Efter Tidöavtalet: Svårare för papperslösa att få vård
Bild: Zanna Nordqvist
Dagens ETC
Förslaget i Tidöavtalet om anmälningsplikt vid kontakt med papperslösa har lett till ökad oro för gruppen, vilket märks genom ett kraftigt ökat söktryck på mottagningen för papperslösa i Stockholm.
Ali al-Taie berättar att han inte längre vill söka vård till följd av tidigare bemötanden, trots bestående besvär.
– Jag känner mig inte trygg med att gå till dem. Jag tror inte att någon där kommer hjälpa mig.
Redan en timme innan Läkare i världens mottagning i Stockholm öppnar växer sig kön utanför lång. Människor från hela världen söker sig hit. Vissa har kommit till Sverige för att arbeta, andra har sökt asyl men fått avslag. En del är EU-medborgare, ofta romer från Rumänien, och andra väntar på svar i sina asylärenden. Gemensamt är att de nekats vård inom sjukvårdssystemet, eller att de inte vågat söka.
– Vi märker att vårdgivare allt oftare inte vet vad som gäller för de här grupperna, säger Hannah Laustiola som är generalsekreterare för Läkare i världen.
Mottagningen på Kungsholmen i Stockholm fungerar som en närakut och de erbjuder olika sorters tester, gör undersökningar och skriver ut recept. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, tandläkare, psykologer och andra volontärer möter patienterna. Det senaste året har antalet papperslösa och asylsökande som vänder sig till organisationen för att få vård ökat, och de senaste veckorna har skillnaden blivit extra tydlig.
– De första veckorna efter att Tidöavtalet släpptes såg vi en stor ökning. Vi har haft det högsta söktrycket vi haft det senaste året, säger Annie Palm som är regional samordnare för organisationen i Svealand.
Ingen läkarbedömning
Papperslösa och asylsökande i Sverige har rätt till vård och tandvård som inte kan anstå, samt till mödravård, läkemedel och hälsoundersökningar, om det inte är ”uppenbart obehövligt”, enligt Socialstyrelsens förklaring av lagen. Trots det stoppas många från att ens få träffa en läkare.
– Ett jättestort problem är att många som vänder sig till oss har nekats redan i receptionen. Ibland säger personalen att de inte kan registrera papperslösa, ibland att de bara har rätt till akutvård vilket är fel, och ibland att de kan få vård men att de måste betala för den själva, säger Hannah Laustiola.
– Och ibland när vi kontaktar vårdgivare som nekat vård förstår vi att det bara handlar om ren diskriminering.
Alla medicinska tillstånd som kan förvärras utan vård ska ingå, säger Hannah Laustiola.
– Det finns ju tillstånd som går över av sig själv, som en förkylning eller huvudvärk. Men det kan också vara tecken på allvarliga tillstånd som måste utredas, och den bedömningen kan bara en läkare göra. Därför ska ingen patient nekas redan i receptionen.
Oförenligt med läkaretik
Rädslan för att vårdgivare ska kontakta polisen har alltid funnits för papperslösa, men den har ökat kraftigt efter att Tidöavtalet släpptes. Intill satsningar på sjukvård finns förslag som begränsningar av rätten till offentligt finansierad tolk och en skyldighet för myndigheter att anmäla till polisen och Migrationsverket om de kommer i kontakt med papperslösa. Exakt hur en sån skyldighet ska se ut och vilka undantag exempelvis vårdpersonal kan få göra måste utredas, men Annie Palm är orolig att vården blir allt mer stängd mot papperslösa.
– Om man inte har någon möjlighet att få vård som man egentligen har rätt till, om den är otillgänglig eller om man inte har möjlighet att kommunicera med läkaren på grund av språkhinder, eller om man inte ens vågar söka vård. Då är konsekvensen densamma som om man inte har rätt till den.
– De här förslagen är heller inte förenliga med läkaretiken och svensk lag om att ge vård efter behov, eller lagen om att ge vård till papperslösa. De frågorna är akuta nu, det måste tas tag i, lägger Hannah Laustiola till.
Fick ingen vård
En av dem som inte längre vågar vända sig till vårdcentralen är Ali al-Taie. Han har vid två tillfällen sökt vård som papperslös men nekats.
– Så fort de förstod att jag var papperslös förändrades deras sätt mot mig. Det kändes som att jag inte var människa längre.
Det är sent när Ali al-Taie ringer upp för att göra intervjun. Tolvtimmarsskiften på restaurangen där han jobbar kräver sitt. Han har arbetat utan rast och nu ska han hem och sova några timmar innan det är dags att åka tillbaka för nästa pass.
Ali al-Taie kom till Sverige 2015 från Irak, och ansökte om asyl. Han uppgav flera skäl, men det tyngsta var han inte redo att berätta om.
– Jag attraheras av män. I mitt hemland skulle jag dödas direkt, så jag vågade inte berätta för Migrationsverket för jag kände fortfarande att det var förbjudet, säger han.
Åren gick. Ali al-Taie lämnade sin religion och påbörjade ett nytt liv så gott han kunde i Sverige. Efter fyra år kom beslutet, avslag.
– Det var knäckande, jag hade väntat så länge. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kan ju inte återvända till Irak. Om de inte dödar mig för att jag inte tror på Allah så kommer de döda mig för min sexuella läggning.
Blev papperslös
Han bestämde sig för att försöka få en ny prövning, med sin sexuella läggning som skyddsskäl. Men det tog lång tid, och under över ett och ett halvt år levde han som papperslös i Sverige. Under den tiden sökte han vård två gånger.
– Första gången gick jag till en vårdcentral i Norrtälje och berättade att jag hade svår smärta i ryggen, men jag fick inte ens träffa en läkare. De frågade efter någon typ av dokumentation som visade att jag var asylsökande, men jag förklarade att jag hade fått avslag och att jag var papperslös och då sa de att de inte kan hjälpa mig, berättar han, och frågar:
– Som en människa, har jag inte rätt att få hjälp när jag inte mår bra? Har jag inte rätt att få hjälp när jag har ont?
Den andra gången sökte han åter för smärta, men den här gången efter en skada i benet.
– Men det var samma sak. De tittade inte ens, de sa bara nej. En sköterska sa att jag alltid kan dricka vatten för att må bättre.
Smärtan har han kvar. Han sätter själv bandage om benet när det behövs, och äter receptfria smärtstillande preparat när det är så illa att han inte kan sova. Idag är hans asylärende öppet igen, och han har ett LMA-kort som visar att han är asylsökande, men han vill inte försöka söka vård på nytt.
– Absolut inte. Jag har gått två gånger när jag haft sån fruktansvärd smärta och de har bara sagt nej. Jag känner mig inte trygg med att gå till dem. Jag vet att jag behöver hjälp för smärtan försvinner inte, men jag kommer inte gå till en vårdcentral. Jag tror inte att någon där kommer hjälpa mig.