– Vi bestämde oss för att kavla upp ärmarna och göra jobbet själva, säger Elin Bystedt.

I ett annat sammanhang hade hon kallats för vd, här har hon titeln ”administratör”. Hon är en av åtta nyckelpersoner som är anställda i Kristineberg Fritid Ekonomisk förening, men så gott som alla 160 bybor engagerar sig på något sätt i verksamheten. Och även folk från grannbyarna.

Det är lätt att missa Kristineberg i Norrlands inland mellan Malå och Lycksele. Husen är inte många och råkar det ha snöat dagen innan syns knappt vägskylten. Men busschauffören, han missar inte.

– Deras luncher är väldigt bra. Du kommer inte bli besviken, säger han med eftertryck.

Lyckselevägen går rakt igenom byn och en kort promenad visar att detta är en by som många inte bara åkt förbi, utan också ifrån. Orten växte fram runt gruvan som startades 1940 med brytning av zink och koppar, men även lite guld och silver. På 1950-talet bodde över 1 000 människor här, men i slutet av 1970-talet började det dala. 

2010 lades Folkets Hus, med bio och danssalong, ner, tätt följt av att Konsumbutiken stängdes och träkyrkan från 1950-talet revs. I samband med detta publicerade Västerbottens-Kuriren ett bildreportage med rubriken: ”Kristineberg ett samhälle i förfall”. Fem år senare, 2015, passerades 200-gränsen. Därmed räknades Kristineberg inte längre som tätort.

Några av de övergivna husen har rivits, några står kvar och de behöver mer än kärlek och målarfärg. Men Kristinebergs 160 invånare har vägrat ge upp och vändpunkten kom som sagt när simhallen var nedläggningshotad 2002. Då startades det kooperativa företaget för att sköta verksamheten. I dag driver företaget inte bara simhallen utan också ungdomsgård, vandrarhem, bibliotek, restaurang, bensinmack, post, butik, gym, sporthall, hembygdsområdet och Underjordskyrkan Sankt Anna. Dessutom utförs viss fastighetsskötsel som kommunen tidigare stod för, som underhåll av fjärrvärmeverket, enklare reparationer och klippning av gräsmattor.

– Vi har sagt ja till allt och sedan har vi löst problemen längs vägen, säger Elin Bystedt.

Jimmy Ekström står och skottar snö vid bensinpumparna. Alldeles innan levererade han dagens lunch till förskolans och skolans barn, sedan bytte han kläder och ägnade sig åt sophantering.

– Jag tror att det står att jag är anställd som vaktmästare, säger han med ett stort leende så att den rejäla snusprillan syns.

Precis som de övriga anställda har han många arbetsuppgifter. Han klipper gräs, städar, jobbar i butiken, sköter post och leveranser och mycket annat. Som mest fanns det tre kommunala vaktmästare i Kristineberg. När den sista slutade, kom vaktmästarna från Lycksele.

– Då fungerade inte gräsklippningen. De hade inte koll på vilka ytor som skulle klippas, så vi tog över 2015, säger Elin Bystedt.

Det ena har gett det andra. Som när restaurangen lades ner och man bestämde sig för att gå in i den branschen också. Någon kock hade man inte, däremot en person med ”gediget matintresse”, Anette Fransson.

– När det är burgarbuffé en gång i månaden, då går det som ett lämmeltåg från gruvan, säger Anette Fransson.

Men även de övriga dagarna går restaurangen över förväntan med lunchgäster och matleveranser till förskola, skola och gruvan.

– Jag är inte rädd att prova nya rätter, säger Anette Fransson. 

Som vadå?

– Oxkind till exempel. Det är sådant som delegeras till mig. Och så såser.

– Det är svårt med sås till många personer, säger Elin Bystedt.

– Det handlar om att smaka, smaka, smaka. Och sedan tar man i lite messmör eller svart vinbärsgelé, säger Anette Fransson.

Husmanskost är vad hon lagar, ”mat som man känner igen”. Den  andra rätten kan vara något mer ”modernt”. Idag är det panerad sej och grekiska färsbiffar. Fredagar är det även efterrätt till lunchen och på kvällen finns det möjlighet att äta middag. Benny Harr och Britt-Marie Karlsson är inne och handlar i butiken som ligger i samma lokal som restaurangen, Thornégården som byggdes som personalbostad åt ortens första gruvchef, Sven Thorné. Paret handlar minst en gång i veckan och äter alltid middag på fredagar. 

– Vi bor alldeles här bakom, så vi har nära hem, säger Benny Harr, med en liten blinkning.

Det går med andra ord att ta sig ett glas vin till maten också. Man kommer hitta hem även i snöstorm.

– Restaurangen betyder jättemycket socialt. Även utsocknes kommer hit och äter, säger Anette Fransson. 

De flesta äter lunch vid byggarbetstid, eller i det här fallet, gruvarbetartid, det vill säga klockan elva. Ditte Möller äter en för Kristineberg sen lunch vid halv ett. Hon har jobbat i gruvan i 15 år, först som geolog och numera som arbetsledare för diamantborrarna. Hon bor i Svansele och pendlar sju mil. 

– Vi har ett projekt tillsammans med ett annat företag nu och de är så imponerade över maten härifrån, säger hon.

 På förskolan Guldgruvan utbrister fyraåriga Saga Roslund:

– Ja det är fiskfigurer!!!

Livsmedelsindustrins drag att göra panerad fisk i form av olika figurer som ankare, fiskar och sjöstjärnor verkar vara ett genidrag. På Guldgruvan går elva barn, men i dag är det fortfarande lite jullov och bara fyra barn är på plats. Förskollärare Linda Roslund berättar att barnens favoritmat är fisk, korv och hamburgare. Rödbetssoppa var däremot ingen hit.

– Tänk om vi hade behövt ta maten från Lycksele. Det hade varit hemskt! Det går inte att jämföra med nylagad mat, säger Linda Roslund.

Elin Bystedt berättar att allt blev mycket enklare när de bestämde sig för att öppna restaurangen.

– Det ledde till mer saker, säger hon.

Hon står utanför byggnadskomplexet som skvallrar om de fornstora dagarna under 1970-talet. Även om Folkets Hus är nedlagt så finns de flesta verksamheterna kvar. Skolan och förskolan drivs i kommunal regi medan Kristineberg Fritid driver de övriga. I den byggnad där den gamla restaurangen låg är det numera vandrarhem. I princip alltid fullbelagt.

– Vi behövde boende, framförallt för de som veckopendlar. Det ledde till ett samarbete där övre plan i den gamla restaurangen byggdes om till ett vandrarhem med elva rum istället för att rivas.

Verksamheterna skulle inte fungera om det inte samtidigt gjordes mycket ideellt arbete. Elin Bystedt uppskattar att det obetalda arbetet motsvarar minst två heltider. 

– Det är mycket ideellt arbete, men det är alltid värt det. Det känns inte alltid roligt att gå iväg en helg och till exempel skotta taket på badhuset, men när hela taket är fullt med folk blir det trevligt. 

Och det är också det arbetet som gör det möjligt att få ett litet överskott som de investerar i gemensam nytta, som nya maskiner och ett kodlås till gymmet. 

För något år sedan byggde de en altan utanför Thornègården och det har blivit en viktig mötesplats under sommaren. 

– Vi byggde altanen på nationaldagen, vi firar alltid den med ideellt arbete här. Det är tradition.

Just nu är det flera bybor som ägnar sin fritid åt att bygga en aktivitetspark utomhus. Kostnaderna för materialet bekostar Leader Lappland, EU:s initiativ för att utveckla landsbygderna, men arbetet står man för själv. Utegymmet är klart, nu väntar bollplan, hinderbana och konstgräsplan.

Elin Bystedt är född i byn och var ingen självklar eldsjäl. När hon för 20 år sedan blev tillfrågad att gå in i styrelsen för den kooperativa föreningen sa hon mest ja av pliktkänsla. Under arbetets gång har hon blivit allt mer engagerad.

Simhallen är just idag stängd för besökare och badmästare Pornphai Udomkan jobbar med rengöring av poolen. Förutom att sköta poolen leder hon också simundervisningen, vattengympan och är instruktör i gymmet. Hon kom till Kristineberg 2007 med sin dåvarande man som fått jobb i gruvan och hon har jobbat här i tio år. 

– Vi har många besökare. De kommer från byarna runt omkring här och simmar. Och så har vi skolbad för både vår egen skola och för Rusksele skola, säger Pornphai Udomkan.

Byborna i Kristineberg är inte ensamma om att sköta om en del av sin välfärd. Även om det saknas statistik sker detta mer eller mindre i varenda landsbygdskommun. Det menar Terese Bengard, verksamhetschef på den ideella föreningen Hela Sverige ska leva, som jobbar med landsbygdsutveckling,

– Det har under en längre tid skett en centralisering på statlig, regional och lokal nivå där det alltid är de mindre enheterna som läggs ner. 

På landsbygden är det inte ovanligt att invånarna sköter om en del av sin infrastruktur i vägföreningar och vattenföreningar. Man bygger bredband och installerar gatljus och har enskilda avlopp.

– Det är den typen av service som man tar för given i städerna, men som på landsbygderna inte är en självklarhet, säger Terese Bengard.

Grannsamverkan, frivillig brandkår, kooperativ lanthandel, bygdegårdar och kulturföreningar som anordnar olika kulturevenemang är andra exempel på landsbygdslösningar som helt eller delvis bygger på ideellt engagemang.

Vad kan staten göra för att underlätta utvecklingen?

– Finansieringen är viktig. Först betalar vi på landsbygden för en välfärd som vi har långt till eller inte får alls och sedan måste vi ändå bidra med tid och pengar själva, säger Terese Bengard som själv bor i jämtländska Hammarstrand. 

– Det är en attityd från det övriga samhället som vi gärna vill ändra på. Vi vill därför se ett annat skatteutjämningssystem eftersom det nuvarande inte fungerar fullt ut. Idag betalar en sjuksköterska i Dorotea en månadslön mer i skatt per år än en sköterska i Danderyd, och får ändå inte samma välfärd. Är det rättvist?

Terese Bengard pekar också på att det numera är svårare att starta kooperativa dagis och skolor då reglerna främst är anpassade för storskaliga lösningar som de små inte har råd med. 

– Jämlikhet är inte alltid att alla ska göra lika. Vi vill därför se mer asymmetriska lösningar

Det är oftast lättare att få till matbutikslösningar, menar hon. Butiken kan fungera som en servicepunkt med post, paketutlämning, utlämning för Systembolaget och annat, där kommunen ibland kan gå in och finansiera en del av kostnaden.

Finns det inte något positivt med att människor själva tar över en del av ansvaret för sina liv?

– Jo, men man ställer inte samma krav på stadsbor att de måste släcka sina bränder själva. Det är kanske inte heller rimligt att ordna ABF-kurser för hur man föder barn i bil, för att det är för långt till BB.

Föreningens ”Landsbygdsbarometer”, som bygger på 1 600 svar från människor på landsbygden, visar att 77 procent anser att de själva har ett ansvar att utveckla platsen de bor på.

– Många vill engagera sig och tycker att det är meningsfullt, men när man gör det möts man ofta av regler och hinder. Man borde i stället främja engagemanget.

Gäller detta även för stadsbor?

– Javisst. Att vara engagerad i sin plats innebär ju ofta att man tar hand om den. Detta är också något som blir aktuellt om det blir kris av något slag, att man känner sina grannar och kan ta hand om varandra. Livskvalitén höjs enormt.

I Kristineberg står kommunen för 50 procent av kostnaderna. Resten täcks av intäkter. Och ideellt arbete. Gruvan spelar också roll. Stor roll.

En grupp unga män kommer in på affären och handlar snus, godis och någon läsk. Det är paus i arbetet i gruvan. Det ska sprängas. 

Vad händer med Kristineberg den dagen gruvan stängs?

– Utan gruvan skulle inte Kriberg vara vad det är, så är det bara, säger Elin Bystedt.

Gruvan sysselsätter nästan 300 personer. Det innebär fler lunchgäster, besökare till fritidscentret och övernattning på vandrarhemmet. Några av de gruvanställda bor i Kristineberg, men de flesta pendlar från Malå, Lycksele, Norsjö och Sorsele och många sover i veckorna i Kristineberg. Under de senaste decennierna har framtiden för gruvan pendlat fram och tillbaka.

– I hela livet har vi hört tio år till och tio år till.

Det senaste beskedet kom för något år sen när Boliden bestämde sig för att satsa drygt en miljard kronor. Gruvan var därmed säkrad för ytterligare tio år.

– Om den dagen kommer när gruvan stängs för gott, då blir det inte mycket kvar här tyvärr.

Vad är det som är svårt med ert arbete?

– Att få tiden och pengarna att räcka till för allt som vi vill göra. Det är också ont om ungdomar. De flesta flyttar efter gymnasiet. Vi har en tjej som har kommit tillbaka, köpt hus och hennes kille har flyttat hit. Nu väntar de sitt första barn – vi skulle behöva fler som henne!

Trots behovet av yngre generationer och trots att många hus står tomma, är det ändå ont om bostäder. Flyktingvågor har ofta inneburit en slags respit för orter som håller på att dö. Då fylls tomma konferensanläggningar och bostadshus med människor igen. Så var det också i Kristineberg under 1990-talet när flyktingarna från Bosnien anlände. När flyktingarna senare antingen flyttade hem igen eller till någon annan ort i Sverige, tömdes husen och fastighetsägarna skötte inte underhållet. I en del fall är det oklara ägandeförhållanden. Flera hus har rivits, andra har stora renoveringsbehov.

Någon kanske skulle säga att det behövs ett under för att Kristineberg i längden ska fortsätta att leva och frodas. Andra kanske skulle säga att just det där med under är man van vid. I samband med en sprängning 1946 så trädde plötsligt en bild fram på bergsväggen, en bild på Jesus som trampar på en orm, menade man. Bilden blev både omskriven och omdiskuterad och folk vallfärdade till gruvan. På grund av rasrisken fylldes platsen igen och istället inrättades en ekumenisk kyrka på 120 meters djup med en kopia av Kristusbilden. Underjordskyrkan Sankta Anna är öppen på sommaren och drar fortfarande turister, något som är viktigt när gruvanställda och invånare åker bort på semester. 

Än så länge lever byn och idag är det fredag och middag på restaurangen, öppet på ungdomsgården och kvällsöppet på simhallen. Då kommer det lysa i alla fönstren i fritidscentret.

– Man blir glad när man går förbi här och ser att det lyser i fönstren och det är fullt på parkeringen, säger Elin Bystedt. 

– Det var trist under de åren när det inte var så.