– Garderoben var den enda plats där mina tre barn inte hittade mig, berättar en elegant och intensiv Lea Ypi på Sverigebesök.

Och instängd där, på den lilla ytan, med ambitionen att skriva en bok om idén om frihet inom kommunismen respektive kapitalismen, flöt andra minnen av begränsad rörelsefrihet upp till ytan. Som de där dagarna då inbördeskriget rasade i Albanien samtidigt som Lea Ypi skulle gå ut gymnasiet 1997.

– Vi hade liknande konversationer som människor hade under covid: hur ska det bli med mina examensprov, kommer det att påverka mina betyg?

Men också minnen av en barndom då hon trodde att hon levde i den bästa av världar, fram tills de avgörande stunder då sprickor uppstod, då illusionen om det perfekta skakade till. Som i bokens inledning där hon berättar om hur hon, uppskakad av att ha hamnat mitt i en protestaktion mot makten, sökte skydd på den tryggaste plats hon visste, vid den gigantiska Stalin som stod som skulptur i hennes hemstad, hamnstaden Durrës.

– Men sen visade det sig att den statyn inte hade några fötter, den vara bara en byst. Det blev en del liv om det i Albanien, berättar Lea Ypi.

Ljög om släktskapet

För så där funkar ju minnen. De kan framstå som glasklara tills det visar sig att man konstruerat delar av dem, att fragment satts samman i hjärnan och gjorts till en sanning. Kärnan kanske är sann medan detaljerna färgats av tiden. Även betydelsen av minnet ändras allt eftersom livet ger oss nya glasögon att se det med.

För Lea Ypi inte minst. Hon skriver i boken om när hon berättade för grannarna att hon inte trodde att hennes föräldrar älskade partiet så mycket som de borde och fick den allra skarpaste tillsägelse. Så där FÅR man inte säga. Varför, var det ingen som sa, men hon har en förnimmelse av stor fara.

Inte förrän efter kommunistregimens fall i Albanien 1991 berättade föräldrarna hur de egentligen sett på landets styre. Ut ur garderoben kom inte bara en mamma som var övertygad marknadsliberalist, utan också en farmor ur den grekiska aristokratin och en farfars far som var den hatade tidigare premiärministern Xhaferr Ypi. Ett släktskap som flickan Lea övertygat ljugit om under hela sin uppväxt, eftersom föräldrarna gjort det för henne.

Kände du dig sviken av dina föräldrar för att de låtit dig leva i en illusion?

– Nej, jag minns inga sådana känslor, bara att jag var förvirrad och desperat försökte lära mig det nya språket. Det var som att jag flyttat till ett främmande land, alla ord betydde något annat än vad jag trott att de gjorde.

Kodat språk

Som detta att så många i hennes släkt och i föräldrarnas bekantskapskrets gick på universitetet – länge, länge. De studerade ”juridik” eller ”översättning” eller ”ekonomi”, vissa blev utkastade eller hoppade av. Andra tog examen eller blev lärare själva.

Allt vad kod. Universitetet var fängelset för politiska fångar. Ämnena stod för vad man satt inne för. Och den som ”slängdes ut” hade avrättats medan ”hoppa av” betydde självmord. De som ”blev lärare” gick över till fiendesidan och började själva tortera sina forna vänner.

– Jag minns att jag tyckte att mina föräldrar borde ha litat på att jag kunde förstå vad som hände, om något så kände jag mig kränkt över att de inte tyckte att jag var intelligent nog att få höra sanningen, berättar Lea Ypi.

”Fri” är en personlig – drabbande, drastisk och hisnande färd från en kommunistisk barndom till en kapitalistisk ungdom i Albanien, och en politisk och filosofisk essä som fördjupar sig i frihetsbegreppet, sett från många olika synvinklar. Lea Ypi berättar roligt om den lilla entusiastiska pionjär som en gång var hon, genom henne berättar hon också om det kommunistiska synsättet på frihet, som att vara fri från oro och ansvar för en massa materiella problem. Vilket också visar sig bära på en viss sanning när väl kommunismen föll och Albanien kastades in i den ­hårdaste ­sortens kapitalism. Genom att använda barnets ­perspektiv kunde hon skriva med en öppen blick på poltiken och på friheten.

– Ett barn dömer inte, eftersom det inte har någon auktoritet. Barnet iakttar den värld som finns runtomkring det men har inga tankar om att krossa systemet som skapat den ­världen, istället förmedlar det vad det ser och hör, direkt, utan dogmatiska föreställningar.

Dubbel blick på sanningen

Barnet som var Lea minns inga inskränkningar av friheten. Det var som det var. Med erfarenheten av att växa upp på en plats som visserligen hade matbrist och köer och en krävande vardag men också solidaritet, samhörighet och ett stort gemensamt skratt åt allt som var absurt, skiljer sig generationernas syn på det kommunistiska Albanien åt, menar Lea Ypi.

– Vi som var barn upplevde aldrig den politiska ofriheten eftersom vi inte hade några politiska åsikter, medan den generation som levde i landet som vuxna hela tiden ville förändra systemet. Därför har vi helt olika minnen av hur det var.

Den här speciella erfarenheten, den dubbla blicken på sanningen, har präglat hennes livsval, säger Lea Ypi. Men också det kaos som Albanien kastades in i efter kommunismens fall, som kulminerade i ett inbördeskrig. Filosofin framstod för henne som det enda rimliga att ägna sig åt.

– Jag hade bara frågor och filosofin lärde mig att ställa bättre frågor.

Men också ett liv som immigrant, först i Italien, nu i Storbritannien, har gett henne en mångfacetterad blick på världen och på de system som samhällen konstrueras av. Hon blir mer och mer kritisk till kapitalismen och den ofrihet den ger människor utan resurser ju längre hon lever i Väst.

– Jag blir mer och mer irriterande eftersom jag kan se brister överallt och hela tiden är kritisk, säger hon och skrattar.