Därför blir jag förvånad när författaren som möter mig är en försynt leende 30-åring i huvtröja, som berättar att han ”är lite bakfull” efter en middag med den svenska poeten Athena Farrokhzad kvällen innan.

– Athena tvingade mig att dricka massor av vin! skojar Édouard Louis, som under intervjun framstår långt mer uppsluppen än sitt kompromisslösa litterära jag.

– Du får mig att rodna! Utbrister författaren när jag berömmer hans sätt att skildra komplex vänskap. 

Mer allvarlig blir han när vänsterpolitik kommer på tal. För medier må älska en spektakulär klassresa - rags to riches. Men den som tror att Édouard Louis är ute efter att måla upp spännande sagor tror fel. I den nya boken ryms både skam, våld och politiskt sprängstoff med ambition att välta klassamhället.

Mina föräldrar skämdes för mig, och man spottade på mig i skolan. Jag försökte upplösa mig själv

Tiggde mat

En feminin pojke i ett nordfranskt ruckel som tvingades tigga mat hos grannarna och kallades ”fjolla” på grund av sin pipiga röst och omanliga intressen. Ett känsligt barn som gjorde allt för att inte vara annorlunda. Det var temat i den självbiografiska debuten ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, som Édouard Louis slog igenom med som 21-åring. Sedan dess har författaren hunnit skriva en rasande anklagelseakt mot den franska staten i ”Vem dödade min far?”, berätta om övergrepp i ”Våldets historia” och om sitt såriga förhållande till mamman i ”En kvinnas frigörelse”. 

När han nu är aktuell med sin femte roman, ”Att förändras – en metod” är temat flykt. Ingående berättar författaren om den drastiska förändringen som krävdes för att radera ut barndomens misär ur hans kropp.

– Jag blev förödmjukad under min barndom för att jag var gay. Mina föräldrar skämdes för mig, och man spottade på mig i skolan. Jag försökte upplösa mig själv, berättar han.

Hade aldrig läst bok

I tonåren hade Édouard Louis, då Eddy Bellegueule (Eddy Snyggkäft) varken gått på bio eller läst en bok. I hans familjehem såg man på tv sex till åtta timmar om dagen. Den mobbade pojkens talang för att spela teater blev biljetten till en gymnasieskola i närliggande staden Amiens. Där resulterade vänskapen med jämnåriga Elena i en inre revolution. Girigt imiterade tonårspojken allt i vännens kulturella medelklasshem: Referenser, dialekt och förfinade kroppsliga manér.

Det fanns människor som jag plötsligt inte kunde prata med. Man skulle kunna kalla det en sociologisk skilsmässa

Eddy kom till den nya staden i träningsoverall. På ett år gick han ner 20 kilo och började klä sig i skjorta och slips. Han ändrade sitt bordsskick, sitt sätt att tala, och övade in ett nytt mindre bullrigt skratt framför spegeln. Här föddes Édouard.

I boken beskriver du klassresenärens dåliga samvete. Att du behövde bli både dryg och hänsynslös mot din familj för att frigöra sig från det förflutna. Hur yttrade det sig?

– Jag ville ta hämnd på förödmjukelsen från barndomen. “Nu har jag saker ni inte har. Nu är jag den överlägsna. Jag känner till Bach, Marcel Proust, Toni Morrisson”, berättar Édouard Louis.

Boken kan beskrivas som en litterär ursäkt till människorna författaren behövde slå sig loss från för att kunna fly. Pappan, mamman, syskonen, men också vännen Elena som han så småningom gled ifrån. ”Berättelsen om mitt liv består av en rad krossade vänskaper” skriver han.

– Det fanns människor som jag plötsligt inte kunde prata med. Man skulle kunna kalla det en sociologisk skilsmässa, säger han och fortsätter:

– I tonåren skrev jag för att ta revansch mot dessa människor. Nu vill jag ta revansch åt dem.

Jag skäms aldrig när jag skriver

Sålde sex för att betala räkningar

Med hjälp av Elenas vänskap och outtröttliga studier tog sig Édouard Louis så småningom in på det prestigefyllda universitetet École Normale Supérieure i Paris för att ta en examen i filosofi och sociologi. I huvudstaden fortsatte förvandlingen. Édouard Louis gick till Skatteverket och ändrade sitt namn, han genomgick flera operationer för att fixa till tänder och hårfäste. Av nyfunna homosexuella vänner fick han bostad och ekonomisk hjälp. Vid några tillfällen sålde han sex för att ha råd med tandläkarräkningarna.

– Metoden i min bok är att visa min totala underkastelse till borgarklassen. Jag gjorde allt de bad mig, konstaterar han. 

Ångrar du det?

– Nej, för jag tycker att det finns något tragiskt i den där totala underkastelsen. Men paradoxalt tror jag också att den är orsaken till att jag nu kan kämpa mot den dominanta klassen. Jag kapitulerade inför borgarklassens förväntningar. Men nu har jag verktygen att kämpa mot klassvåld.

Du skriver mycket vackert om människorna som hjälpte dig under vägen. Som männen i Paris. Var det alltid någon slags attraktion inblandad?

– Ja, det fanns ett element av sex eller förförelse, men det var ett utbyte. Männen hade saker som de kunde lära mig och pengar att hjälpa mig med. Jag hade ungdom. Jag ville skriva om det på ett icke-dömande sätt. Idag talas det mycket dömande om åldersskillnader och maktskillnader i relationer, vilket är lite förenklat för mig. Makt är inte en sak. Makt är lokal, specifik och situationsbunden.

Du talar om skam som en nyckel i ditt skrivande. Vad har varit mest skamfyllt för dig att minnas, i arbetet med boken?

– Jag skäms aldrig när jag skriver, skrattar Édouard Louis. 

Inte?

– Nej. När jag skriver vill jag sprida skam över världen. 

Hur?

– Det finns en negativ skam i att skämmas för sin klass och att vilja ändra sitt sätt och sin kropp. Men det finns också en positiv aspekt av skam, vilket är när skammen blir ett politiskt vapen.

Jag vill göra arkeologin bakom klassresan. Inte bara berätta “att” någon lyckades göra en klassresa, utan varför

Jag tycker egentligen inte om uttrycket ”klassresa”, som låter som en enkel och lustfylld process. Eller det engelska ”class defector” (klassavhoppare) som antyder att sveket är ditt, för att du lämnade, när vi snarare borde prata om systemets svek, politiken och de ekonomiska orättvisorna. Håller du med?

– Oui! På franska har vi ett lite bättre ord som är “transfuge”, att någon flyr, vilket är mindre våldsamt. Och ja, det är sant att jag ville göra historien om min förvandling till en kollektiv berättelse, säger Eduard Louis. 

I sin bok understryker författaren att hans flykt inte berodde på att han var mer intelligent eller stark än sina syskon. Han var gay på en plats där det maskulina våldet var så hårt att klassresan blev en fråga om att överleva. Han hade inget val.

– Som Simone de Beauvoir säger: “Man föds inte till kvinna, man blir det”. Man kan säga: klassresenärer är inte födda annorlunda, de blir annorlunda. Det är mycket mer intressant. För om det är en process, då är det politiskt. Då kan alla fråga sig: “Vad är min plats i processen, hur kan jag göra detta “blivande” möjligt runtomkring mig, säger han.

Förutom sitt skrivande debatterar Édouard Louis också offentligt för välfärdspolitik, och för att fler ska få tillgång till högre utbildningar. 

– Jag vill göra arkeologin bakom klassresan. Inte bara berätta “att” någon lyckades göra en klassresa, utan varför, säger han. 

Ändå är du väldigt hård mot dig själv i boken?

– Jag försöker vara rättvis, sann och tydlig. Men jag tror inte på individuellt ansvar. Jag tror på kollektivt ansvar. Jag tror aldrig att något individen gör är dens fel, särskilt inte i den dominerade klassen.

Det finns ett stort arbete i att försöka förstå vad som gjorde fascismens framväxt möjlig, inte bara i Frankrike utan också i Sverige och Italien

Sveket från vänster

När Édouard Louis publicerade “Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” talade han i många intervjuer om rasismen och homofobin hos den franska arbetarklassen, och sin vilja att förstå dessa krafter. 

Reaktionerna var dömande: ”Du kan inte förstå det. Människor har ansvar om de är homofoba eller rasistiska”. Men när författaren senare skrev ”Vem dödade min far” om politikernas våld genom kapad välfärd, noterade han att samma kritiska röster reagerade helt annorlunda: 

“Men du kan inte säga att Macron eller Sarkozy är ansvariga. Det är mycket mer komplicerat”.

– Jag insåg att vi lever i ett samhälle där vi har olika tillgång till sociologiska ursäkter. Den dominerade klassen bär alltid ansvar, och de härskande klasserna gör det aldrig. Men du skulle ju kunna argumentera för det motsatta: Ju mer makt du har desto mer ansvar borde du ha, säger han. 

Vad är din relation till den franska vänstern idag?

– Jag är närmare en radikal vänster, och har förstås en mycket komplicerad relation till den institutionella vänstern, som SPD i Tyskland, det franska socialistiska partiet, eller Labour i England. De är partierna som övergav arbetarklassen och knuffar dem i armarna på de högerextrema krafterna. När jag var liten sa alla i byn: “Vänstern bryr sig inte om oss, de enda som bryr sig är de högerextrema”, mina föräldrar röstade på dem då. Så berättelsen om framväxten av de högerextrema krafterna är berättelsen om hur vänstern övergav arbetarklassen.

Hur kan vänstern komma tillbaka till arbetarklassen?

– Vänstern måste förändras. Det finns ett stort arbete i att försöka förstå vad som gjorde fascismens framväxt möjlig, inte bara i Frankrike utan också i Sverige och Italien. Jag får intrycket av att den breda vänstern inte riktigt försöker förstå de här frågorna. De har mer en dömande ton gentemot “alla rasister”, “alla fruktansvärda människor”. Men jag föddes bland de här människorna. Min pappa är en av dem. Han blev högerextrem. 

I Sverige har vi haft en diskussion om att vänstern blivit för akademisk, elitistisk och stött ifrån sig arbetarklassen. Har ni det samtalet i Frankrike också?

– Ja, ibland. De som blir politiker kommer ofta från de härskande klasserna, småborgare eller kulturell medelklass. Därför är det svårt att skapa en vänster som inte är fast i borgerliga livsramar, säger han och fortsätter: 

– Det är ganska enkelt: Människor lider. Av fattigdom, av exkludering. Frågan är vilket språk vi ger dem att säga “Jag lider”? Kommer de säga att de lider på grund av migration och kvinnors rättigheter, eller kommer de att säga att de lider på grund av klasssamhället och ekonomiska orättvisor? Det är vänsterns uppgift att erbjuda det språket. 

Idén om “äkthet” är ett av de mest våldsamma politiska vapnen för att hindra människor från att förändras eller att växa

Hatade miljardärs-miljön

Det är omöjligt att inte fascineras av Édouard Louis livshistoria och den kulturella position den resulterat i. Ihop med vännerna Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie, sociologer och filosofer, utgör han idag en självklar del av fransk vänsterintellektuell offentlighet. Ihop har de firat högtider och skrivit ett manifest i Le Monde för en mer aktivistisk och radikal vänster.

– Boken är ett manifest för vänskap som transformativ kraft. I mina tonår blev jag anklagad för att bara härma min vän Elena. Men hon hade ju imiterat sina föräldrar. Hon föddes inte med förmågan att citera Faulkner, skrattar han och återknyter till diskussionen om att autenticitet är något du bygger.

Så talet om ”äkthet” är ett sätt att säga: “Stanna där nere, där du hör hemma”?

– Exakt. Idén om “äkthet” är ett av de mest våldsamma politiska vapnen för att hindra människor från att förändras eller att växa. Och ändå finns ingen plats för samtalet om klassdiskriminering. Du kan gå på gatan och säga “Jag är en kvinna, jag är gay”. Men du kan inte riktigt gå på gatan och säga “Jag förändrades, och jag led av klassism under hela processen”. Jag försökte skriva boken som ett rum för den diskussionen. 

Vissa människor som opererar om sig blir besatta av att hitta nya fel att fixa till. Ser du fortfarande din personlighet och kropp som ett renoveringsobjekt? 

– Jag tror att kroppen vid någon punkt vet vad den vill. Vad jag försöker beskriva i boken är att jag ville fly så långt det var möjligt från barndomen, eftersom jag var så rädd för att bli en fattig fabriksarbetare som min far. Det blev en besatthet. Men när jag till slut mötte aristokratin och de tog mig till slott och vi åt kaviar ihop med miljardärer kunde min kropp inte ta in det. Jag hatade den miljön, jag hatade konservatismen. Så då släppte jag det och gjorde något annat. Jag började skriva böcker.

Och nu sitter du här i en hoodie! 

– Haha, precis! Förändring är ett experimenterande. Du provar något, du misslyckas.