– De här skulle jag aldrig kunna sälja till butik eller på en marknad, men det är jättefin mat!

Bredvid honom står Karin, P-O och Maria och sorterar betor och andra grönsaker i plastbackar.

Vi befinner oss några mil utanför Ludvika, på den lilla gården Rikkenstorp, som drivs av lantbrukaren Joel Holmdahl. 

Här växte han upp, en plats som hans föräldrar Nils Holmdahl och Hélène Littmarck Holmdahl valde att flytta till 1972. Familjen hade några får, mest för att få ner sly och öppna upp landskapet runt gården som omfattar cirka 40 hektar. Föräldrarna hade också en köksträdgård, potatis, morötter och så vidare, för sitt hushåll. 

Joel Holmdahl växte upp med hårt arbetande vuxna, som gick till jobbet och dessutom hade mycket att göra på sin fritid, måla rödfärg, renovera, ta hand om djuren och köksträdgården. Det livet – att både driva en gård och lönearbeta utanför den – har aldrig lockat honom.

”Världen behöver inte ännu en finansvalp”

Istället gav han sig ut i världen när han väl flyttade hemifrån, gick både på folkhögskola och utbildade sig på universitet – men insåg plötsligt, när utbildningen i statsvetenskap och nationalekonomi var nästan i hamn, något livsavgörande.

– Jag befann mig i Ecuador i slutet av 2000-talet när finanskrisen hade slagit till och jag såg hur människor där påverkades så påtagligt av en kris orsakad av finanseliten. Jag tänkte: Världen behöver inte en finansvalp till, den behöver snarare fler småbrukare.

Tankarna tickade, han läste på en del om miljö, klimat, odling och matsäkerhet. Han gick också en snabbkurs i permakulturodling (72 timmar) och insåg tack vare den att stora ytor inte är nödvändigt för att bedriva ett lantbruk. Fem hektar av marken på föräldrarnas gård skulle kunna funka. Ville de ha hem sonen och låta honom försöka?

Föräldrarna Nils och Hélène sa ja och så småningom, 2009, flyttade Joel in i gårdens slitna gästhus. 2012 anslöt flickvännen Maria Danielsson Holmdahl och nu har den unga familjen, med tvååriga dottern Frida, bytt plats med föräldrarna och bor i huvudbyggnaden.

– Gästhuset, med sin smala trappa upp till övervåningen är inte ett ställe för barn – och inte för äldre heller. Jag håller på att bygga ett nytt hus åt mina föräldrar, från virke jag huggt och sågat själv, förklarar Joel Holmdahl. 

Tack vare att han driver gården som ett medlemsförvaltat andelsjordbruk har han både tid och ekonomi att ägna vintrarna åt till exempel byggprojekt.

Här finns gemenskap

Hunden Zäta springer glatt emot oss och viftar på svansen. Sakari Anttila tar sig snart an henne och kastar boll en stund, vilket hon älskar. Nere vid ladan samlas människor för att sortera nyss skördade betor, mangold, morötter, gurkor och andra grönsaker för dagen.

– Nu saknas det 35 selleristjälkar. All selleri vi skördat idag har vi packat, men Ludvikagänget har inte fått selleri, konstaterar Karin Alexandersson, som är ansvarig för att veckans grönsaker fördelas korrekt och rättvist. 

Joels Holmdahls ansikte spricker upp i ett leende, där han står med Frida på armen.

– Vilken tur då, att det finns mer att skörda.

– Jag fixar det, säger Sakari.

I sluttningen ovanför ett av de tre enkla kallväxthusen i tunnelplast växer en frodig rad selleri. Sakari går ner på huk och bryter av de största, redo att skördas. Han har varit medlem i den här gården i några år. Varje torsdagsförmiddag är han här och hjälper till med skörd och uppdelning av den till de andra medlemmarna. Han är pensionär sedan två år tillbaka och jobbar extra ungefär halvtid med sitt tidigare teknikjobb, men undviker att lönearbeta just på torsdagar, då vill han vara här på Rikkenstorp. Det förvånar honom att detta har blivit en så viktig del av livet. När han gick med frågade han om man ”måste” delta som volontär, vilket ingen måste. Nu ser han fram emot torsdagarna och vill inget hellre än att komma hit. Ibland dyker han upp fler dagar i veckan och arbetar några timmar tillsammans med Joel.

– Den gemenskapen vi fått här, och allt vi lär oss av Joel och varandra. Det har blivit jätteviktigt för mig. Bara en sådan sak att vi alltid avslutar med att sitta och fika tillsammans. Vem vill missa en fika som Hélène eller Maria bjuder på?

Matlagningen därhemma har förändrats en del sedan familjen blev medlem i andelsjordbruket, konstaterar Sakari Anttila.

– Jag tror inte att jag visste vad mangold var tidigare, nu äter vi det ofta. Det blir mer grönt i maten och vi tipsar varandra om goda recept. Fast oftast är det min fru som lagar maten.

Lyckas ni använda allt varje vecka?

– Vi tar vara på allt! Får vi för mycket selleri torkar vi och mal ner till kryddor. Eller om något annat blir över fryser vi in.

Hittills har de inte heller känt att de behöver komplettera med att köpa in ytterligare grönsaker från affären, det är helt enkelt lagom mycket de får per vecka, upplever Sakari. Men familjen är allätare och kompletterar med att köpa in ekologiskt kött. 

Medlemmarna hjälps åt – varje vecka

Så småningom är alla grönsaker lastade i backar, uppdelade i fyra staplar. En försändelse ska till Grängesberg, en till Ludvika, en till Hörken och så några papperskassar för de som valt att hämta på Rikkenstorp. Endast en äldre man, Joel kallar honom ”Gubben Nilsson”, får sina grönsaker hemkörda.

Katten Ingo smiter in i ladan medan medlemmarna på plats stuvar in backar i sina bilar för att köra till de olika orterna, där medlemmarna har fram tills fredag eftermiddag på sig att hämta sina grönsaker från en jordkällare.

Nytt för den här veckan är att bilder på alla grönsaker skrivs ut. Gurkorna den här dagen är lika stora som squashen, det kan lätt bli fel för den som är ny.

– Det kom fram på senaste mötet att man kan känna sig osäker på vad som är vad och att det är bra med bilder, förklarar Karin.

Maria Danielsson Holmdahl är den som skriver ut listan över veckans tilldelning och dessutom bilderna. Trots att hon är Joels fru och jobbar en del på gården är hon volontär som de andra medlemmarna. Samtidigt är hon styrelsemedlem i föreningen Andelsjordbruk Sverige, som sedan starten 2015 verkar för den hållbara utvecklingen av andelsjordbruk i Sverige.

Hon berättar att till Sverige kom det första andelsjordbruket 2001 och sedan tog det ungefär femton år innan modellen slog igenom. Det finns inga exakta siffror på antalet andelsjordbruk, men en kvalificerad gissning är att det rör sig om omkring hundra i landet. De kan vara större eller mindre och alla är inte organiserade så som i Rikkenstorp. De kan producera grönsaker, men även lamm-, gris- och nötkött, honung, ägg och en hel del annat.

Inflytande över vad som odlas

Ibland finns ett överflöd av vissa grönsaker här i Rikkenstorp. Den här veckan är det mangold. Alla som deltar i arbetsförmiddagen idag får ta hem precis hur mycket de vill, skörden är enorm. En annan vecka gäller detsamma för squash och då kan det bli en låda på varje leveransställe som medlemmarna får ta fritt ur.

– Det viktiga är ju att det går åt. Och att medlemmarna ibland får mer än sina förväntade kilo grönsaker är en bonus och det bästa sättet att locka till sig nya medlemmar, säger Joel Holmdahl.

Medlemmarna har ett visst inflytande även över vad som odlas, men inte fullt ut.

– Jag behöver ju tänka på flera andra saker än vad folk gillar mest, som att växelbruket ska rulla och att vi ska kunna leverera grönsaker varje vecka. Det är ett enormt pussel att lägga, du ska se mitt långa excel-ark för den planeringen.

Men det arbetet är väl värt att lägga ner, menar Joel Holmdahl. Framför allt för att konceptet med ett medlemsförvaltat andelsjordbruk ger honom ekonomisk stabilitet, kollegor och en minskad stress.

De första åren var det inte så. Då bedrev han andelsjordbruket producentorienterat. Skördade själv, packade själv – och insåg att bara skörd och packning tog honom cirka 20 timmar i veckan. 

Idag är det föreningen som styr. Medlemmarna bestämmer över ekonomin, sätter Joels lön och arbetar som volontärer med att skörda och packa varje torsdag. Men det finns inget arbetstvång. Den som kan och vill sluter upp, vilket fungerar.

– Solidaritet är en röd tråd för oss. Eftersom vi samlas ibland på möten och vi har trivselkvällar – snart har vi skördefest – så känner alla varandra och vet att vi har olika förutsättningar. Detsamma gäller ekonomin. Riktlinjen är att alla hushåll ska betala cirka 1 000 kronor i månaden för grönsakerna, men det tillämpar vi med solidarisk flexibilitet. Någon som har en låg pension betalar 500 kronor och den som har ett välbetalt heltidsarbete betalar 1 500 kronor. Eftersom vi pratat igenom det här tillsammans så står alla bakom det och vill ha det så.

Extra gurkor till Grängesberg

När allt är sorterat och packat inser Karin Alexandersson att det blivit 20 gurkor över. Det räcker alltså inte till varsin extra, för andelsjordbruket har idag 36 medlemshushåll.

– Vi gör så att Ludvika får en extra gurka den här veckan, beslutar Karin.

En påse tomater har också blivit över, den får gå till medlemmarna i Grängesberg.

Lite olika kan det bli vecka för vecka, men alla som själva stått i skörd och packning förstår att sådant uppstår och ingen har blivit sur över att en ort ibland får något extra, det jämnar ju ut sig över tid.

I samma veva frågar någon hur kålrabbi bäst kan användas.

– Jag tycker att den är jättegod att äta rå, men den passar också perfekt att skiva ner i en gratäng, svarar Joel.

Det handlar om trygghet – och politik

Det har blivit dags för fika. Maria och Hélène har förberett bröd, pålägg, hallonhavrekakor, uppskurna morotsbitar och en hel del annat. 

På våg mot fikat berättar medlemmen P-O Tellander, som bor vid sjön Norra Hörken, några kilometer härifrån, att medlemskapet här har fått honom att känna trygghet.

– Vilken grej att vi varje vecka får grönsaker som är producerade så nära vårt hem, det är en otrolig fördel och en säkerhet. Vi såg under pandemin att under en kris kan hyllorna i matbutiken gapa tomma, men vi är rustade för att klara maten under kommande kriser.

Vad han inte förstod när han blev medlem var att det dessutom skulle vara så roligt.

– Det ger en något att vara med i den här processen, att man har skördat tillsammans med andra, det man sedan äter. Jag känner att jag hör hemma här, det har blivit en viktig förankring.

Dessutom har matlagningen därhemma successivt förändrats.

– Det blir mer grönt, förklarar P-O. Mangold skär vi ofta ner i grytor, ibland med linser, ibland med kött. Men mer och mer inser man ju att köttet inte är så viktigt. Det har blivit så att vi lägger om kosten mer och mer åt det vegetariska.

Han tystnar en stund och säger sedan.

– Egentligen har jag inte tänkt så mycket på det politiska. Men det är en politisk handling att man stödjer något bra, och som har betydelse för världen.

Nytt intresse för grön matlagning

Sommaren lider mot sitt slut när ETC är på besök, det är bara cirka tolv grader varmt denna dag och för första gången för i år blir fikat i köket istället för utomhus. Vi slår oss ner under tygjirlangen i glada färger runt köksbordet, tar för oss och Karin Alexandersson bjuder på en squash-marmelad hon haft med sig idag.

Hon berättar att medlemskapet i Rikkenstorp fått henne att bli allt mer intresserad av matlagning.

– Jag har googlat en hel del, till exempel lärt mig fermentera och göra kimchi. I förra veckan provade jag att göra ett pajskal av kikärtor istället för mjöl, det blev faktiskt jättebra! En annan grej jag provat är att göra ett eget annorlunda smör av majs, sådant tycker jag är roligt och utvecklande.

Äldre, lokala sorter prioriteras

Trots att den enda odlingsutbildning Joel Holmdahl har i ryggen är 72 timmar permakulturodling är det inte den principen som präglar Rikkentorps lantbruk.

– Jag provade en del, men kursen jag gick var inriktad på odling för ett hushåll. Här behöver jag viss rationalitet för att få fram grönsaker åt 36 hushåll, så jag har kommit fram till att det passar bättre med raka rader än att samplantera i mindre formationer.

Joel köper inte in plantjord till uppdragning av plantor, han använder kompost och komposterad fårgödsel samt pelleterat hönsgödsel (ekologiskt om det finns) och använder inga bekämpningsmedel, inte heller ekologiska produkter. Trots det är inte gården ekologiskt certifierad.

– Det blir mest en extra kostnad, så vi har struntat i det.

Han berättar att han gärna odlar äldre och lokala sorter som är extra näringsrika och anpassade till vårt klimat, inte minst för att de är viktiga att bevara.

– Jag undviker sådant som är svårodlat, vi behöver ju ha en säker skörd till medlemmarna.

Joel tänker en hel del på klimatkrisen och han är inte särskilt optimistisk om att politikerna ska göra tillräckligt.

– Det är också en drivkraft, små produktionsenheter kan ha en framtid. Stora enheter med få grödor är mer sårbara. Här ser vi visserligen att det alltid går nåt åt helvete med någon gröda, men annat går bra. Vi har väldränerad mark så rovorna har klarat sig riktigt bra i år.

Han tycker att det är en rätt fantastisk erfarenhet att en yta på fem hektar, varav ett halvt hektar används för grönsaksodling, kan föda 36 familjer med grönsaker, och dessutom på ett sätt som ger lantbrukaren ekonomisk trygghet.

– Kan detta skalas upp med kommunal uppmaning och samhällsresurser? Jag vet inte riktigt om det hade varit möjligt. Men med planering borde det inte vara svårt att hitta ett par hundra odlare som hjälps åt. Att bygga en stor och bra jordkällare är ingen stor kostnad heller. Mycket mer behövs ju inte för att komma igång.

Bästa erfarenheten

Själv hade Joel 50 000 i sparade pengar att sätta igång för. Lite i taget har han byggt ut. De tre växthusen i tunnelplast har han byggt själv och kostnaderna har hållits nere. I backspegeln kan han bara ångra att han inte avsatte ett år till att gå en lantbruksutbildning.

– Jag provade mig fram och jag skulle säga att det tog sex år innan jag fick kläm på att odla här med viss rationalitet. Insåg till exempel att jag behövde ha standardiserade bäddbredder för att rensa ogräs med bygelhacka.

Den bästa erfarenheten de här åren menar Joel är hur häftigt det är att se hur gruppen utvecklats till en förening. Han säger att begreppet ”agroekologisk” stämmer bäst in på vad de gör i Rikkenstorp, eftersom det i detta begrepp finns en socialpolitisk dimension som saknas i andra former av ekologiskt lantbruk. Även Joel är, precis som sin fru Maria, föreningsaktiv, han är ordförande i Nordbruk, den svenska organisation som ingår i internationella Via Campesina, som samlar 200 miljoner småbönder i världen.

– Via Campesina är en motreaktion mot frihandelsdoktrinen som tog över livsmedel och jordbruk i syfte att alla ska vara entreprenörer på en fri marknad. Målet för oss är matsuveränitet, producenter och konsumenter tillsammans. I sin ekonomi och sitt sociala sammanhang ska det vara hållbart, för sociala relationer ger hållbarhet.

Styrkan ligger i gemenskapen, som tryggar att lantbruket fungerar långsiktigt, konstaterar Joel. 

– I Tyskland heter andelsjordbruk Solidaritetsjordbruk, vilket är ett bra namn. Solidaritet är vad det här handlar om.