”Du kan se det i folks ögon – de är arga nu”

– Ja, naturligtvis! Det gjorde egentligen det nästan omgående. Men uppenbarligen har medierna kontroll över mångas åsikter, så det sjönk inte riktigt in automatiskt, men jag tror att det verkligen sjunker in nu. Om det skulle hållas en ny folkomröstning om att lämna EU tror jag helt klart att stanna-sidan skulle vinna.

Så folk fattar äntligen?

– Jag tror det, ja, i viss mån. Det finns alltid en kärntrupp som inte ger sig, men generellt sett: ja, folk fattar äntligen.

Okej, för det är uppenbart att sådana som Rishi Sunak eller Liz Truss inte har några ­strategier eller lösningar över huvud taget, eller?

– Ingenting, nej. Det verkar inte som det i alla fall. Det verkar inte finnas någon plan, eller det verkar inte finnas någon oro – inte oro för Brexit, utan oro för människor, vilket är något man skulle anta att de styrande automatiskt skulle försöka kommunicera till folk.

Det är upprörande, eller hur?

– Ja, det är förskräckligt. Det är mer än förskräckligt. Jag vet inte, det är bara bistert. Det är en förening av alla negativa känslor man kan känna som människa. Nu har de blandats ihop och liksom hällts upp i ett glas åt en att dricka, och det finns inget man kan göra åt det.

För att citera er: ”I England kan ingen höra er skrika.” Det sammanfattar verkligen allt, inte sant?

– I stort sett, ja. Vi är körda! Jag är inte körd, men väldigt många är det, fler än tidigare och det är därför jag tycker att det är motiverat att prata om det. Vi har en epidemi av hopplöshet, av smärta, av helvete nästan, i det här landet. Så är det säkert i de flesta länder som inte riktigt tar hand om dem som inte bidrar ekonomiskt.

I videon till ”UK grim” är Sting och Roger Daltrey med. Varför? För att Daltrey var för Brexit i början?

– Han var det, ja. Han trodde att det skulle vara bra för musiker. Hur då? Exakt hur skulle det vara bra för musiker? Det var en kortsiktig uppfattning som gör en arg, eller hur? Han är någon med en stor plattform som frågar folk varför de gnäller. Det kommer att bli bra. Det är uppenbarligen inte bra, eller hur? Folk som han borde bara hålla käften. Om man inte riktigt förstår det man pratar om så borde man inte prata om det. Det är en grundregel.

Och gamle gode Sting?

– Ja, han ser bara dum ut, eller hur? Jag tror att det är anledningen till att han är med där. Det handlar inte om något annat. Ja, han ser bara löjlig ut. Den där bilden av honom med en luta är fantastisk. Jag menar… Vad ska man göra? Tidlös.

Det är förmodligen hans eskapism.

– Jag tror det. Det är inget fel med det, naturligtvis inte, men ibland kan folk bara uppfattas som ganska irriterande när de egentligen inte gör något fel. Men vad ska man säga? Om man inte får driva med folk, vad ska man göra?

Man måste ha det också? Man kan inte vara så jävla allvarlig hela tiden.

– Nej, det kan man inte.

Håller Storbritannien på att förvandlas till ett andra Hong Kong, där människors rättigheter tas ifrån dem, en efter en?

– Det ser så ut. De gör det väldigt svårt för folk att få sina rättigheter, till den grad att många ger upp. Så det enda de behöver göra är kanske att göra det väldigt svårt för folk att få sina rättigheter, för när allt kommer omkring handlar allt idag om pappersarbete, ansökningsformulär, möten, väntrum. Ja, det börjar likna Hong Kong, men förhoppningsvis blir det inte lika illa.

Du pratar också om att politikerna tillhör en egen klass, precis som fotbollsspelarna gör, med sina vita Range Rovers, trekanter och förmögenheter.

– Alltså, ja självklart. Men ”UK grim” handlar också om att vilja ha det där. Den inspirerades av en oplanerad tur till affärskvarteren i centrala London. Det är tyst och rent och man kan känna det, man kan känna välståndet. Man vill ha det. Det var något man ville bli, det var något som fick en att känna att det var det enda alternativet i livet, att bli rik.

Vad menar du med ”Aldi-nationalism”? Är det som Stockholmssyndromet, där man blir kär i sin kidnappare och följer honom blint?

– Det är inte så mycket Stockholms­syndromet, utan snarare en riktigt billig version av nationalism – en mycket mindre extrem version av nationalism sett till hur dess ledare behandlar sitt folk. Det finns inga stränga regler för vad folk får säga. Vi kan alla i hög grad fortfarande uttrycka våra åsikter på ett sätt som vi finner lämpligt på alla sociala plattformar. Vi får alla uttrycka oss på de sätt vi vill. Men det finns en underliggande tanke om småaktighet, en myt om brittiskhet, en tanke om att detta en gång mäktiga imperium kan bli mäktigt igen. Vad betyder det? Det är nästan som en billigare version av ett politiskt tänkesätt som i extrema fall kan vara, som du mycket väl vet, fasansfullt. Så det var därför jag kallade det för ett slags Aldi-fascism. Du vet, Aldi anses vara en stormarknad med väldigt rimliga priser. Inte billigt, men det är överkomligt för många människor. Det skulle inte anses vara exklusivt. Så det var därför jag liksom slog samman de två orden.

Jag är nyfiken, för jag kommer från ­Aldistaden, Muelheim, där huvudkontoret ligger.

– Gör det? Wow, okej! Jag hoppas att jag inte förolämpade dig med min …

Ingen fara. Men varför valde du en tysk ­stormarknadskedja? Jag ­menar, de finns överallt nu, men det är ­fortfarande en tysk produkt.

– Ja, och den är tillgänglig för många människor. Det är en stormarknad med överkomliga priser. Den är inte hotfull, så de två orden tillsammans verkade ganska bra.

Så hur mycket mer är folk beredda att gå med på? Har de gett upp allt hopp vid det här laget eller är de nära en revolt?

– Jag vet inte, det återstår att se, men jag vill inte … Vill man verkligen ha ett våldsamt uppror? Nej. Våld är något hemskt. Men de kommer inte att lyssna på något annat, eller hur? Kommer det att komma? Vem vet? Man vet bara inte.

Labour blir dock inte starkare under den här krisen?

– Nej, partiets framtoning är ganska vingklippt och mild. Man kommer att vädra sin opposition mot det konservativa partiet, men det brinner inte. Jag vet inte, det verkar inte särskilt proaktivt eller tillförlitligt, i viss mån.

Vilket väl är att missa en chans till viktiga förändringar?

– Vilka chanser ska folk med liknande tänkesätt som Tories ta? Jag skulle säga att Labourpartiet är ganska mycket i mitten, jag känner inte att det kommer någon radikal politik från det. Den mest radikale personen var kanske Corbyn, och sedan dess har det varit personer som kan hävdas vara mer lämpliga än vem som helst från det konservativa partiet, men trots det känner jag inte att det talar för folket, förstår du vad jag menar?

Och du själv, skulle du vara intresserad av att bli premiärminister? Skulle du vilja ge dig in i politiken?

– Nej, nej, det skulle jag givetvis inte. Nej, jag är musiker, jag gillar att göra musik. Men det råkar vara så att vi pratar om det som sker runt omkring oss, som vi alltid gjort. Man måste prata om saker på rätt sätt. Det är inte bra, saker och ting är inte bra, så vi måste prata om dem. Man kan inte ignorera dem. Om folk vill ignorera dem och bara sjunga om skit, bra, det är okej, men jag vill inte göra det.

Betyder det att det främst är terapeutiskt för dig själv, att få ur dig allt på det viset?

– Ja, så klart. Jag tror att det i vissa avseenden är det enda budskapet, det är den enda plattformen, det är det enda sättet att skriva texter på som jag gillar. Jag tänker att det i ”UK grim” och ”Spare ribs” finns en hel del introspektion som börjat komma fram, vilket jag också gillar. Att prata om min egna barndom och sådana saker, jag tycker att det är ganska starkt. Jag gillar att skriva om allt som intresserar mig, men ryggraden i Sleaford Mods har alltid varit samhällskritik. Jag tror inte att det kommer att förändras.

Då måste väl den rådande situationen vara väldigt inspirerande?

– Ja, så klart, det pågår, eller hur? Det bara pågår.

Ni har en rad: ”Ni blir alla rånade av aristokratin.” Och det gäller ett land som är så stolt över sina kungligheter.

– Ja, vi har det fortfarande. Det är eskapism, eller hur? Att titta på någon som bor i ett palats, omgiven av guld, är eskapism. Ren eskapism. Precis som att se en Hollywoodfilm. Det är eskapism och alla gillar eskapism. De kommer alltid att ha en plats, för människor vill glömma sina egna skitliv, förstår du? Folk låter sig luras av denna högerideologi i högre grad än någonsin. Och jag skulle säga att kungafamiljen och aristokratin och högerideologin, tanken om kontroll, falsk kontroll över begränsade möjligheter, allt smälter samman.

I maj hålls ceremonin när Charles kröns till kung. Det kommer väl kosta en förmögenhet?

– Herregud ja! Herre jävlar. Det handlar tydligen om miljarder, men jag vet inte. Och de kommer inte att ta de pengarna från sina egna fickor, de kommer att komma från skattebetalarna.

Så skulle du överlämna handskarna till honom?

– Skulle jag överlämna vad?

En del av ceremonin är att någon ur folk­massan ska överlämna ett par handskar till honom, som en symbol för erkännande. Jag tror att någon ur allmänheten väljs ut för att göra det.

– Oj, verkligen?

Ja, och man måste ansöka om det, det är därför jag frågar dig. Du skulle vara perfekt för det. Du skulle förmodligen slå till honom i ansiktet med handskarna?

– Nej, det skulle jag inte. Jag tror säkert att de är väldigt trevliga människor. Om jag skulle sitta ned och ha ett samtal med honom så är jag säker på att han skulle gilla mig. Men vi är alla produkter av vår miljö, eller hur? Så det skulle vara intressant. Men nej, jag skulle inte göra något för att ställa honom i god dager. Absolut inte, jag skulle vägra att göra det.

Jag tänkte så för er låt ”Smash each other up” handlar om ökande våld och brutalitet bland britterna.

– Åh herregud, ja. Det börjar bli riktigt våldsamt nu, det börjar bli riktigt spänt. Du vet, man kan se det i folks ögon, folk är arga, och det är det låten handlar om egentligen.

Men ditt egna liv har blivit så mycket bättre tack vare det här bandet?

– Ja, de senaste elva åren har varit de bästa elva åren i mitt liv. Jag borde inte skratta, men så är det.

Det är lite roligt, eller hur? Jag menar, att reflektera över att saker och ting går fel gör dig lyckligare än någonsin?

– Det är väl kapitalismens natur antar jag? Om man erbjuder folk en produkt som är intressant kommer de att köpa den, och därmed blir du produktionsmedlet.

”Spare ribs” tog sig in bland topp fem på den brittiska albumlistan. Hur känns det?

– Strålande. Vi får hoppas att ”UK grim” också gör det. Jag vet inte. Jag är inte säker på att det är lika kommersiellt som det förra albumet.

Varför tror du inte det?

– Jag vet inte. Det återstår att se, eller hur? Jag hoppas det. Vi får se.

Det leder till frågan hur länge till ni kan behålla er minimalistiska approach? Det finns en mångfald på det här albumet, och ni har med ganska många gäster. Är det så att ni måste vara försiktiga så att det inte blir utslitet, och att ni därför måste göra ändringar och lägga till saker här och där?

– Ja, det är klart. Jag tror att det vi lade till den här gången, utöver samarbeten, är… Jag vet faktiskt inte. Det känns bara annorlunda. Det känns bara som att vi gått vidare igen, vad gäller tajtheten i låtskrivandet. Jag tycker att låtarna är hårdare, de har en tajtare utformning. Jag tror personligen inte att det var så på något av de andra albumen. Vi verkar bara ha blivit bättre, oavsett om folk hittar någon mångfald i det eller inte. Det bara går vidare på sitt egna sätt. En del album betyder mer för folk än andra. ”UK grim” kanske bara är ännu en brygga för oss. Kanske kommer nästa album ha en mer uppenbar mångfaldig approach i låtskrivandet. Men vi är alltid riktigt förbannade, och det märks på det här albumet. Hur gärna jag än skulle vilja göra en till ”Spare ribs” så är det omöjligt. Så vi gör det vi kan göra, vi gör det som ligger oss nära, vilket är nästa album.

Berätta, har ni med några riktiga trummor – ­åtminstone på en låt?

– Nej, nej, nej, inget sådant.

Allt det finns kvar för er att utforska någon gång, eller hur?

– Ja, ja, vi får se. Vi får se vad som händer, vad folk tänker om det.

Hur fick ni med Perry Farrell och varför han?

– Han tog kontakt med oss och frågade om vi ville samarbeta, och jag sade: ”Ja, varför inte?” Vi är inte några jättefans av Jane’s Addiction, men Perry fick med Dave Navarro också på gitarr – vi kunde inte tro det, vi tyckte att det var strålande. Det ska bli intressant att höra vad folk tycker om den låten. Jag tror att samarbetena har varit det som gör att den skiljer sig från exempelvis de mer långsamma spåren som ”I Claudius”, ”Smash each other up” och ”Don”. De är alla lite mer dystra och minimalistiska låtar, som kanske låter lite som riktigt tidiga Sleaford Mods. Men vem vet? Den har också mer av en hiphopkänsla, mer en rapkänsla, tycker jag. Vem vet?

Frågade ni Iggy Pop och vad tycker du om hans cover­version?

– Ja, den är riktigt bra, ja. Vi frågade inte honom om ett samarbete, men vi var väldigt, väldigt, väldigt nöjda med att han gjorde en cover på en av våra låtar.

Gjorde han den rättvisa?

– Oh ja, han gjorde den bra. Han gjorde den på sitt sätt. Det är Iggy Pop, eller hur? Jag tänker inte kritisera Iggy Pop. Absolut inte. Han hade sin egna vibb i den.

Det för oss till låten ”Dlwhy”.

– Ja.

Varför hoppar ni på alla de här hardcore- och punkbanden med tatueringar, skägg och fejkblod på sina tröjor?

– Alltså, jag blir bara trött på det. Där finns så mycket av den här tanken om att vara gräsrötter och DIY, att det på något sätt är en förlaga som överskuggar alla andras tankar om vad de känner är rätt. Många av de här människorna är väldigt naiva, ganska dumma och motvilliga att klättra ur sina egna hål. Därför är det som Einstein sa: ”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen.” Och många av de här människorna är sådana. Jag för min del gav jag mig in i det här för att bli så berömd som möjligt, utan att förlora alltför mycket av det som tog mig hit från början. Och om några av de här människorna inte vill det, då är det okej, men jag vill det. Dra åt helvete! Den är liksom bara ett angrepp mot folk som verkligen tror att deras naiva, snäva moraliska synsätt är överlägset, när det inte är det.

Hade du en konflikt med någon särskild?

– Nej, det är bara en massa människor som jag inte tänker nämna, för det är det de vill. De vill att man ska nämna dem. Det är bara en grej. De vill få uppmärksamhet genom att bli osams med någon känd person. Det är uselt egentligen. Det är sorgligt, eller hur? Men vad kan man göra?

Du skriver en låt om det.

– Man skriver en låt om det, ja. Man ger ut den och irriterar dem ännu mer.

Men det var inte därför din bandkollega Andrew Fearn skaffade ett sådant långt skägg, för att driva med alla dessa hipsters som ser ut som vikingar?

– Nej, jag tror att Andrew verkligen är lycklig. Han är på en väldigt lycklig plats i livet, det är vi båda två. Vi kan inte fatta att det här har blivit så stort som det har, men på ett annat sätt kan vi det, för vi jobbar hårt.

Vad är det som får er att spela på en festival som Coachella, vilket är den ultimata hipsterfestivalen – de unga, rika och vackra ute i öknen?

– Varför inte? Om de frågar en, då åker man fan och spelar. Om en spelning på Coachella betyder att några fler kommer att gilla bandet, då innebär det att jag aldrig någonsin behöver gå tillbaka till mitt jobb, förstår du? Jag vill aldrig någonsin behöva gå tillbaka till mitt jobb. Så länge vi kan fortsätta att skriva den musik vi gör och försörja oss på det så kommer jag att vara lycklig. Om det innebär att få mer exponering någonstans som Coachella, då gör jag det. Vilket band som helst skulle göra det. Bokstavligen alla skulle göra det. De som säger att de inte skulle det ljuger.

Kommer du att stanna i Nottingham? Eller planerar du att lämna Storbritannien?

– Jag vet inte. Vem vet? Jag måste stanna kvar nu. Barnen går i skolan och vi kan inte ta dem ur skolan. Vi kan inte flytta igen.

Du reser världen över, du har förmodligen upplevt bättre platser.

– Absolut, helt klart. Så ja, vi är väldigt lyckliga, förstår du? Vilket är lite roligt, för albumet är det inte.

Vad säger du om att John Lydon från Sex Pistols representerar Irland i Eurovision?

– Gör han det? Oj, okej.

Han försöker åtminstone. Är det att infiltrera systemet eller är det bara dumt?

– Nej, jag menar, varför skulle det vara att infiltrera systemet? Och vad skulle man göra med de här människorna? Skulle man övervinna dem och ta över systemet och göra det rättvist för alla? Nej, självklart inte. Det är skitsnack. Låt honom göra vad han vill. Jag gillar faktiskt tanken på att han gör det. Det finns en tid och en plats för musik som man inte förväntar sig. Det finns en tid och en plats för band att explodera, till allas förvåning. Och det är när man verkligen försöker sig på något, när man utmanar folks medvetanden. Men allt därefter, då måste man bara acceptera att vara en del av landskapet, förstår du? Så länge man gör bra grejer och tar hand om sin kreativitet, då ser jag inget fel i det.

Skulle du göra det?

– Nej, vad fan? Men om han vill göra det, låt honom göra det, förstår du?

Du är inte det minsta frestad?

– Absolut inte. Jag gör inte sådan skit.

Jag måste fråga dig om den där radiobilen i videon. Äger du en sådan? Kommer den att vara med på scenen?

– Nej, det kommer den inte.

För den är så 70-tal, och så mycket en del av ens barndom.

– Helt klart. Den är fin, eller hur? Jag tror att den kanske skulle kunna bli en bra tatuering.

Den representerar också textinnehållet på albumet: Storbritannien är på väg tillbaka till 70-talet, något sådant.

– Ja, den betyder mycket för mig. Jag växte upp under 70-talet. Det var en så dyster tid, men på ett sätt, om vi talar rent politiskt, så är vi på väg tillbaka dit, ja.

Så vi kan lika gärna fira det med att köra radiobilar på ett nöjesfält igen?

– Ja, de där klassiska radiobilarna. Strålande.

Ja, ha kul och köra in i varandra utav bara helvete.

– Ja, det var så det var.