japanska Studio Trigger animerar i en explosiv, expressiv – och blodstänkande – stil, som täcker upp för enstaka svagheter i dialogen och historiens logik. Ena stunden får vi levande, nyansrika ansiktsuttryck, andra stunden förvrängs proportioner surrealistiskt.

Storföretag (i animen som i dataspelet är huvudmotståndaren koncernen Arasaka, fast det är tydligt att andra företag inte är moraliskt bättre) som skurkar är inte speciellt revolutionerande i sig. Men ”Cyberpunk: Edgerunners” går djupare och gestaltar vardagligt liv i en storföretagsstyrd dystopi. Lägenhetsdörren låses automatiskt det ögonblick hyran är försenad. Davids mamma lämnas döende på gatan för att hon saknar sjukförsäkring. Efter kremering i en kaffeautomatslik maskin får han hennes aska i en plastburk. Serien gestaltar även vad samhället gör med människorna som lever i det – de är hetsade, alienerade och ensamma med som mest några få innerliga relationer att hålla sig fast vid.

Kommentar till vår tid

En viktig roll spelar ”cyberpsykos”; överbelastning på hjärnan av att installera allt mer avancerade system i kroppen, som kan ses som en kommentar till vår tids besatthet av självförbättring. ”Ingen sätter gränser för vad jag tål utom jag!” vrålar Maine, en enorm hulk av implantat i Davids team. När hans förnuft börjar ge vika ser han sig i en hallucination som den spensliga man han en gång var, ensam i en ändlös öken, springande till utmattningens gräns.

Animeyoutubern ”Profesor Viral” säger att Edgerunners verkliga antagonist inte är en person eller ens Arasaka Corporation utan Night City själv, det samhälle som blint dödar huvudpersonernas drömmar. David, som har en unikt hög tolerans för cybermodifikationer, upprepar ”jag är speciell”, men i slutändan verkar seriens sensmoral vara att han inte är det – bara en i raden som krossas av ett övermäktigt system.

Pricksäker genre

Av alla utopier, dystop­ier och apokalypser inom science fiction, har nog cyberpunken hittills prickat den verkliga utvecklingen bäst. Att kombinera materiell misär med 24 timmars uppkoppling mot ett ändlöst nät lät paradoxalt på 80-talet, men idag kan människor från ett slum­område i Indien eller Kenya jobba på Facebooks moderatorfarmer. Konstant övervakning har varit verklighet sedan innan millennie­skiftet och ett visuellt – och företagskontrollerat – cyberspace som det Edgerunners hackare flyter fram i är Mark Zuckerbergs ”Metaverse”-vision.

En annan You­­tuber, ”Mother’s Basement”, kommenterar att ”punken” i cyberpunk står för en livsinställning, av trots och uppror även mot hopplösa odds. I Edgerunners finns inte ens någon som dataspelets Johnny Silverhand, en revolutionär med uttalad politisk filosofi. Istället säger huvudpersonerna ”fuck you” rätt frekvent – till auktoriteter och till världen i stort. De drömmer om att fly Night City, men har inte ens själva någon större tilltro till att det ska bli verklighet.

Vi lever redan i en tid där Edgerunners framtidsvision om ett genomkommersialiserat, storföretagsstyrt samhälle verkar fullt tänkbar och där få ser något alternativ till den.

På det sättet är serien en politisk betraktelse, om än för en pessimistisk tid.