Elsa Kugelberg: ”Kvar står behovet av ett gemensamt motstånd mot ryska aggressioner”

Det är ord som upprepats de senaste månaderna, men som delar av den västerländska vänstern har svårt att ta in. De får avsluta det manifest för rätten att göra motstånd som ett antal ukrainska feminister nyligen publicerade hos ”Commons Journal of Social Critique”. Det är ett svar på ett annat manifest, ”Feminist resistance against war”, där undertecknarna använder feminismens motvilja mot patriarkatets olika uttryck för att fördöma det militära stödet till Ukraina och för att ge Nato medansvar för kriget.

Tålamodet börjar ta slut

Ukrainska feminister har tidigare uttryckt förståelse för att progressiva rörelser runtom den nya multipolära världen behöver tid att förstå den. Oksana Dutchak, sociolog och marxistisk feminist, är en av de som skrivit under det ukrainska manifestet. Kort efter invasionens inledning tvingades hon fly med sina barn medan hennes man, författaren Artem Chapeye, tog värvning i armén. För den östeuropeiska vänsterplattformen The Barricade berättar hon om hur hennes egna idealistiska övertygelser under året kommit att prövas och omprövas.

Men tålamodet håller på att ta slut. För vad är poängen med en feminism som på avstånd applicerar abstrakta teorier och principer utan att lyssna på de närmast berörda? 

Som Kristin Halverson skriver i Dagens ETC (27/7) har det inom vänstern saknats intresse för den sociala, historiska och politiska kontexten i Ukraina. 

En abstrakt feminism blir en rörelse av och för de kvinnor som minst behöver den. Ett slags moralism, där det enskilda livet i enlighet med ett fulländat teoretiskt system får ersätta en gemensam strävan. Det är enkelt ”om man sitter på en säker plats och ens liv, ens familjs liv och ens samhälle inte påverkas av kriget”, som Dutchak säger till Democracy Now!.

Här anas en kritik mot villkorslösa krav på en prefigurativ eller föreställande progressiv politik. En sådan politik organiseras för att förkroppsliga de ideal man vill se i ett framtida önskesamhälle, genom att i den här världen leva som om man befann sig i den önskade världen. 

Hotet om utrotning

När feminister under andra hälften av 1900-talet bildade separatistiska kollektiv var det för att skapa en tillvaro i enlighet med sina principer: utan män, utan hierarkier, utan kapitalismen. Men de fick kritik: det var möjligt för vissa vita kvinnor att välja bort män, men bara för att det patriarkala förtrycket var deras enda problem. För dem som också levde under rasistiskt förtryck var män (vänner, fäder, bröder) lika viktiga i kampen mot det, som kvinnor var i kampen mot patriarkatet.

I Ukraina domineras förgrunden av hotet om utrotning. I sitt manifest skriver de ukrainska feministerna: 

”Vi förde och kommer att fortsätta föra en kamp (mot systematisk diskriminering, patriarkat, rasism och kapitalistisk exploatering) i både krig och fred. Men, den ryska invasionen tvingar oss att fokusera på det generella försvaret av det ukrainska samhället: för överlevnad, för grundläggande rättigheter, för politisk självständighet.” 

Abstrakta pacifistiska principer framstår orimliga i mötet med imperialistiskt våld, när det är vad man ser och vad man minns. De som anklagar Nato för att genom ”utvidgningen” ha frammanat kriget i Ukraina lägger, som Zofia Stemplowska understryker, skulden för rysk imperialism på offren för rysk imperialism. 

Regimen ger inte upp

De länder i Öst- och Centraleuropa som först fick se sina territorier uppdelade mellan imperier, och sedan under decennier koloniserade av Ryssland, valde att efter murens fall ansöka om Natomedlemskap därför att de ville ha garantier för rätten att styra sig själva, att slippa det Ukraina nu går igenom.

Att leva ett pacifistiskt liv är få förunnat. Alla förtjänar den lyxen, men den förutsätter att Ryssland lägger ned sina vapen. Det förutsätter det i sin tur ett annat Ryssland, vilket bland annat Taras Bilous har påpekat i Jacobin. Den nuvarande regimen kommer inte att ge upp de imperialistiska ambitioner som Putin så tydligt har uttalat, och efter år av repression saknas ett fungerande civilsamhälle. Därmed riskerar sambandet förbli svagt mellan västlig pacifism och nedrustning på den ryska sidan. 

En progressiv Natofalang?

Kvar står behovet av ett gemensamt motstånd mot ryska aggressioner. Civilt, humanitärt, och faktiskt också militärt. EU-försvar låter rimligt, men 22 av unionens 27 medlemmar samordnar redan sina försvarsmakter inom Nato – en del av dem sedan 73 år tillbaka. I det mest spända läge kontinenten sett på decennier finns det få skäl för dessa länder att överge färdiga institutioner och intränade samarbetskanaler.

En del ser i de svenskfinska Natoansökningar en framtida möjlighet till nordisk återförening: efter att länge varit splittrade kan de fem grannarna (och till stor del, meningsfränderna) nu komma att planera säkerhetspolitiken tillsammans. De sätter sitt hopp till en ny progressiv Natofalang; att Sverige, Finland och grundarländerna Norge, Danmark och Island, ihop med andra likasinnade medlemmar, inifrån alliansen kan bidra till en långsiktig fred.

Det säger något om allvaret i situationen, men av många hopplösa förslag framstår detta som ett av de minst naiva.

Läs de tidigare delarna i serien Tio röster om vänstern, kriget och Nato:

Slavoj Žižek: Pacifism är fel svar på kriget i Ukraina

Sven-Eric Liedman: Valet står inte mellan Nato och blåögd pacifism

Martin Hansson: Stater som gör våld på svagare måste stoppas

Jonas Sjöstedt: Vänstern måste ta ställning mot rysk imperialism

Mathias Wåg: Försöken att hitta en europeisk väg kommer underifrån

Gudrun Schyman: Det viktigaste är att rädda människoliv

Kristin Halverson: Tomhet uppstår när vänstern inte hör Ukrainas röster