Du kan köpa allt – utom Barbies perfekta fötter

Detta på förekommen anledning. 

Förra veckan bekräftade nämligen skådespelerskan Margot Robbie i australiensisk morgon-tv att de perfekta fötter som i filmen ”Barbie” ses kliva ur ett par glittriga högklackade skor och sedan graciöst trippa fram på tårna som om hon fortfarande bar skorna, är hennes egna. ”Det är inga specialeffekter inblandade”. 

Regissören Greta Gerwig backar påståendet: ”Det var en stor diskussion i början. Alla frågade ’Ska du använda specialeffekter för fötterna?” och jag tänkte ”Gud nej! Det är skrämmande! Det är en mardröm”. 

Att fötterna är äkta var goda nyheter för Wikifeet, en sida för fotfetischister, där Robbies fötter trendat sedan första trailern för filmen släpptes i april. Kanske mindre goda för Tiktok-användarna som försöker bräcka varandra i att stå och gå som Robbie/Barbie. Detta sedan influencern Chrissie Teigen kickade igång #BarbieFootChallenge som resulterat i över 42 miljoner träffar – och varnande råd från ortopeder.

Att Barbies vackra fötter blivit objekt för fetischister och influencers är logiskt. Inte bara för att dockans kropp baseras på en tysk sexdocka, avsedd att köpas och objektifieras. Detta var skaparen Ruth Handler tydligen inte medveten om när hon kopierade dockan Lillis välsvarvade kurvor 1959. Handler ville göra en docka med vuxna former och bröst som ett alternativ till bebisdockorna eftersom de skolade in flickor på banan mot moderskap och hemmafruliv. Barbie, tänkte Handler, skulle representera en annan, tänkbar framtid. Barbie skulle få flickor att drömma större.

För i Barbies värld är allt möjligt. 

Sedan 1959 har hon haft över 200 olika karriärer. Hon var kirurg redan 1973 då bara 12 procent av amerikanska kirurger var kvinnor. Hon var astronaut 1965, fyra år innan Neil Armstrong gick på månen, arton år innan den första amerikanska kvinnan satte foten på ett rymdskepp. Hon har varit Nascar-förare, sergeant och paleontolog – tre yrken som totaldomineras av män. Hennes slagord har alltid varit olika varianter på ”Du kan bli vad du vill”. 

Men det dockor har gemensamt med fetischer och influencers är man projicerar fantasier på dem. På en docka kan man projicera drömmen om det perfekta utseendet och det mest lyckade karriären – man kan till och med kandidera till USA:s president som Barbie gjorde för första gången redan 1992.

Barbie är en sexfantasi. Många flickor (och pojkar) har tagit av dockans kläder och spanat in den nakna kroppen, många har låtit Barbie och Ken ligga på varandra i en simulerad kärleksakt. Barbie säger aldrig nej, Barbiesex är aldrig komplicerat. 

I Barbie lever också fantasin om att gifta sig med sitt livs kärlek i den vackraste bröllopsklänningen av dem alla, och sedan leva bekymmersfri i ett drömhus omgiven av lyxiga prylar. Barbie är sannerligen drömmen om att allt är möjligt – det är till och med hennes slogan.

Men drömmen är i sig en dröm. Ynnesten att få drömma om att ha allt på en gång, i total ovisshet om att det är omöjligt, är en dröm. För vi kan inte få allt – inte ens Barbie kan det. Oavsett vilket toppmodernt eller högpresterande jobb Barbie än har (dataprogrammerare, food truck-ägare, domare, tandläkare) och oavsett hur hon ser ut (hon finns idag i olika hudfärger, hårfärger, ögonfärger, med benprotes, med rullstol, med vitiligo) så slutar hon ju aldrig vara en docka med perfekt hy, fantastiskt hår och ett härligt leende. 

Och hur smarta, utbildade och framgångsrika kvinnor än är så nedvärderas de om de inte också uppvisar dockliknande egenskaper som att vara vänliga, vackra, tala tyst, inte ta plats och inte vara för ambitiösa. Åratal av forskning visar om och om igen att kvinnor utan smink, kvinnor som talar högljutt och kvinnor som tar plats eller visar för stora ambitioner anses mindre smarta, sympatiska, pålitliga och professionella. Barbie säljer en dröm, det stämmer, men till priset av verkligheten. 

Till och med Barbie vet att utseendet utgör själva förutsättningen för hennes framgångar. Tandläkar-Barbie bär kortkort, läkar-Barbie har tajta jeans. I Barbie-boken ”I can be a computer engineer” från 2010 råkar dataingenjör-Barbie ladda ned ett virus. Hon ber ett gäng grabbar att ställa allt till rätta igen. ”Jag skapar bara designen”, skrattar Barbie. ”Jag behöver Steven och Brians hjälp med att tillverka själva spelet”.

Detta har hon förstås kritiserats för i årtionden. Inte helt utan grund, omfattande studier länkar Barbie till både ätstörningar och minskat självförtroende. Men leksakstillverkaren Mattel hävdar att kritiken är felriktad: Barbie har alltid haft en egen karriär och att tjäna egna pengar är en av feminismens absoluta hörnstenar. 

De har delvis rätt. Det finns många bevis på Barbies självständighet, både ekonomisk och social. Det mest uppenbara är att alla hennes prylar är designade för henne, inte Ken och inte för en familj. Barbie är inte mamma och kommer aldrig bli. I Barbies rosa drömhus fanns en gång en in­ramad bild på Ken i en bok­hylla. Det vill säga, Ken är en gäst, inte en sambo. Det är Barbies värld, ingen annans.

Men Barbies liv definieras av det yttre, både ifråga om utseende och konsumtion. Hennes hus, bil och couture-kläder vittnar om yrkesframgång. Hennes mate­riella överflöd är vägen till hennes lycka – hennes skönhet en förutsättning för den.

Barbie och Mattel gör ingen hemlighet av denna koppling. I samband med filmen ”Barbie” har tillverkaren ingått över hundra partnersamarbeten med olika företag som på ett eller annat sätt säljer drömmen om Barbies perfekta liv. Det går att klä sig i Barbiekläder från Gap, åka Barbie­inlines, använda Barbiesmink och äta Barbieglass. För den som har råd att köpa hela drömmen, eller i alla fall så nära man kan komma, så finns ett verkligt Barbiehus, neonrosa och utrustat med pool och allt, att hyra i Malibu via ett sam­arbete med Airbnb där Ken står listad som värd. Väl där kan man köpa med sig Barbieinredning hem. Budskapet går igen: Du kan bli vad du vill – om du kan betala för det.

Vilket leder tillbaka till Barbies fötter. Chrissy Teigen, som av allt att döma lever ett drömliv skriver på Twitter att hon är besatt av dem. Modellen med det perfekta dockutseendet är den ultimata influencern, hon har en perfekt make, perfekt hem och en karriär i toppskick. Ändå kan hon inte släppa idén om den perfekta foten, hon bara måste ha den. Hon skriver ”Jag måste få veta allt om den här scenen. Hur många tagningar, om hon höll i någonting för stöd, bar hon sele, är ytan tån landar på självhäftande, är det hennes fötter, vem gjorde pedikyren, behöver en dokumentär om den här scenen”. 

Varför denna besatthet? 

Filmen ”Barbie” vet varför, i den slutar Barbie att vara en docka i samma stund som hon sätter ned foten och bär platta skor. 

Så mycket annat av fantasin kan vi köpa – som att USA skulle kunna ha en kvinnlig president eller att kvinnor kan bli ”vad de vill”. Men Barbies upphöjda, utsökta fötter är det enda lilla hörn av fantasin som faktiskt inte går att sälja– och därmed också den mest åtråvärda. Ska vi verkligen nå drömmen måste vi bli dockor fullt ut. Och gå på tå.